Nyårsspinning

Ny dag. Nya tag. Världens absolut jobbigaste spinningpass i Veberöd inledde förmiddagen. Spinning är alltid jobbigt, men denna gång blev det övermäktigt, vilket egentligen var uppenbarr öfr mig redan då första låten efter uppvärmningen visade sig vara en sju minuter lång tung, stående backe. Jag gick i mjölksyra direkt och sen var det liksom kört. Jag kunde aldrig komma igen på ett rimligt sätt, men körde på tills jag stupade och fick bryta med bröstsmärtor innan finalen.
Jag är varken sjuklig eller otränad, har tagit mig runt Vättern en regnig natt, tränar sedan lång tid tillbaka omväxlade kondition och styrka 4-6 gånger per vecka och har fem års erfarenhet av spinning  flera gånger per vecka. Detta var däremot första gången jag helt gick i väggen.
Not so good.
Passet var en mystisk korsning mellan uthållighet och max-intervaller, dvs maxad belastning under orimligt lång tid (sex, sju eller elva minuter!),  och utan återhämtning.
Det är problematiskt med  spinningpass där coachen bara håller på och hetsar och ber en  lägga på  och lägga precis på hela tiden. Jag kör alltid på relativt tung växel, så efter allt detta motståndsökande stannar slutligen tramporna helt, eller går runt med kadens på 20. Då förväntas man sprinta...

Jag tycker att man skall var ärlig med sina pass från början - berätta om upplägget, dela in i etapper och intervaller, ge beröm och feed-back. OCH MAN MÅSTE VÅGA LÄGGA IN LITE VILA DÅ OCH DÅ.
Den som kan detta allra bäst är Lisa Finné Persson  (Actic olympen) och Camilla Jönsson (tyvärr inte längre på Acitc i  Lund. Sofia på Högevall, och Johan Delphi är också helt ok. Men Lisa är cyklist på riktigt och anpassar sina pass efter just vad det handlar om, nämligen cykling!

Väldigt mycket av det jag gör saknar värde. Detta faktum var bl. a. en  bidragande orsak till att jag slutade på sjukhuset - det var ett jagande efter vind, en tiodel vettiga åtgärder, resten redundant. Så är det förvisso med mottagningen också, men jag måste ju ha pengar. Jag tycker inte att  mitt arbete har har något värde, inte för mig, inte för mia patienter. Det är en sak att de, mina patienter, tror det, att de inbillar sig att de behöver en "besikting" varje år, någon som säger att organen verkar sitt kvar där skaparen placerade dem sextio år tidigare. Men det graderar inget värde.
Likväl gör jag. Åtminstone så gott jag kan för att de skall vara nöjda.
Samma i hemmet. Det jag gör saknar värde. Det är en teater, vi lever livet så att det överensstämmer med vår föreställning om hur livet skall vara. Med god ekonomi, lite planeringsförmåga och arbetsdiciplin når man ganska långt på den scenen.
Det jag gör allra  mest tycker jag inte om att göra, måste likväl.
Det jag gör allra helst har jag inte tid till och det saknar dessutom  värde, sorgligt nog. Det är ju bara på låtsas, alltihop, en disktraktion för att försöka skingra  bristen på värde.
Svårt att hävda det värdelösa bredvid det meningslösa eller vice versa.



Som min snäll rara cykelcoach Lisa brukar säga inför finalsprinten: Man stiger ur trygghetszonen, tar i så gott man någonsin kan. När man är slut, så är man slut.

Förmiddagen med barnen på Delphi. Martin tog ett nytt märke, Sköldpaddan,  medan jag stod på bassängkanten och administrerade älgfilé -beställning, sushi-lunch samt akuta telefonremisser. Mina utomordentliga medarbetare på Laurentii förstår att inte bara öppna min post utan också agera, dvs ringa mig när innehållet så kräver - därför ligger det på min mottagning inga opåtittade cancersvar i en låda och skräpar, sånt som mycket väl kan hända - och verkligen händer -  på storsjukhus.
Inte alltför sällan.

Mellandagsträngsel

Huset är fullt varje dag. I går kom äntligen Elli och Jakob hem. De hade rest hela natten (utan sovvagn!), så Elli var ganska trött. Och ännu rundare om magen än när jag senast såg henne.
Elli och Jakob lagade middag till oss andra nio (Maria, Pål, Viola, Martin, Klas, Johannes, Tahira, Spike samt Johannes storebror Matteus. Johannes kompis Elof och hans mamma Sussie kom också förbi en stund lite senare på kvällen.
Efter jättegod middag med köttfärsbiffar, ugnsbakade grönsaker och sås på mynta och yoghurt blev det schackturnering mellan schackintresserade (ganska många, faktiskt) och stickundervisning (Viola och Elli).Till det: glass med fruktsallad. Fortfarande halvelva tittade Viola på mig med svärta i blicken och morrade ilsket om jag antydde något om trötthet och läggdags....

I dag har församlingen Stora barn varit på julmiddag hos Antti och Åsa medan jag och Pål och småbarnen varit på indisk restaurang i Malmö och därefter på teater på Hipp, Momo och kampen om tiden. Nu på kvällen gick jag och Klas till gymmet,  och för första gången verkade Klas tycka att det var riktigt  roligt att träna.

Det blev bra. Julafton började med ett sväng till gymmet. Ben-passet med maxstyrka är så  fasansfullt tungt att jag var gång (dvs en gång i veckan, då detta pass äger rum),bestämmer mig för att aldrig mer träna. 40 kg i utfall, 44 kg i marklyft. 12 reps 3 set. Och mycket, mycket annat.

Snabbt hem, sedan skulle David plockas upp på underbara Willis och så körde vi en sväng till Clemenstorget med julklappar. Där fanns mina föräldrar som undrade om någon av oss, dvs David, Pål eller jag själv, kunde avstå från vinet till julmiddagen och gå i från mellan huvudrätt och efterrätt för att köra dem från Clemenstorget till Klostergården. På allvar. Men där nånstans gick min julgräns....

Middagen blev god och uppskattad med revbensspjäll och potatisgratäng och  en orientalisk variant på ris à la Mande. Föutom Pål och jag, deltog Klas, David, Johannes, Tahira och Spike.Sedan julklappar och schack och DS och allmänt trams. Av alla fina julklappar blev jag allra, allra gladast för den i slöjden egenhändigt sydda skinnplånbok som jag fick av Klas. Fin och personlig och väldigt, väldigt välsydd.
Så blev det kväll, jag gick tidigt i säng, lämnade ett slagfält på långbordet - och möttes i morse av ordning och processad disk! Tack, barn, massor av tack!

Nu är det nya tag. Kalkon och äppelkaka konkurrerar om ugnen, Pål är som vanligt på Malmborgs, vårt bibliotek försöker återhämta sig efter något sorts kudd-och kojkrig mellan Spike och hans kusin Sonja.... I eftermiddag kommer småbarnen. Och mina föräldrar!  (hur? och framför allt: hur kommer de här ifrån? The plot thickens...)

Det är inte så lysande. Knäck och risgrynsgröt och marsipangodis och revbensspjäll i kryddpasta och julklappar och plock och mat och fler julklappar och ångest att alla inte skall vara nöjd - allt står mig upp i halsen. Och själv inte alls nöjd utan bara utmattad och utarbetad och med alldeles, alldeles för hög puls. Julen är ett arbete, bara mycket jobbigare än min vanliga mottagning.
 Ändå: Jag vill ju att olika barn och famljemedlemar skall vara nöjda, det är givetvis en del av vad som också gör mig nöjd. Jag försöker se det so att jag f.n. råkar ha en stafettpinne, julpinnen. Innan hade min mamma den, dessförinnan min farmor.
Jag tror att en del av stressen är att det känns som om jag hela tiden gör något annat än det jag egentligen vill, att jag liksom städar mig, händlar mig och kokar mig fram till något oklar sen, då jag äntligen skall få tid och frid att gör det jag egentligen vill och behöver göra - skriva färdigt min uppsats (skulle varit inlämnad idag), förbererda min sluttentamen som äger rum den tionde januarti samt skriva vidare på M-biografin. Men jag kommer liksom aldrig dithän...

Man har frågat mig vad jag önskar i julklapp och jag har inte riktigt kunnat säga något konkret, tycker att jag har allt. Men nu vet jag:
Tid och tystnad!

Som vore det Kafkas "Processen"....

http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17586

Kim

Det är tur att man har ett så montont arbete. Annars skulle jag aldrig träffat Kim. Nej inte Kommunist-Kim - han är ju förnärvarande död -  utan Tivoli-Kim. Det var Jens som skrev i DN om att "han dissat Kim, som addat honom på fejjan" . Jens har bara "riktiga vänner" på fejjan. Addar inte oklara glödlampor.
Men Kim hade tydligen inte tagit illa upp, utan i stället velat ge Jens en present. En bok. Som Kim "själv" hade skrivit. Och som tydligen var ganska bra, trots allt. Men  inte ens nu, trots att han väl insett att Kim är en hyvens gosse som till och med delar ut julklappar, kan Jens låta bli att vara elak, utan ömkar Kim som "behöver bli sedd".
Det är, alltså,  lite synd om Kim, som måste hitta på sig för att skaffa sig uppmärksamhet. Att tycka lite synd om någon är ett modernt och miljövänligt sätt att visa  förakt.

Det är inte synd om Kim . Jag tycker att Kim verkar skoj. Vi blev just vänner. På facebook, vilket möjliggör att jag kan hotta upp mitt monotona mottagningsharvande med one-liners av typen:

"Jag antar att du tycker att alla som förstår och håller med dej har huvudet på skaft".
eller:

"Jag avskyr latin, det hånar dem som inte kan det och fördummar dem som kan det."

