Ny dag. Nya tag. Världens absolut jobbigaste spinningpass i Veberöd inledde förmiddagen. Spinning är alltid jobbigt, men denna gång blev det övermäktigt, vilket egentligen var uppenbarr öfr mig redan då första låten efter uppvärmningen visade sig vara en sju minuter lång tung, stående backe. Jag gick i mjölksyra direkt och sen var det liksom kört. Jag kunde aldrig komma igen på ett rimligt sätt, men körde på tills jag stupade och fick bryta med bröstsmärtor innan finalen.
Jag är varken sjuklig eller otränad, har tagit mig runt Vättern en regnig natt, tränar sedan lång tid tillbaka omväxlade kondition och styrka 4-6 gånger per vecka och har fem års erfarenhet av spinning flera gånger per vecka. Detta var däremot första gången jag helt gick i väggen.
Not so good.
Passet var en mystisk korsning mellan uthållighet och max-intervaller, dvs maxad belastning under orimligt lång tid (sex, sju eller elva minuter!), och utan återhämtning.
Det är problematiskt med spinningpass där coachen bara håller på och hetsar och ber en lägga på och lägga precis på hela tiden. Jag kör alltid på relativt tung växel, så efter allt detta motståndsökande stannar slutligen tramporna helt, eller går runt med kadens på 20. Då förväntas man sprinta...
Jag tycker att man skall var ärlig med sina pass från början - berätta om upplägget, dela in i etapper och intervaller, ge beröm och feed-back. OCH MAN MÅSTE VÅGA LÄGGA IN LITE VILA DÅ OCH DÅ.
Den som kan detta allra bäst är Lisa Finné Persson (Actic olympen) och Camilla Jönsson (tyvärr inte längre på Acitc i Lund. Sofia på Högevall, och Johan Delphi är också helt ok. Men Lisa är cyklist på riktigt och anpassar sina pass efter just vad det handlar om, nämligen cykling!
