Kim

Det är tur att man har ett så montont arbete. Annars skulle jag aldrig träffat Kim. Nej inte Kommunist-Kim - han är ju förnärvarande död -  utan Tivoli-Kim. Det var Jens som skrev i DN om att "han dissat Kim, som addat honom på fejjan" . Jens har bara "riktiga vänner" på fejjan. Addar inte oklara glödlampor.
Men Kim hade tydligen inte tagit illa upp, utan i stället velat ge Jens en present. En bok. Som Kim "själv" hade skrivit. Och som tydligen var ganska bra, trots allt. Men  inte ens nu, trots att han väl insett att Kim är en hyvens gosse som till och med delar ut julklappar, kan Jens låta bli att vara elak, utan ömkar Kim som "behöver bli sedd".
Det är, alltså,  lite synd om Kim, som måste hitta på sig för att skaffa sig uppmärksamhet. Att tycka lite synd om någon är ett modernt och miljövänligt sätt att visa  förakt.

Det är inte synd om Kim . Jag tycker att Kim verkar skoj. Vi blev just vänner. På facebook, vilket möjliggör att jag kan hotta upp mitt monotona mottagningsharvande med one-liners av typen:

"Jag antar att du tycker att alla som förstår och håller med dej har huvudet på skaft".
eller:

"Jag avskyr latin, det hånar dem som inte kan det och fördummar dem som kan det."

Eller

"En recensentgris som inte förstår att han med sitt avsedda lustmord i själva verket genomför ett tragiskt självmord"

Citaten är alltså Kims. Lite lustiga och underfundiga,  underbart ironiska. Kim grejar med sig, sin bok, sitt Twitterkonto och FB-sida. So what? Är det nåt att reta sig på? Kim lyfte ialla fall min arbetsdag ovan troslinningen, så att säga.