Eller

"En recensentgris som inte förstår att han med sitt avsedda lustmord i själva verket genomför ett tragiskt självmord"

Citaten är alltså Kims. Lite lustiga och underfundiga,  underbart ironiska. Kim grejar med sig, sin bok, sitt Twitterkonto och FB-sida. So what? Är det nåt att reta sig på? Kim lyfte ialla fall min arbetsdag ovan troslinningen, så att säga.

De är hemma nu, Johannes, Tahira och Spike. Middag igår, gott och mysigt och roligt, och verkasmheten fortsatte tydligen med  Klas, Elof och Paolo och David och Sarah efter att jag gått till sängs. Min familj och dess kölvatten är enorm!

Min son (en av dem, han som är sexton) påstår att han känner sin mor. Det är både naivt och helt felaktigt, givetvis, men han är precis mitt emellan barnatro och sans: De äldre inser nog förmätenheten i ett sånt uttalande (väl medvetna om att inte heller deras mor känner dem ), och de yngre har aldrig funderat över att jag skulle vara en egen person, loss-dissikerad från dem, spisen och tandborstningen - jag är en del av deras infrastruktur, liksom Bambi, monstret, draktröjan och DS:et.

(Nej, barn, var nu inte oroliga - jag tänker INTE  blottlägga en massa pinsamma detaljer som ni måste betala en förmögenhet för att bearbeta hos terapeuten om ett par år - jag är ju en omtänksam mor som absolut inte vill utlösa någon form av kromtidanafylaxi hos mina friska, sunda telningar (dvs terapiresistent klåda inuti cellkärnorna utlöst av blotta vetskapen att vansinnet kan vara ärftligt).

Men, inspirerad av gårdagens Klasdiskussion följer här tio oväntade highlights i moderskunskap:

Er mor
1. har varit med i Vänsterpartiet Kommunisternas barnverksamhet, och t.o.m gått Pioniärmarschen. Sjunger fortfarade "Svarta tupp" vid högtidliga tillfällen
2. har vunnit en skidtävling
3. har varit med i en feministisk läsecirkel
4. har tillbringat en kväll på ett hotellrum  tillsammans med två okända israesliter i full uniform samt deras k-pistar.
5. har kört moped till Landskrona i päls, nylonstrumpor, knytblus och kilt
6. är duktig på att dansa polka och schottis
7. vet det mesta av värde om Biskop Hans Brask
8. sover alltid med korsett
9. är hedersmedlem i Svenskt Militärhistoriskt Bibiliotek
10. lider inte helt sällan av förgiftningssymptom pga alltför stort intag av bittermandlar

Full pott på litteraturhistorie-tentamen!

Danke, Maria,

für Ihre Emails. Die Literaturgeschichtsprüfung haben Sie mit voller Punktzahl (30) bestanden und VG erhalten. Sie haben sehr gute Antworten gegeben, haben Wesentliches ins Zentrum gestellt und deutlich gemacht, dass Sie sich ein Grundwissen erarbeitet haben.
Mich mit Ihrer Prüfung zu beschäftigen, war mir eine Freude, aber noch mehr freut es mich, dass unser Kurs Ihnen ein Fenster geöffnet hat, wie Sie in Ihrer vorigen Email schrieben, dass ich also dazu beitragen konnte, dass Sie sich als persönlich bereichert empfinden. Das ist ein schönes Erlebnis für uns beide.

Nun wünsche ich Ihnen und Ihrer Familie eine frohe Weihnachtszeit
und ein gutes neues Jahr.
Ursula L    

När katalogarian var fullbordad och jag invigt Rutger i alla mina tidigare amorösa äventyr - från Bernt som jag träffade på en skoldans vid 14 års ålder och följde med bara för att "få det gjort" (på en backslänt vid en lekplats), till  gosse nummer nitton i raden, nämligen Rutger själv - satt han länge och tittade ut genom fönstret.

Tunnelväggen rusade förbi oss ett par centimeter utanför tågfönstret, men  kupén badade i ljus; vi åkte den blå linjen och skulle gå av vid Monceau. Det finns en park där som förekommer i en bok som vi läst och fascinerats av.
Vi hade rest till Paris i romantiska ärenden. 

Men efter att ha fått min livsgraf tryckt ned i halsen (på begäran, bevars), och nu noggrant analyserat sina egna koordinater, meddelade Rutger (fortfarande stirrande ut i det monotona tunnelmörkret): 

- En i raden! Jag är alltså en i raden. Jag vill inte vara en i raden.  Vill inte... vara... en.. 

- Men, älskling, det är du inte! (Jag böjer mig fram, tar hans hand). Du är målet. Förstår du inte det? (jag kan låta mycket smeksam när jag vill)

-Hur vet jag det? Hur skall jag kunna lita på det?

-Du får väl se. Vänta och se, så tar vi upp saken igen om en tjugo-trettio år. 

- Och om jag hade rätt, då? Om det visar sig att jag faktiskt bara var en i raden, till och med en i mitten av denna rad? Då har jag slösat bort tjugo-trettio år av mitt liv på en trolös kvinna? 

- Men... det kan det kanske vara värt, eller?

Sen steg vi av, promenerade i parken, hittade ingen taxi, åkte hem och slösade bort elva år på varandra i en seg dragkamp som gick ut på att älska minst. (helt enligt Manns devis: "wer am meisten liebt, ist der Unterlegene). Varken särskilt lyckliga eller särskilt olyckliga, men slitsamma.   

Den dagen han for lämnade han bara en lapp på mitt (numera vårt) köksbord: 

"Jag hade rätt". 

Om det hade varit värt det skulle han ändå aldrig medgett det. 

Det är julafton om en vecka. Och jag har varken pyntat, köpt julklappar eller planerat julmat. Jag önskar att in lilla pyssliga dotter kunde komma hit och ta ett helhetsgrepp om julen och hemmet och maten och alltihop.
I dag är Martin sig själv igen och huset är fullt av prat och rörelse HELA TIDEN.

Re: Manus

HM har äntligen skrivit och sagt att de inte har glömt mig, men att besked kommer först efter nyår. Jaså. Ett typiskt jaså-svar. Osäkerhet och rådvillhet. Det känns som att vänta i ett typografiskt vakuum, och som om min berättelse existerar först när och om förlaget bifaller. Vilket givietvis är helt fel (säger jag mig). En text är primärt liv och behöver inga vittnen till sin existens. Däremot måste den tolkas och upplevas  vilket kan arrangeras på olika vis.
Men faktum är att jag  har hängt upp mig alldeles för mycket på det här med HM, och tillskrivit deras omdöme en enorm validitet - som rådde de inte bara över sitt förlag, utan även över mig och mitt liv på något oredigt vis.
Nå. I mellantiden har min  B-uppsats nu påbörjat sin snigelväg mot en avlägsen fullbordan. Det skall handla om Vergangenheitstempus,och jämföresler mellan svenskt imperfekt och tyskt perfekt, ungefär. Men jag är extremt oinpirerad. Det känns i nuläget lika läckert som att lägga upp en skål sågspån på tallriken och ringa lite Teriakysås över för smakens skull.
Nasse är förresten magsjuk. har kräkts 10 gånger på sex timmar. Kanske sågspånsdieten?

I går hade vi glöggfest för kollegor och personal på Laurentii-kliniken. Jag hade förberett en del, men likväl blev det väldigt stressigt - mottagningen slutade halvfem,Viola skulle till optikern kl fem, dessförinnan skulle småbarnen äta middag. Och kl sex skulle huset vara fullt av gäster.
Tack vare David gick alltihop väldigt bra. David hämtade på dagis, tog Viola till optikern, passade på att stoppa en mandel i byxorna på Klas (varvid det utbröt total jordbävning med kränkt tonåring i epicentrum) och läste sedan hela boken "Otto är en noshörning för de små". Barnen älskar verkligen Davidsamvaro, ochvar mycket nöjda.
Festen blev trevlig, glöggtiltugget lyckat (och rätt ambitiöst om jag får säga det själv).

När kvällen var slut och hela familjen låg fint i sina sängar låg jag dock själv klarvaken ytterligare ett par timmar med en puls på 140 och tryck över bröstet. Jag känner mig inte särskilt stressad egentligen (och jag tror inte på psykosomatik!), men visst har det varit otroligt mycket den senaste tiden. Pulsen knatar som en jagad hare och blodtrycket ligger lite ovan det som för mig är normalt. Jag märker också på mitt beteende att jag är stressad - misstaget med övergångsstället i tisdags, glömmer saker på orimliga ställen, lägger fel post i  fel låda osv. Disträ och uppvarvad med tunnelseende. Hela tiden orolig att inte hinna. Vaknar på natten och tänker igenom morgondagens program, barnlogistik, middag...
Okej. dags för ett "Åtgärdspaket":
Mindre kaffe. Lite justeringar i medicinering. Mer konditionsträning (ska köra på lunchpauserna). Jullov från barnens olika aktiviteter. Mer delegering i hemmet. Mer grönsaker. Och mer ytterkläder, anpassade för vinterstrapatser.

4 av 6

Det är sådana bilder mina barn tar på sig själva, och skickar till min mail...

Med långa benet före

Martin sitter på golvet i sitt rum och bygger Lego i lugn och ro. Jag ligger på hans säng och småpratar med Viola. Pål försöker samtidigt tala med mig om en patient med en allvarlig sjukdom. Det senare samtalet förs av någon oklar anledning på tyska (givetvis INTE för att hålla barnen utanför, men vi talar av och till tyska med varandra, och barnen förstår efter hand mer och mer, vilket är avsikten). 

Då hörs Martin plötligt:
-Jag har två fötter. Den ena är lite större än den andra. Den foten kan prata. Den pratar hela tiden, och säger sanningen. Nu är jag trött på att lyssna på det. Jag undrar om jag kan få komma till er för att få foten amputerad. Jag kan ta med egen påse att ta hem foten i sedan.



