Det är inte så lysande. Knäck och risgrynsgröt och marsipangodis och revbensspjäll i kryddpasta och julklappar och plock och mat och fler julklappar och ångest att alla inte skall vara nöjd - allt står mig upp i halsen. Och själv inte alls nöjd utan bara utmattad och utarbetad och med alldeles, alldeles för hög puls. Julen är ett arbete, bara mycket jobbigare än min vanliga mottagning.
 Ändå: Jag vill ju att olika barn och famljemedlemar skall vara nöjda, det är givetvis en del av vad som också gör mig nöjd. Jag försöker se det so att jag f.n. råkar ha en stafettpinne, julpinnen. Innan hade min mamma den, dessförinnan min farmor.
Jag tror att en del av stressen är att det känns som om jag hela tiden gör något annat än det jag egentligen vill, att jag liksom städar mig, händlar mig och kokar mig fram till något oklar sen, då jag äntligen skall få tid och frid att gör det jag egentligen vill och behöver göra - skriva färdigt min uppsats (skulle varit inlämnad idag), förbererda min sluttentamen som äger rum den tionde januarti samt skriva vidare på M-biografin. Men jag kommer liksom aldrig dithän...

Man har frågat mig vad jag önskar i julklapp och jag har inte riktigt kunnat säga något konkret, tycker att jag har allt. Men nu vet jag:
Tid och tystnad!