Väldigt mycket av det jag gör saknar värde. Detta faktum var bl. a. en  bidragande orsak till att jag slutade på sjukhuset - det var ett jagande efter vind, en tiodel vettiga åtgärder, resten redundant. Så är det förvisso med mottagningen också, men jag måste ju ha pengar. Jag tycker inte att  mitt arbete har har något värde, inte för mig, inte för mia patienter. Det är en sak att de, mina patienter, tror det, att de inbillar sig att de behöver en "besikting" varje år, någon som säger att organen verkar sitt kvar där skaparen placerade dem sextio år tidigare. Men det graderar inget värde.
Likväl gör jag. Åtminstone så gott jag kan för att de skall vara nöjda.
Samma i hemmet. Det jag gör saknar värde. Det är en teater, vi lever livet så att det överensstämmer med vår föreställning om hur livet skall vara. Med god ekonomi, lite planeringsförmåga och arbetsdiciplin når man ganska långt på den scenen.
Det jag gör allra  mest tycker jag inte om att göra, måste likväl.
Det jag gör allra helst har jag inte tid till och det saknar dessutom  värde, sorgligt nog. Det är ju bara på låtsas, alltihop, en disktraktion för att försöka skingra  bristen på värde.
Svårt att hävda det värdelösa bredvid det meningslösa eller vice versa.



Som min snäll rara cykelcoach Lisa brukar säga inför finalsprinten: Man stiger ur trygghetszonen, tar i så gott man någonsin kan. När man är slut, så är man slut.