(det hela är ett citat från en vansinnig bok som klas fick i fördelsedagspresent av David. men att höra en femåring recitera detta är liksom lite bisarrt)

Sjutton A4-sidor och fyra timmar senare lämnade jag SOL för sista gången denhär terminen. Nästan lite sorgligt. Litterturtentan gick förträffligt bra - vi hade fått veta exakt vad vi skulle kunna och det kunde jag- Det var ju i och för sig en ANSENLIG mängd fakta (mycket mer än både medicin och patologitentan på sin tid), men inuti mitt huvud ligger en hel härva med gammalt klibbigt flugpapper (sådana där oaptitliga från taket hängande tejpspiraler som fångar och svälter ut sommarens flugor) där det mesta av vikt fastnar,  i synnerhet sådant som rör saker/företeelser som jag är känslomässigt involverad. Som tysk kultur- och litterturhistoria, till exempel.

Allt är bra med Ellis bebis. Fint omhändertagande av x-kollega Gisela. Noterade dock att min gamla arbetsplats KK, Malmö för mig är total Vergangenheit. Det som var "hemma" en gång finns inte. Vill absolut inte tilbaka till sjukhusvärlden, och i synnerhet inte i Malmö. Absolut inte.

Fick VG på översättningen!

Fick även 3000 kr i böter för att inte strikt ha iakttagit väjningsplikt vid övergångsställe.

Max-styrka axlar-bröst-triceps med Johannes. Denna vecka hinns det ingen kondition. Får leva på gamla meriter.
Kvällen med pannkakor, barn, biografiska data över Th. Mann - tentamensförberedelse.

Vädret förfärligt.

I dag har Martin haft avslutning på simskolan, och nu fått ta både guldpingvinen och Baddaren gul! Han är väldigt duktig och självständig på badet - sköter själv dusch och omklädning på "herrarnas", min hjälp helt förutan. Han klarar mycket bra att packa ned och samla ihop sina pinaler. Ordentlig och ansvarsfull.

Viola har varit på en magnetröntgenundersökning, begleitet av storasyster. (Jag har, av förklarliga skäl, verkligen mycket svårt för att vistas på neuroröntgen, och är därför oerhört  tacksam att Elli kunde sköta om detta).  Allt var bra med Viola, TACK OCH LOV,  men sannolikt behöver hon glasögon. Optikertid på torsdag.

I morgon skall jag få följa med Elli på ultraljudsundersökning  på KK i Malmö. Jag har förvisso sett detta lilla barnbarn redan i 12:e graviditetsveckan, men jag gissar att hon vuxit en del sen dess...

En bild på mina tre flickor.

Översättningsprovet som det var så mycket väsen om i förra veckan är nu överståndet. Det blev en fånig text ur DN från 13 augusti i år. Alltså en svensk tidningsartikel om hur illa tyskar (och antagligen svenskar också för den delen) trivs med "kindpussandet".
Redan titeln, med  nominaliseringen, "Kindpussandet" var ju lite störig. Det normala är att man nominaliserar betydligt mer i tyskan än i svenskan (skriver om ord, fraser och till och med hela satser till substantiv, gärna med flera led av genintivattrribut), så detta kändes helt fel.
Och jag som hade pluggat på sånt som  "rusningstid" och återvändsgränd" (efter att vår förra tentamen helt och hållet kretade kring en text om cykeltrafik och cykelhjälmar).

Nå, jag håller med "Knigge-Akademin (Tysklands något mer formella svar på Magdalena Ribbing)angående kindpussandet. Det känns helt otroligt tillgjort. Dessutom blir jag alltid så nervös och glömmer om det är två eller tre gånger som det skall bytas sida. Jag pussar min man, mina barn (vissa av dem) och mina katter. Sen får det vara nog.
--------------------------------------------------------------------

Det senaste dagarna
I fredags åt vi middag med Elli härhemma, och sedan kom David för att berätta om vilka varor de har på Willis och vad de kostar. En påse morötter 5 kr; 24, 90 kilot för alla paprikor. Falukorv på extrapris denna vecka. osv.
Det tog en ganska lång stund. Willis har nämligen väldigt  många varor och David har, liksom resten av klanen, ett särdeles gott minne. Så det finns mycket att prata om.

I går, lördag, var det bara plugg (småbarnen är alltså hos sin far denna helg, men kommer i afton).Nu är det kultur- och litteraturhistoria som gäller. Tentamen på onsdag. Från upplysningstiden fram till 1950. Följande böcker har  - med lite möda och stort besvär- lästs, och skall nu analyseras: Goethe: Die Leiden des jungen Werthers; Schiller: Maria Stuart; Büchner: Woyzeck; Storm: Der Schimmelreiter samt T. Mann: Tonio Kröger.

I dag har Elli och jag varit med Martin och Viola på simning, och Viola har stolt visat upp hur duktig hon är på att simma, crawla och dyka. Även Martin simmar nu bättre och bättre. Helst på djupt vatten och helst under ytan. De blir båda uppflyttade en simklassnivå till vårterminen, vilket är roligt. Nu har Elli och Viola tagit bilen till NOVA för lite systergemenskap och julklappsinköp. De fick mitt VISAkort med sig - och har nu varit bort i snart tre timmar!!

Välkommen hem Elli!

I dag kommer Elli hem och jag känner mig alldeles bubblig av glädje över det! Vi skall prata, puffa på Barbi, gå på stan och köpa julklappar, titta på bebiskläder, baka pepparkakor med småbarnen och sedan gå på Barbi-kontroll på KK i Malmö.

Laterala tenar (eller om det  heter hypotenar?) är helt uppsliten. Handen kan inte ligga mot pappret längre efter att ha skrivit  för hand  nästan 12 timmar i sträck. Tog därför paus för middag med Pål på Stadsparkens restaurant. Riktigt gott (vilket det har varit var gång vi varit där), men ynkligt ont om folk. Måste säkert snart slå igen.

Nu: Lussekatter istället. På tyska heter det Hefegebäcke mit Safran. Om någon särskilt undrade det.

I morgon: Översättningstentamen. Och sen direkt inläsning för litteraturhistorien. Barnen hos Lars. Mottagningen vilar, men sköts av Pål emellanåt. Julen tillvidare helt nedsövd.

Till en viss "församling" skulle jag dock vilja säga: Kom igen nu då (för f-n), det är ju ändå snart jul!!

Jedoch schweigen sie.

I går hade jag min sista föreläsning för den här terminen, och fick lämna in en utvärdering. För en gångs skulle skrev jag väldigt utförligt vad jag tyckte, i båda riktiningarna. Sista frågan rörde om man tänkte fortsätta nästa termin och i så fall varför eller varför inte.
Jag skrev att jag absolut avsåg att fortsätta. Motivering: Det gör mig lycklig.

Det finns givetvis många olika bevekelsegrunder för studier - utbildning, arbete osv. Men kanske är det slöseri med skattebetalarnas pengar att uppta en plats på universitetet bara för att det gör en lycklig? Kanske är det till och med etiskt förkastligt att studera med lycka som incitament? Instutionen far ju knappast illa (den får pengar utefter antalet studenter som klarat sina prov), men kanske samhället på något vis?
Färre tanter får sina friska underliv betittade, förvisso (men jag har ändå ett av Regionen fastställt ekonomiskt tak och måste glesa mitt schema i alla händelser).
Det egentliga  problemet är emellertid att "samhället" inte kommer att "få ut" något av mig trots denna sin "investering", dvs jag kommer inte att använda mina kunskaper i tyska på något vis som bereder mervärde för dem som betalat min utbildning; jag behövs som doktor, inte som tyskspråkig hobbynisse. Ens om jag skulle re-disputera, och komplettera hatten med en krans - till vems nytta och glädje, mer än min egen? Mina studier och mitt intersse för tyska språket är och förblir lyxkonsumtion. Kan man se det på något annat vis?

Men om tyskstudierna gör att jag mår bättre och orkar med mitt egentliga arbete bättre, kan inte det vara ett försvar? Det är ok att låta arbetsgivaren (dvs ofta nog skattebetalarna) betala för "friskvård" med syftet att bevara arbetarens hälsa (och arbetsduglighet!). Kan man inte betrakta själssmekande språkstudier som någon sorts intellektuell  friskvård?
Jag vet inte. Jag har svårt att försvara att jag lägger så mycket tid och pengar (egna och andras) på en "efterutbildning" som helt saknar relevans för annat än mitt eget välbefinnande.
Och ändå fortsätter jag.

Mann ur mörkret

Mörk december förutsätter morgon i vitt. Jag äter huvudsakligen ljus till frukost. Kaffe och gröt som tillbehör. Mjölkvit autostrada rakt in i pupillens brunn för att dränka och förlama tallkotten,  avväpna mörkret.
Läser samtidigt om, fascineras av och entusiasmeras över Mann. Thomas.
Förundras över att vi inte varit så nära bekanta tidigare. Nu läst Tonio Kröger och Mario und der Zauberer (en profetia om hur illa det skulle gå för de som lät sig förtrollas av den onda trollkarlen. Profetia 1930). Just beställt Doktor Faustus samt Lotte in Weimar på bokbörsen. Kurzbiografin på litteraturhistorietentamen får bli över Mann, känns det som  (trots att jag redan lagt mycket förberedelse på Goethe).
 Anmärkningsvärt är bland annat att två av Manns systrar samt ett av hans barn tog livet av sig. Ene brodern, Heinrich, också mycket framstående författare, sade även han upp sig från livet. Så sorgligt till spillo.

Geni och galenskap hand i hand, förstärkande varandra, inflätade i kromatidernas kelna, blinda, överkorsningar. Resultet: Mer av allt.
Som bekant.

I morgon är det Klasdag igen.Jag har varit en sväng på Nova och köpt sidenunderkläder samt FackAugust " I Wienerwald står träden kvar". Kanske får tid att läsa den någon gång i nästa liv...

Kvällen har inneburit knäckebrödsbak, glöggmarinad och lite annat.

