När katalogarian var fullbordad och jag invigt Rutger i alla mina tidigare amorösa äventyr - från Bernt som jag träffade på en skoldans vid 14 års ålder och följde med bara för att "få det gjort" (på en backslänt vid en lekplats), till  gosse nummer nitton i raden, nämligen Rutger själv - satt han länge och tittade ut genom fönstret.

Tunnelväggen rusade förbi oss ett par centimeter utanför tågfönstret, men  kupén badade i ljus; vi åkte den blå linjen och skulle gå av vid Monceau. Det finns en park där som förekommer i en bok som vi läst och fascinerats av.
Vi hade rest till Paris i romantiska ärenden. 

Men efter att ha fått min livsgraf tryckt ned i halsen (på begäran, bevars), och nu noggrant analyserat sina egna koordinater, meddelade Rutger (fortfarande stirrande ut i det monotona tunnelmörkret): 

- En i raden! Jag är alltså en i raden. Jag vill inte vara en i raden.  Vill inte... vara... en.. 

- Men, älskling, det är du inte! (Jag böjer mig fram, tar hans hand). Du är målet. Förstår du inte det? (jag kan låta mycket smeksam när jag vill)

-Hur vet jag det? Hur skall jag kunna lita på det?

-Du får väl se. Vänta och se, så tar vi upp saken igen om en tjugo-trettio år. 

- Och om jag hade rätt, då? Om det visar sig att jag faktiskt bara var en i raden, till och med en i mitten av denna rad? Då har jag slösat bort tjugo-trettio år av mitt liv på en trolös kvinna? 

- Men... det kan det kanske vara värt, eller?

Sen steg vi av, promenerade i parken, hittade ingen taxi, åkte hem och slösade bort elva år på varandra i en seg dragkamp som gick ut på att älska minst. (helt enligt Manns devis: "wer am meisten liebt, ist der Unterlegene). Varken särskilt lyckliga eller särskilt olyckliga, men slitsamma.   

Den dagen han for lämnade han bara en lapp på mitt (numera vårt) köksbord: 

"Jag hade rätt". 

Om det hade varit värt det skulle han ändå aldrig medgett det.