I går hade vi glöggfest för kollegor och personal på Laurentii-kliniken. Jag hade förberett en del, men likväl blev det väldigt stressigt - mottagningen slutade halvfem,Viola skulle till optikern kl fem, dessförinnan skulle småbarnen äta middag. Och kl sex skulle huset vara fullt av gäster.
Tack vare David gick alltihop väldigt bra. David hämtade på dagis, tog Viola till optikern, passade på att stoppa en mandel i byxorna på Klas (varvid det utbröt total jordbävning med kränkt tonåring i epicentrum) och läste sedan hela boken "Otto är en noshörning för de små". Barnen älskar verkligen Davidsamvaro, ochvar mycket nöjda.
Festen blev trevlig, glöggtiltugget lyckat (och rätt ambitiöst om jag får säga det själv).

När kvällen var slut och hela familjen låg fint i sina sängar låg jag dock själv klarvaken ytterligare ett par timmar med en puls på 140 och tryck över bröstet. Jag känner mig inte särskilt stressad egentligen (och jag tror inte på psykosomatik!), men visst har det varit otroligt mycket den senaste tiden. Pulsen knatar som en jagad hare och blodtrycket ligger lite ovan det som för mig är normalt. Jag märker också på mitt beteende att jag är stressad - misstaget med övergångsstället i tisdags, glömmer saker på orimliga ställen, lägger fel post i  fel låda osv. Disträ och uppvarvad med tunnelseende. Hela tiden orolig att inte hinna. Vaknar på natten och tänker igenom morgondagens program, barnlogistik, middag...
Okej. dags för ett "Åtgärdspaket":
Mindre kaffe. Lite justeringar i medicinering. Mer konditionsträning (ska köra på lunchpauserna). Jullov från barnens olika aktiviteter. Mer delegering i hemmet. Mer grönsaker. Och mer ytterkläder, anpassade för vinterstrapatser.