Här kan man hitta min inspiration till detta:
http://www.tasteline.com/Inspiration/Hogtider/Jul/Adventsmingel-med-jultapas/#xtor=AD-500-%5Btasteline.com%5D-%5Bmat-och-vin_3783833_section-content%5D-%5BTextlank%5D-%5Bsvd.se%5D-%5B%5D-%5BSvD%5D

I morgon blir det Klas-Kalas

Sarah går ofta på "sittningar" (eller säger man att man sitter på sittningar?). Det innebär allt som oftast fredags-/lördagskvällar med Davidbonus. Det är trevligt på väldigt många vis. Dels är David givetvis en  väldigt trevlig person, dels så brukar Davids närvaro locka upp Klas ur underjorden. Fredagskvällar med fyra av sex möjliga barn samt ofta någon av Violas sova-över-kompisar - de e nice!

Och nästa helg kommer även lilla Elli...

David och jag har nästan samma uppfattning om allting utom politik och grammatik. Nu är jag förvisso inte  särskilt  politiskt lättprovocerad, däremot går jag väldigt lätt igång på dogmatiska resonemang om skriftspråkets uppgifter. Jag stöder inte alls uppfattningen att skriftspråkets enda uppgift är att ersätta muntlig kommunikation,  och spegla vardagsspråk.  Det finns minst lika många språk i språket som det finns tonarter, tillämpliga i olika sammanhang - även vardagsspråk varierar givetvis beroende av vems vardag som speglas.
Att  förfäkta talspråk, och i synnerhet mycket förenklat talspråk som enda norm,  är inte bara torftigt, utan  det är att göra dygd av av en pinsam nödvändighet, nämligen bristande kunskap.

Tycker jag.

Martin och Viola har fått varsin kasettbandspelare av sin pappa. Kasettbandspelare  är kanske lite mycket sagt - det rör sig om diktafoner, och nu rusar de omkring och kallar sig för Jonas Berglund som rapporterar från Leanderska huset (Jonas, 13 år och salmiakberoende, förekommer i Maria Gripes bok "Tordyveln flyger i skymningen". I  boken kretsar handlingen kring märkliga händelser på Selanderska gården. Lite lustigt att vårt hus faktiskt heter Villa Leander).
De gör sitt bästa för att hitta mysterier i  omgivningen och dokumentera dem på små band av samma typ som jag använder dagligen för att dokumentera Lunds kvinnliga befolknings kvinnliga delar. Vi har ju faktiskt vissa standardmysterier  i vårt hus av typen "var är den andra sockan"?, och "varför kan Klas aldrig stiga upp i tid?". Sotfläcken i  soffan är en riktig gammal goding, liksom falsklarm då vi är bortresta.

 Kanske dessa diktafoner kan hjälpa oss att hitta lösningar...

Livet är ganska intensivt just nu. Kursen i tysk litteraturhistoria är otroligt komprimerad,och  därtill går jag en kurs i översättning som tenteras om en vecka.
Mottagningen är fullbokad med tanter fram till mitten av januari med  och barnens aktiviteter trängs med min och Johannes träning som äger rum på fasta tider.
Pål och jag  var hos Elli och Jakob i helgen, vilket var väldigt mysigt och trevligt. Det är en oerhört god stämning i deras hem - det är trevligt att vara där och deras inbördes tillvaro känns verkligen harmonisk. Man trivs hos dem, med dem, helt enkelt. Och de verkar trivas själv. Ellis mage är nu ganska rund, bebisen kommer om mindre än fyra månader! Lägger man handen på hennes mage kan man känna nästa generation röra sig... Fantastiskt!

I förgårkväll hade David, Klas, småbarnen samt jag och Pål författarafton. Såhär: En person säger ett ord, som skrivs ned, nästa kommer med ett annat ord och så byggs så småningom meningar.
Lite oväntade vändningar, små visdomar. Som poesi ungefär.
Ett smakprov:
"Toaletten är mycket djup, den har ingenkrök som många andra utan känner helvetets plågor direkt i mynningen".

Om Historiska media inte begriper min och Maggans storhet skall jag starta ett poesikollektiv med mina gossar i stället och ge ut djupa visdomar om avloppssystemet på,  till exempel, Ellerströms förlag.
 Vi har ju ändå hand om hans bord sedan tjugo år.

Först hurstårdettill-köret, sen ärdetbaraenkontrollellerhardubesvär-tugget. Sen kunde jag inte låta bli att fråga om härkomsten. Hon var inte från Tomelilla ialla fall.
- Bayern, jag är från Bayern.
-Men brytningen? Nästan dansk, ju? (jag är extremt lyhörd för accenter).
-Tja jag kom ju hit 1953, 14 år gammal. Det är så ju länge sedan...
-Mmm, Hmm. Tyska. Vackert språk,  detdär. Men varför. Varför kom du hit?
Kort tysnad.
- Hur kan du ens komma på att fråga?

Naja. Det går bra att klä av sig där, bakom den vita skärmen.

En sorg i ungdomen följer och förföljer en på vägen vidare i livet. Manar till förbehåll. Det är inte det att man inte gläds, men man bär hela tiden på en medvetenhet om förgänglighet. . Förtroendet för livet naggas i kanten.

Det som var, finns inte, och det som är, förebådar sitt eget utplånande

I cellbiologin fick vi lära om apoptos, programmerad celldöd. I nyföddas kärl hittar man fatty streaks, längsgående små åsar som så småningom skall stelna till de arteriosklerotiska plaque  som så ofta hejdar livet  hos människor som lever gott.  I Abendland. 

Sjuk?

Men blir lite förvånad när ens patient på frågan huruvida hon "är någorlunda frisk i övrigt", svarar att det tror hon inte att någon av oss (av oss?!) egentligen är.

Vi är hos Elli och Jakob nu. Och Barbi, såklart.
Och allt är väldigt, väldigt bra!

Gratisaffären

Martin och Viola älskar "Gratis affären". Gratisaffären är öppen på Malmborgs ibland och då kan man få provsmaka lite av varje. I går var det smakprov på papparkakor och glögg (alkoholfri, förstås). Martin blev helt lycklig över de oväntade godsakern och utbrast tacksamt:
- Det här är den underbarsaste kvällen i mitt liv!

Novemberljus

Numera morgonkaffe i Ljusrummet. Vi har inrett ett ljusterapi-rum i källaren för höstlig hälsa. En stund av stillhet, ljus och läs-eller skriv ro. Helt underbart.
  Första gången jag använde rummet satt jag här två timmar under en kväll. Kom upp i sovrummet rosig och rusig och pigg. Låg fullständigt klarvaken till närmare kl 01.00 på natten,och ärde mig av detta att rummet inte skall användas kvällstid, om man inte prompt vill vaka.

Vad är det som händer hela dagarna? Det som händer mig mellan 8 och 5 är tämligen enahanda och behöver inte besjungas vidare. OM man inte vill ha en blogg av typen: Blöder du efter samlag? I så fall... und so weiter. Och de vill man inte. Idag har jag, utöver att ha undersökt och behandlat 19 Lunda-damer, författat en text om vår katter (på uppdrag av kattklubbens tidning), samt utgjutit mig om över tänkt otrohet. Vill ni läsa? Vi tar kattresan först:

Har man en katt får man lätt en till.” (Ernest Hemingway)

Jag har nästan alltid haft djur, stora som små – de flesta arter, allt från vandrande pinnar till hästar har passerat min vård. Marsvin, fåglar, hundar, möss…

Men jag har aldrig tidigare haft katt. Skälet är att jag vid nioårsålder utvecklade en mycket uttalad kattallergi, som bara blivit värre med åren. Jag umgås helst inte med kattägare överhuvudtaget, eftersom jag får luftvägssymptom bara av att träffa en tröja som träffat en katt. Att besöka ett katthem är uteslutet, såvida jag inte medicinerat riktigt ordentligt i förväg.

Våren 2008 träffade jag Pål, min nuvarande make. Det märkliga var att jag helt omedicinerad kunde stå ut med honom, som vid den tiden levde med tvåRussian Blue. Jag kunde till och med gå på besök i det hem där dessa ryssar bodde, helt utan att få symptom.  Nu var förvisso dessa kissar ganska skygga, så jag kom aldrig riktigt i närkontakt med dem, och kunde således inte provocera min allergi helt ut. Men eftersom avståndsbekantskapen med dessa ryssar fungerade bra, misstänkte jag att jag faktiskt tålde just denna kattras. Kunde det verkligen vara så att man är urallergisk mot alla missar utom östliga grå? Eller var det kattindividen i sig som var icke-allergen? Skulle det gå att skaffa en annan ryss? Vi talade lite löst om att katt, men det var mycket annat som inträffade denna uppståndelsehöst – Pål separerade, inte bara från ryssarna, och efter mycket vända bestämde även jag mig för att ändra kurs i livet; mina småbarn blev plötsligt varannan-veckas-resande.

Varannan vecka huset fullt, varannan vecka tyst och tomt. Utan både barn och djur gick min omsorg på tomgång ojämna veckor. Det var då som det här med kattallergin åter kom på tal. Skulle vi kanske försöka med en liten ryss och hoppas att min allergi verkligen var selektiv? Eller var 7500 kr lite mycket pengar för ett äventyrligt experiment? Tänk om vi skaffade en katt, blev förälskade och sedan skulle bli tvungna att gör oss av med den?

Tankarna gick fram och tillbaka, men slutligen fattade Pål det avgörande beslutet att kontakta Kenneth Eklind. Jag minns fortfarande det sms som Pål skickade mig efter att ha talat med uppfödaren: ”S* Limelight’s Quintus finns leveransklar. Bor i Kungsbacka. Jag har beställt honom”.  Beställt! Vi hade beställt en liten katt!

Den 28 december 2008 kom så den beställde Quintus hem till oss. Han fick vardagsnamnet Rossini, och flyttade direkt in i mitt hjärta (där jag för säkerhetsskull grundat med Lomudal). Vad vi inte visste var att han hade tänkt sig att vara vår bebis – vi trodde att vi beställt ett djur – så första natten stängde vi sovrumsdörren. Men den lille katten ylade otröstligt, och betedde sig ungefär som mina sju egna bebisar gjort då de sörjt förlusten av livmoderns varma innanhav. Jag låg vaken och tänkte att de är väl gjorda av ungefär samma skrot och korn, människoungar och kattungar, och tog resolut den ylande ulltussen i famnen, vaggade, vandrade och sjöng, tills han lugnade sig. Andra natten flyttade han in i sovrummet, låg på rygg mellan oss med huvudet på kudden och lilla kattkroppen under täcket, fann sig nöjt till rätta, och spann som en kvarn.  Efter några veckor slutade jag med Lomudal – och si, min misstanke var riktig: Jag var inte allergisk!

Rossini är en mycket personlig katt. Tålmodig med barnen, hängiven oss, oblyg i förhållande till främmande. Som en dresserad hund kommer han alltid omedelbart när vi kallar.

Så är det inte med Bellini. Bellini kom till oss några månader efter Rossini, tänkt som kompis och sällskap åt Rossini, som var ensam långa dagar när vi arbetade.  Hans högtidsnamn är S * Korolevas Mitja Ivanushka, uppfödd av Kaja-Märta i Allingsås. Bellini är en helt egen art, en blyg och hemlig liten katt som framlever sina dagar i ett linneskåp om han tycker att huset hyser för många invånare. (Det gör huset ibland, med alla barn och kompisar och läskiga gäster).  I Bellinis värld kan man inte vara nog försiktig. Hittills har vi dock inte introducerat högljudda barn och opålitliga främlingar i vårt linneskåp, och därför tycker han att det är bäst att stanna där tills lugnet lagt sig. Då kommer han fram, på låga ben, pratar med liten blyg röst och låter sig försiktigt tas om hand. Riktigt tam har han aldrig blivit, trots att han fått precis samma behandling som ”storebror” Rossini. Helt lugn är han bara med mig, i ensamhet.

Vi bor i ett slumrande villakvarter i stadsbrynet. Trädgårdar med småfåglar, ett oregelbundet rutmönster av liguster; åldriga äppelträd. De stora katterna, Rossini och Bellini, får gå ut. Om de lovar att inte bli överkörda och komma direkt när vi kallar. Hittills har det fungerat (även om oron ibland är liktydig med den man känner när 15-åringen stängt av sin mobil och fortfarande inte avhörts när klockan passerat midnatt). En och annan natt har vi suttit uppe och väntat på nattrumlande kisse.

Men så en dag förra sommaren kom inte Bellini hem. Det blev natt och det blev morgon, och katten förblev borta. När en vecka hade gått, och Rossini började se riktigt ledsen ut i sin ensamhet, föddes tanken på ny katt. I Gävle hittade jag Bernice Skytt, vars fina Rajsa planerade familj ett halvår senare. Det lät bra. Jag bokade den ännu ej koncipierade kissemissen, och hoppades på babylycka. Köpte i mellantiden två kaniner som allmän tröst åt Rossini och småbarnen.

Elva dygn senare står han plötsligt på trappan igen. Tussig och hungrig, men inte mager. Oskadd, och sig fullständigt lik med linneskåpslängtan och allt.  Vi talar fortfarande om denna underbara morgon, jag och barnen: hur det kändes, hur förvånade och glada och rörda vi blev allihop. Rossini närmade sig kompisen försiktigt, nosade länge, länge på hans bakfötter och väste tyst. Bellis luktade fel, tydligen, men efter lite rengöring och avloppning, klippning av klor och pälsvård, var ordningen återställd. Två grå herrar sovande i en hög i soffan. Eller tumlande omkring med nacksving och låtsat struptag.

Det dröjde innan Bellini fick gå ut igen.

Tiden gick och jag undrade hur det gick med kattromansen i Gävle. Hade det blivit något? Skulle vi ha en katt till? Nu var vi ju dessutom kaninägare…

Men vid nyår hände något märkligt: Rossini blev sjuk och fick krampanfall. Generella stora anfall, som vid epilepsi. Jag tog honom till veterinären som röntgade och tog prover, utan att hitta något alls. Anfallen fortsatte och katten verkade trött. Just som vi var som mest bekymrade för Rossini, fick jag ett mail från Bernice. Rajsa hade fått två döttrar strax innan jul, var jag möjligen fortfarande intresserad?

Ja, hur skulle vi göra nu? Och hur skulle det gå med Rossini? Jag var ganska pessimistisk och tänkte att Rossini antagligen inte ens fanns kvar i mars, när lilla Belle i så fall skulle komma. Så vi beställde vår tredje ryss.

Under vintern fick Rossini kramplösande medicin under ett par veckor. Sedan dess är han helt återställd. (Jag undrar om det inte var en infektion i alla fall, med agens som vi inte känner till och därför inte har någon provtagningsrutin för). Hursomhelst: numera frisk. Utan anfall, restsymptom eller medicinering.

Till en återkommen och en tillfrisknad kattgosse kom alltså den 20 mars i år en liten söt kattflicka, Ärkeängelns Belle. Hon skulle ersatt någon, men fick i stället en helt egen plats i vår ryska treklöver.

Belle är nu snart ett år gammal, hon är en otroligt tuff och social liten varelse. Inga låga ben, där inte, utan ett stabilt självförtroende och massor av energi.

I början var gruppdynamiken inte helt harmonisk, men när Belle bott här i några veckor och blivit väldigt gnälld och väst på av båda herrarna, bjöd plötsligt Bellini in henne i linneskåpet. Förvisso anvisad en hylla lite längre ned, men likväl: inbjuden i hans innersta. Trots att Belle inte är någon typisk skåpkatt, tog hon artigt emot hans generösa inbjudan - jag tolkade det som att han erbjöd henne det bästa han kunde föreställa sig…

Rossini däremot har aldrig riktigt accepterat Belle. Han jamar förargat när hon kommer i närheten, och beter sig som en gnällig gubbe när hon vill leka. Irriterad och humorfri. Kommer han åt, utdelar han en lavett med framtassen och hotar att jaga henne trots att han vet att hon är mycket snabbare. Men Belle låter sig inte skrämmas. Hon fortsätter att retats med honom, lägger sig på lur och anfaller hans svans när han minst anar det, tycker nog mest att han är fånig och lite tråkig.

Antagligen är Rossini svartsjuk, helt enkelt. Han lever så nära oss och vill behålla sin plats i centrum, helst utan onödig konkurrens. Den diskrete Bellini utmanar inte och kan därför accepteras, medan lilla söta Belle, som stjäl allas hjärtan, är ett konstant irritationsmoment. Han tycker nog att hon kunde hålla lite lägre profil, kanske gå med lite lägre ben, hålla sig sist i ledet.

Men Belle är en självständig och livlig liten tjej som tar för sig av livet, och min gissning är att det med tiden blir lillasyster som blir damen på täppan.

Och kanske, kanske att jag någon gång skall unna henne lyckan att ta hand om små…

----------------

 Sen kommer dagens skörd av ett  annat litet projekt, som inte är ett beställningsarbete från Kattklubben, och inte alluderar på någon nu levande människa! 

Trolösa

J får mig numera att tänka på nöjesfältens skrattkammare med väggar täckta från golv till tak med speglar med växlande topografi: Man ser sig själv ömsom uppblåst, ömsom urholkad,  smärtsamt utdragen med överdimensionerad svanhals eller hoptryckt till en liten tax, men man syns. Man ser sig. Var man än vänder sig: mötet med självet. Alla dessa damer -  varav några passerar mitt hus, äter vid mitt bord, nyttjar mitt sovrum -  är speglar åt Js ego. De ser honom, och genom dem får han syn på sig själv. Må vara i en skrattspegel som berättar sagor.  Man får vad man vill ha - reflektionsvinkeln överensstämmer med infallsvinkeln.  

Jag minns den vansinniga diskussionen vi hade i början, då allt var nytt och jag var hans livs kvinna (sades det). Han hade ju sett en och annan dam förut, men tappade intresset för mångfald när jag kom in i bilden. Med stor självinsikt talade han i alla fall med mig om att ingen människa helt kan fylla en annans behov. Så lade han sin ena hand över den andra, men bara delvis. ”Så här, Süssing: vi kan inte förvänta oss att få allt vad vi behöver av en enda, ingen kan helt täcka den andres behov, här måste man ödmjukt inse sin begränsning…”

Där täckning saknas, i handflatan eller i livet, kan alltså annan gripa in.

På den tiden tyckte jag att det var vackert och poetiskt. Vi satt i soffan hos mig och lyssnade på Beethovens Romance för fiol och orkester, en radioupptagning med filharmonin - var gång jag hör den påminns jag om denna kväll och min i förväg stipulerade otillräcklighet -  då J övertygande klargjorde att pluralism var en del av hans kreativitet, kärleken som skapande kraft, und so weiter. 

Så mycket dravel bara för att få Charte Blanche att bedra mig! 

Kvällsfika med det oväntade mötet mellan laxsushi och jätte-, jättemånga pepparkakor. Vi lekte citatleken - en gammal hederlig sivénwestinwölnerhanssensk sällskapslek där man gissar citat från filmer eller sånger.
Några favoritexempel:
You are a lot of things, not the least of them is repetitious (sound of music, Kapten von Trapp till Maria efter ett bus med barnen)
Det är grönt, va´? Jag vet (Mitt liv som hund)
Number one: It's a basement (Inglorious Basterd)
Say goodbye to your Nazi-balls! (Ibid)
Det står en idiot i min operationssal och kallar sig för MAJ! (Stig-Helmer, Riget)

Väntan

Nu har halva den stipulerade maxtiden gått.

Mörkersikt

En gång för inte så länge sedan hade vi en fest där fyra av fyra gäster - helt oförberett och oberoende av varandra -  kom i solglasögon. Det var senhöst och mörkare ute än inne. Alla tog av sig sina varma skor och stövlar i farstun.  Behöll däremot solglasögonen på. Lite, lite märkligt, tyckte jag. Eller?

Spöke

I dagens sydsvenskan kan man läsa om bland annat spökskrivare. Någon som mot betalning skriver men förblir osynlig. Som inte bjuds till TV-sofforna eller nomineras, men som har sålt sitt ord. En sorts omvänd eskortverksamhet. Ömsesidig diskretion. Betalningen var emellertid inte rundhänt - 148 000 för sex månaders heltidsarbete. Men ändå kostsamt för uppdragsgivaren. Ingen förlagsgaranti inkluderad, givetvis. Man exemplifierade med någon som velat skriva en bok om en krogprojekt i Frankrike, anlitat spöket, kontrakterat för 220 sidor, fiskat hos flera förlag efter 70 sidor, men fått nobben. Det går väl ingen nöd på spöket som väl ändå får sin magra slant, men krogberättaren kan stå där med barskrapad plånbok och en otryckt historia som inte ens är hennes egen.
Spökerier är - eller riskerar att vara -  en utomordentligt dålig affär för båda parter.

Varför skriver jag om detta, undrar du - det finns ju redan att läsa i sydsvenskan? Varför behöver detta kommenteras och ojas över?

Tja, säger jag till mig själv. Hur det än blir så tjänar jag sex gånger så mycket som läkare än som spöke, hur det än blir har jag inte betalt någon för någonting eller kontrakterat hit eller dit, hur det än blir är historien helt min egen, orden mina. Det helt oavvisliga behovet att förstå och förklara är mitt.
Jag har både orden och pengarna.
Men jag väntar fortfarande på svar från dem som har pressarna.

Utflykt

Nyss hemkommen från Ängavallen. Gåsamiddag med alla upptänkliga tillbehör, övernattning och underbar frukost.

Ordnung muss sein

Viola var med på min tyskföreläsning idag. Hon hade lite ont i huvudet och magen och ringde mig på jobbet för att jag skulle hämta henne. Under eftermiddagen hade jag föreläsning i tysk litterturhistoria, och tänkte inte att det skulle vara något problem att ha henne med.
Jag gick både ögon-och öronkursen med Klas. Han var med på varenda föreläsning. I vagn. I bland fick han mjölk. Han var till och med på tmottagningen.

Men läkarlinjen är tydligen easygoing i sammanhanget. På SOL råder en högre grad av ordning, tydligen. Det blev höjda ögonbryn och snack om policy, att det i princip inte får förekomma barn på föreläsningarna.
Det blev ganska tråkig stämning, faktiskt. Viola var dock exemplarisk. Satt som ett ljus i två timmar och ritade till och med en teckning till föreläsaren.
Men jag blev sur. Och det är jag fortfarande. Trots att jag fick veta att jag klarat grammatiktentan, med VG till och med (trots att mer än halva kursen körde..)
Ja, så fick jag det sagt.

Dagen efter

Vilken söndag!
Det tilltagna tilltugget  i gårkväll blev minsann missinassen. Men mustigt och lustigt.
 Tackochlov fick vi skjuts i båda riktingarna av mannen i den röda kepsen, och det gick undan.
 Kepsen bearbetade gaspedalen synnerligen hårt, och då jag utsötte små rop av dödsångest,  hänvisade han lugnt och övertygat till att hans pappa någon gång i kepsens barndom anförtrott honom att "det var bäst att ligga först på motorvägen".
Sedan dess har mannen i den röda kepsen funderat över den djupare innebörden av denna faderliga visdom, (samt gjort sitt bästa för att förverkliga den, uppenbarligen).
 - Hur vet när när man är först på motorvägen? Det kan ju alltid komma en annan fåne och köra på från en påfart längre fram, eller hur? Hur gör man då?
Det verkade inte som om fadern, som nu med slips och utan keps fåfängt hoppades på ett liv efter detta, hade något riktigt bra svar på kepsens dilemma.
Gaspedalen verkade i alla fall ha  en central roll i det hela, förstod jag då vi,  i sista sekunden, lyckades  veja för det stora nybyggda köpcentret Entré som så oförhappandes råkade dyka upp där, vid  motorvägens slut.


Dagen idag har emellertid  gått i ritardando. Ligger nu sist. Både på motorvägen och i livet, känns det som. Lite imponerad är jag dock av mig själv att jag mot förmodan kom iväg till Simträningen med Viola. Och dessutom läste 30 sidor Schiller vid bassängkanten (Maria Stuart, sorgespel i fem akter. En trist historia, kan jag lova. Läs den inte!).

När vi kom åter från Delphi hörde vi en marschorkester på avstånd - Gustav II Adolf, Lützen, dimma och sånt - och Viola som är lika galen i marschmusik som jag krävde att få leta upp denna församling av pukor och trumpeter, även om det innebar en lång, vilsen jakt (vi hörde dem ju bara  avlägset), nu tillfots, utan bil och keps. Detta evenemang översteg dock min kapacitet för dagen.
Pål, däremot, drog tappert på sig pjäxorna och gick med henne i kringelikrokar ända bort till Krischansta nation och undervisade henne samtidigt  i orkestrars, armeérs och sjukhusförvaltningars hierarkier. (Högst snarlika, nämligen). Ordnar, epoletter, knappar och dekorationer. Hattar och ringar,  basfiol och flöjt.

Väl hemma ritade hon sen en hög, smal "karriärsstege" där egot och matkassen växte för varje trappsteg uppåt (smula-bröd-stekt ägg--kyckling, usw...)  Ju högre upp, desto mer tilltugg.
 Nästhögst: Ministern (mätt, antar jag).
 Ännu högre: Högsta hönset (jätte,jättemånga ägg, rimligen).
Terminologi enligt Viola.

(Det slog mig sedan ätt det naturligtvis är han, högsta hönset, som ligger först på motorvägen!)

Lördagmorgon

Lång lördagmorgon med Martin - vi vaknade redan kl 05.54 båda två, och har sedan tillbringat några timmar i sängen. Jag har gjort tal till Martin, både plus och minus och vi har övat att skriva siffror. Dessutom har vi lärt varandra att räkna på olika språk. Martin kan nämligen räkna på spanska och japanska, och jag på tyska. (Att räkna känns just i dag som det enda jag egentligen behärskar på detta invecklade språk - för det är ju rätt sällan som räknerord uppträder i långa omständliga nominaliseringar med tjugo olika genitivattribut på olika nivåer).

Nu ser Martin på Mio min Mio och jag försöker att jämföra Goethe som ung (Sturm und Drang) med Goethe som gammal (Klassik). Viola är hos Hedvig, Klas sover en välförtjänt sömn efter att av mig ha tvingats till gymmet två dagar i rad - han trogna ambition att bli världens största slacker verkar nu tillfälligt ha kommit av sig.

Grammatik-tentan på B-kursen

Fy fasen vad svårt det var! Jag upplever att den teoretiska nivån på tysk språkvetenskap är betydligt mer komplex än vad medicinstudierna någonsin var.
Medicin var bara mycket. Det här är svårt.

De sista dagarna i Berlin

På tisdagkvällen var vi på Detusche Oper och såg/hörde Mozarts Trollflöjten. Fin och intressant uppsättning med mycket ambitiöst och suggestivt sceneri. För första gången kunde jag verkligen sätta mig in i texten, och insåg att den bjuder en hel del konstigheter, vissa av  direkt misogyn art.

Tidigare under dagen var jag  med Ursula på hennes gynmottagning och lärde mig skilja på patienter från öst och väst, medan Pål tillbringade eftermiddagen på ett bibliotek för journalistisk. Avsikten var att kopiera ett ganska stort antal sidor till mig ur en tidskrift från 1952. Detta var emellertid inte tillåtet, varvid Pål istället smygfotograferade av alla sidorna med sin IPhone (var sida krävde 3-4-bilder).   Finurligt och tålmodigt.
Så nu har jag 320 bilder att skriva ut, klippa och klistra ihop till  sammanhängande text...

På onsdagen  blev det träning på gymmet (givetvis),  grammatikplugg  och sen lite strosande på stan.   I en antikvitetsaffär på Wörtherstrasse  förälskade vi oss båda i en otroligt elegant, ovanlig, delvis emaljerad kristallkrona, som emellertid verkade lite åbäkig att ta hem utan bil. Istället  köpte jag klänningen som jag hittat redan första dagen, och den passade perfekt.
För att citera Hans Landa: if it fits, you must wear it.

Ursula

Middag med Ursula på Weinstein, Lychnerstrasse. God mat, bra vin och framför allt väldigt, väldigt trevligt.
Vem är då denna Ursula?
Ursula är gynekolog. Jag lärde känna henne 2004 på KK i Malmö dit hon  kommit  som ST-läkare från Tyskland, via Karlstad, för att speeda upp sin specialistutbildning. Jag förstod genast att hon var kulturell, intelligent, och okonventionell, och bjöd ut henne på ost och vin på Lilla torg efter knappt två månaders bekantskap.  Professionellt var hon dock inte så okonventionell, utan mycket tysk: Vi jourade en del tillsammans och  då jag  föreslog någon åtgärd eller behandling, och samtidigt på mitt svenska vis frågade Ursula, som då var underläkare, vad hon tyckte, svarade hon kort och bestämt att det var mitt ord som gällde eftersom det var jag som var specialist.  Underläkardemokrati och ansvarsfördelning var inget för professorsdottern från Bonn.
 Hon tyckte nog att  den svenska sjukvården generellt var lite väl  layed-back, inte bara wegen Duzen och utslätad hierarkiordning. Å andra sidan får de yngre doktorerna betydligt mera träning i Sverige än i Tyskland och uppnår högre grad av självständighet tidigare i sin karriär, vilket väl var det huvudsakliga skälet till att hon kom till Sverige. Men hon längtade hela tiden tillbaka till Tyskland - hon tyckte att Sverige var ett kulturellt u-land- och återvände till Berlin 2007. Så nu lever hon här i Prenzlauer Berg med privatpraxis, tre lägenheter, en bortrest operaregisserande pojkvän och två små barn under två år.

Prenzlauer Berg

En lönn i höstbrand utanför köksfönstret, där jag sitter och inte förstår det jag läser; satsanalys i satser överstigande tio rader känns emellanåt lite trögtuggat.
Lönnen har, liksom huset stått i hundra år, överlevt och tittat på; Prenzlauer Berg skonades både från bomber  artilleri och undkom till och med DDRs charmlösa rationaliseringar. Husen är nyklassicim och Jugend med smyckade fasader, gesimser, figuriner, balkonger och långa, hängande gardiner av murgröna.
Befolkningen:  ung och diskret välbärgad, förefaller till stor del bestå av konstnärer, kulturintresserade och föräldralediga akademiker (det närbelägna gymmet har till och med en mysig avdelning för barnpassning).
Små afffärer säljer konsthantverk, antikviteter och ekologiska barnkläder, allt mycket småskaligt och personligt. I huset bredvid finns en synnerligen välutrustad filmbutik specialiserad på kvalitetsfilm och klassiker, och mängder av kondoleansbrev och blommor täcker ingången till  ett litet snickeri där innehavaren uppenbarligen gått ur tiden för två månader sedan. Saknad och ihågkommen. Motsvarande skulle inte förekomma i Sverige, inte ens i Lund, som så gärna klappar sig på magen och berömmer sin gemytlighet.
Prenzlauer Berg är en stad i staden, så vacker och sympatisk, långt, långt från hetsen på Potzdammer Platz och pengatvätten på Ku'damm.

Huset mittemot

Här bor vi, i gårdshuset. 

Nu skall vi ta U-bahn (eller S-bahn?) tvärsöver staden, nästan ända till Charlottenburg för att hämta ut operabiljetter - i morgonkväll blir det Trollflöjten på Deutsche Oper. I kväll däremot träffar vi Ursula på en av Berlins bästa vinbarer,  Weinstein!

Solig söndag i Berlin

Vi är i Berlin nu. Våningen är underbar, området grönt, föga trafik, en hel del barn och uteserveringar. Lite som Chelsea, fast på tyska. I går strosade vi runt, och jag hittade en klänning som jag tänker mycket på, och nog måste återkomma till.
Middag på  spansk restaurang här i området. Jag åt kaninfilé i kastanjesås, vilket Pål tyckte var "att gå över gränsen". Han tänkte på Lavendel, och empatiserade sig. Crème Caramel till efterrätt och 2 cl ren Absint (70%). Som en riktigt god hostmedicin.
Sedan var det Halloweenfest i Brandenburg, querdurch und zurück. Jag skall inte räkna efter, vill inte veta - taxi är i vissa fall det enda rationella (för att citera min kära svärdotters uttalande angående sträckan Stortorget - Pedellgatan). Och det är ju med pengar som med  problem, det kommer hela tiden nya!

 Hemma vid 02.00 (vilket är oerhört för en så kvällstrött person som jag), men vi fick Gott sei dank en timme i present, så jag har faktiskt orkat läsa grammatik i ett par timmar nu medan Pål sprungit fram och tillbaka över Museum Insel - 9km!
Beeindruckend, en dag som denna.

Simning

Martin simmar nu 10-15 meter på djupt vatten!
Fint, korrekt bröstsim med huvudet under vattnet mesta dele av tiden, går bara upp hastigt för att hämta luft i slutet av simtaget. Han ser mycket proffsig ut, och jag gissar att han kommer att kunna vara med på "Morgondagarnas" redan nästa termin.

Fredag

Äntligen fredag! Och en veckas "ledighet" väntar. Förvisso måste jag tentamensläsa (tentar grammatik om en vecka), men inläsningen skall ske i Berlin!
Vi har fått låna en kollegas våning i Prenzlauer Berg och reser i morgonförmiddag. Planen är att strosa på stan, gå på utställningar, kanske opera. På tisdag skall jag följa min kollega på hennes mottagning. Hon har exakt samma arbete som jag - gynmottagning i högt tempo- men vinsten för mig är att göra det på tyska!

Nu skall vi avhämta barnen och fara till badhuset där Martin vill förevisa sina senast förvärvade färdigheter i simning.

Bort allt vad oro gör

Viola är en ganska orolig person. Det räcker mad att man kallar på en katt för att hon skall få stora skälvan och oroat utbrista:
-Är Rossini borta?"
Sjukdomar, mindre olyckor, vad som helst. Märker hon att jag är lite fundersam blir hon utom sig:
- Är DU orolig, mamma? Då ÄR det farligt.
Jag vet inte om detdär stämmer. Jag är nämligen ganska lättoroad själv, och det är tveksamt om min oro verkligen är ett pålitligt signum för "allvarlig händelse".
Men henne oroar min oro mer än något.
Pål däremot, oroas nästan aldrig. Hans optimism och tillförsikt bereder ut sig som en stabil och mjuk matta av vardagstrygghet för oss andra ängsliga väsen att trippa omkring på.
Vi pratade om det i morse, och jag försökte lugna Viola (som just då inte visste om Rossini var ute eller inne) med att så länge Pål inte är orolig, så finns det egentligen ingenting att vara orolig över. Men Viola verkade skeptisk:
- Jamen, jag litar inte riktigt på Påls oro - han blir ju ALDRIG orolig, så han kanske inte förstår när det är allvar. Och OM han nån gång skulle bli orolig så är det över så konstiga saker,som till exempel att ett rör har gått sönder. Sånt oroar inte jag mig alls över (nöjt).

Jag är nog benägen att hålla med Viola. Rör oroar ganska lite. Det kan på sin höjd bli vått. Och dyrt.  Oftast brukar dessutom Pål lösa sådant utan att varken jag eller Viola alls behöver engagera oss.

Så vi fortsätter att oroa oss för oklara ljud, konstiga ljusfenomen, små sår och gömda katter istället.

"Videnskapen!" (Citat: prof Bondo i Riket. Utropas i kör med pekfingret i luften)

Jag har hört att det finns doktorer som spontant går på PUB-Med, som letar artiklar helt utan uppmaning, som läser nya rön och tänker: "oj jaha..." och "det här skulle man studera vidare". Och som verkligen tänker på medicin, hur det hänger ihop, det där med kroppen och livet och det.
Jag har hört att det kan vara så. Men tvivlar, likväl.

Min man kan inte förstå hur man kan vara läkare, och i synnerhet disputerad läkare, utan att tänka och känna på detta vis. Han undrar om jag fick min avhandling i julklapp och om jag ångrar att jag blev läkare.

Nej, jag ångrar ingenting. Jag kan en del om det bräckliga fodral som utgör vår kropp, jag kan kanske till och med hjälpa människor då och då. Eller i alla fall lugna dem, och jag tjänar lagom mycket pengar.
Men jag undrar inte. Och jag berörs absolut inte av om Lancet  publicerar en ny, stor, randomiserad studie om nånting, irgendwas.
Jag är säkert en skam för hela läkarsläktet, men jag försöker dölja det. Jag sköter mina patienter adekvat (hoppas jag), och ser lagom akademisk ut. Bär min doktorsring som ett alibi. Jag sydde till och med närmare femtio marskalkband i siden på två dagar inför min doktorspromotion 2007.  Det var väl, om något,  en offergåva åt vetenskapen?
Men Pub-med? Nja. vi har gjort slut.
.

Sköna söndag

Tre barn vaknade i morse  klockan 06.00. Vardag som söndag ringer Martins inre väckarur exakt klockan sex. Oavsett när han somnat, och oavsett hur ljust/mörkt det är omkring honom. förut, när han var bebis var det 05.15. Alltid.

Frukost och simskola och pannkakor. Nu är flickorna ute och leker (något med spik och hammare och några brädor, säkert helt i paritet med gårdagens gipsorgie, men ialla fall utomhus), och Pål har åkt till Skattkammarön (alla föräldrars avgrund) med Martin.

Jag översätter tidningstexter och läser om Schillers uppväxt. Drömde inatt att jag var på ett "tyskläger", ett sorts ridläger men utan hästar,  där satsanalys ersatt skogsritter.
Varav hjärtat är fullt....

Die Sonnabendfreude der Mutter

Idag har det mest blivit barn och deras kompisar och lek och pyssel. Mycket med gips, balloner och trälim. På olika oväntade ställen.
 Dessutom har jag läst och läst om Werther. Sturm und Drang usw. Måns kom förbi en stund, vilket var mycket trevligt. Ytterligare en generation barn som omedelbart och bokstavligt satte sig på honom. Alla tre, samtidigt! Han måtte utrsöndra nån sorts barnferomoner...

När barnen, inklusive översovande bästis Hedvig, väl somnat och jag tyckte att Werther behövde ta igen sig efter en intensiv dag med mig, blev det lördagsmys på egen hand (Pål är dygnsjour) med yoghurt, käckebröd och lite film - oemotståndliga kostymer i rimlig miljö är vad Grays Anatomi är för Elli eller Gilmore girls för Tahira.
Det behöver inte ens handla om nåt särskilt. Stämningen räcker.

Lyssnar nu på nionde symfonin. Goethe i all ära, men Schiller är strået vassare. Det måste ju även Beethoven tyckt, annars hade väl Mephistopheles sjungit sista satsen. Och knappast an der Freude.

Förresten, är det inte väldigt tjatigt dethär med att fejjan hela tiden meddelar vad olika människor lyssnat på. För att citera min yngsta dotter: Vem bryr sig?

Vad som fyller dagarna

Nu är alla barn friska igen. I går var det jujusti-träning för både Martin och Viola. Och för mig. Träningen för de yngsta bygger nämligen på att föräldern är med som träningskompis, vilket är väldigt mysigt. Jag lärde mig en del grepp och Martin, som annars alltid måste dela uppmärksamhetsutrymmet med sin storasyster,  njöt av att ensam ha mitt totala fokus.
När jag hade lämnat av barnen i hemmet blev det sushi och sojafläckar på jujustidräkten, Pål läste  Tordyveln flyger i skymningen, och  jag gick till min PT-träning (rygg, bröst biceps). Jag kan inte nog betona hur mycket PT-Johannes betyder för min livskvalitet. Jag är svårt träningsberoende och förvandlas omedelbart till en manet med huvudet fullt av segt slem om jag inte tränar 4-5 gånger/vecka. Med Johannes medverkan blir det extra stimulerande, och inget som behöver ifrågasättas (Typ: lite sterssigt i dag, hoppar träningen). Vi kör på bestämda tider och endast sjukdom eller planerade resor får rubba på detta. Och jag blir starkare och starkare, vilket är den officiella avsikten. (men också snyggare, vilket är den egentliga avsikten). Dessutom har vi trevligt.

Min träning ( styrka med PT tisdag + torsdag + söndag samt 1- 2 valfria pass i egen regi, löpning eller spinning) trängs med barnens aktiviteter och allt följer ett strikt schema: Simskola måndag (Martin) + söndag (Viola), piano på onsdagar (Viola), jujutsi på torsdagar (båda). Dessemellan skall vi hinna öva piano och läsa läxor, jag och Viola, och jag skall själv hinna plugga tyska och skriva på min bok. (Ja, och köra gyn-mottagning på dagarna, förstås).
Vi har alltså väldigt, väldigt lite fritidsproblem...
Klas deltar i begränsad omfattning i dessa aktiviteter, men han är duktig på att passa sina syskon, leka vilda lekar med dem, samt föra filosofiska samtal med mig om astronomi och skatteplanering.(Lite udda kombination, kanske?)

Det går förresten snabbt framåt med Violas pianospel, och hennes pianolärare sade i onsdags att hon nu, efter 6 veckor, spelar som hade hon spelat i ett år.
Så frågade han mig om alla mina barn var lika begåvade. Och det får man nog säga att de är, alla sex. Stolt mor, såklart. Även om jag aldrig har känt mig särskilt  ansvarig för deras olika talanger eller framgångar.
 Jag är bara så otroligt tacksam att de finns.

Dagantecknignar

Under helgen trevlig resa till Påls dotter och hennes familj  i Karlstad för att hälsa på lilla nykomna Anna. En fantastiskt fin liten person. Resan var lång med väl där hade vi det mycket bra.  Åter i Lund  blev både jag och viola sjuka. Det är svårt med kombinationen sjukdom, sjuka barn och privatpraktik. Det finns ju  ingen ersättare och därför måste alla patienter  avbokas, vilket innebär både en ekonomisk och PR-mässig förlust, tyvärr. I morgon skall dock min pappa rycka in för att passa barnen och jag får ta näsduken med till mottagningen. Vill man hellre ha snuvig gynekolog än ingen gynekolog?

(I övrigt går tiden mest åt till att skriva. Både träningen och Werter har fått stryka på foten för annans hälta de senaste veckorna. Jag vet att jag kommer att lägga ned projektet för flera månader om förlaget avböjer - därför är det bäst att försöka hinna skriva så mycket som möjligt fram tills dess, när nu "dess" kan vara - skall vi gissa på 11 november? Det är en fredag). 

 Måste, måste, måste ha en plan B. 

Har just anmält min x-make till en kurs på Folkuniversitetet i Jönköping med kursbteckningen Hur man pimpar sin rullator. 

Träningstorsdag

I kväll var det åter PT-kväll. Vi kör tre gånger i veckan, jag och Führer Johannes E på Actic. (Jag blir alltid så förvånad när mina patienter ber om att få "fortsätta" hos mig. De tycker uppenbarligen att det är viktigt att prenummerera på en och samma gynekolog. Men det är det inte alls, i själva verket. En riktigt bra PT, däremot. DET är viktigt!)

Dagens pass: rygg och bicpes. Koncenterat. Maxstyrka.
Triset:
Stående rodd
Pull-over i cablecross,
Breda latsdrag,

Excentrisk pull-over i maskin

Enarms bicepscurl med 12 kg-hantel. 12x3 för var arm
Excentrisk bicepscurl i maskin

Rygglyft.

Sen hem och bad och protein och en halv sida typer om halte pojkvännen 1920 -21.

Juholtdrama i flera akter på aktuellt.  Rörande att man talar om "det som hänt". Som vore det fråga om något som drabbat herrn Juholt.
Och nu: stormar som skall ridas ut, och huruvida han skall klara det.
Är det inte bara så enkelt att han är väldigt mycket smålänning?

Deutscher Herbst

Betygssamtal avseende muntlig språkfärdighet. Helt oväntat gott omdöme, så nu skiner solen. Jag vet att jag är ganska stark i grammatik, men fortfarande muntligt obekväm. Mer än hälften av mina kursare har tyska som Muttersprache, vilket gör att jag för det mesta känner mig rätt kass, vergleichsweise. Men den snälla, rara lektorn Ursula L påpekade att hon undervisar i tyska som Fremdsprache och att värderinggrunderna utgår från detta. Sie sagte, ich würde in Prüfung bestimmt nicht durchfallen. Tralala!

Nu är två kurser avklarade, språkvetenskap och Muntlig färdighet. Kvar: Grammatik, Översättning, Uppsats och Litteraturhistoria.
Uppsatsen pågår, om än långsamt. Den rör tempusskillnader i översättning sve-ty; Grammatikkursen är snart klar, tenterar i november. Översättningen börjar idag ,och nästa vecka börjar slutligen den tunga kursen i tysk litteraturhistoria. Werter först. Orginaltexten, förstås, oavkortat. Lotte och lidandet och den gula kavajen, usw. Sen Schiller och Mann.
Jag förstår inte hur jag skall hinna arbeta lite grann också. Gyn-mottagning ter sig så irrelevant i sammanhanget, liksom. Desstom har jag ju min lilla biografi att sköta om. Samtnågra barn, sägs det...

Planen: Om förlaget hör av sig på ett positivt sätt, tar jag litteraturhistorien till våren i stället. Om det blir nobben blir det Leiden i flera bemärkelser resten av hösten.

Araknoidea

Började dagen med att det hoppar ut en gigantiskt stor spindel från mina kläder, som jag råkat lägga på golvet innan jag gick till sängs i går kväll.
Detta är ett trauma som kommer att få mycket tråkiga följder på många olika vis: Överallt sitter det alltså spindlar och bara väntar på att angripa mig. Känns det som. Det går åt jättemycket tid bara till att spindelsäkra närmiljön (skrivbord och gynstol)  - hur många jävla spindlar finns det inte i resten av världen???
När skall jag hinna göra något annat än spåra och förinta spindlar?

Som tröst berättade Pål, på vägen till arbetet, att han minsann inte tänkte resa till Brasilien. Skälet: Riklig förekomst av små, smala ålar som simmar in genom urinrörsmynningen, vidare upp och anriper blåsan, går igenom blåsväggen och ställer till oreda i kroppen största allmänhet. Ålar. Så jälva vidrigt.

Det finns så mycket äckliga saker att man blir alldeles ledsen.

Ridtur på Sleipnirs ängar

                                                   Cecilia och jag

                                                    Viola och Martin ryktar

                                                    Martin kratsar hovarna. Alldeles själv.

                                         -Hej, Hästen!

                                                     Snart iväg

                                                    Ridklar

I dag har jag varit med min barndomsvän Cecilia och ridit islandshäst i den underbart vackra skogen vid Björnstorp.

Kväll med barn och magsjuka

Ligger sjuk i sängen, läser grammatik och kikar på kultursidornas utrop om Tranströmer.
Vad  litteraturpriset anbelangar så finns det så otroligt många tyckare och förståsigpåare. Människor som överhuvudtaget inte läser annat än Metro eller på sin höjd Sydsvenskans söndagsbilaga känner sig plötsligt skickade att ha åsikter. Så är det sällan avseende fysikpriset. Jag har heller inte hört någon enda fnysa över medicinpristagaren. I litteraturens värld är alla experter, däremot.
Här finns det en parallell med psykiatrin - där känner sig ofta både politiker och allmänhet manade att ha synpunkter på diagnoskriterier, terapival och vårdform. Att samma "allmänhet" skulle diktera hur man syr fascian bäst vid en bukoperation eller vilken cytostatikaregim som är lämpligast, är däremot helt uteslutet (tack och lov) .

Lite familjerapport:
Viola har börjat på Jujutsi,  och idag inköptes dräkten. Nästa vecka skall även Martin börja, och kvällen har ägnats åt att tre barn har visat grepp och kastat omkring varandra.

Eftersom jag är sjuk lagade Pål mat, vilket inte händer så ofta, men det blev hur bra som helst: köttfärssås med salvia och konjak och grädde. Till och med jag, som egentligen bestämt mig för att bara äta kalla äpplen framgent, fick i mig lite.
Klas och småbarnen har som hemuppgift att röja efter middagen utan föräldramedverkan, och det har de klarat väldigt bra denna veckan. Men som alla diskande barn måste de alltid påminnas om att kastrullerna "ingår". ( De tre yngsta är emellertid mycket mer lättdirigerade i detta avseende än deras tre större syskon...)

Nu övar Viola sin pianoläxa tillsammans med Klas, medan Martin badar. Jag skall läsa om nominaliseringar, och kanske skriva lite på mitt manus om illamåendet släpper (jag har aktat mig för att ens titta på manuset idag av rädsla för att  illamåendeassociationer - då skulle jag nämligen aldrig mer kunna skriva).
Vi borde baka lussekatter (6 okt är sedan 1984 lussekattsdag i vår extenderade familj), men jag orkar inte vara ur sängen så pass länge att jag skulle hinna få i alla ingredienserna. Tyvärr.