I går hade jag min sista föreläsning för den här terminen, och fick lämna in en utvärdering. För en gångs skulle skrev jag väldigt utförligt vad jag tyckte, i båda riktiningarna. Sista frågan rörde om man tänkte fortsätta nästa termin och i så fall varför eller varför inte.
Jag skrev att jag absolut avsåg att fortsätta. Motivering: Det gör mig lycklig.
Det finns givetvis många olika bevekelsegrunder för studier - utbildning, arbete osv. Men kanske är det slöseri med skattebetalarnas pengar att uppta en plats på universitetet bara för att det gör en lycklig? Kanske är det till och med etiskt förkastligt att studera med lycka som incitament? Instutionen far ju knappast illa (den får pengar utefter antalet studenter som klarat sina prov), men kanske samhället på något vis?
Färre tanter får sina friska underliv betittade, förvisso (men jag har ändå ett av Regionen fastställt ekonomiskt tak och måste glesa mitt schema i alla händelser).
Det egentliga problemet är emellertid att "samhället" inte kommer att "få ut" något av mig trots denna sin "investering", dvs jag kommer inte att använda mina kunskaper i tyska på något vis som bereder mervärde för dem som betalat min utbildning; jag behövs som doktor, inte som tyskspråkig hobbynisse. Ens om jag skulle re-disputera, och komplettera hatten med en krans - till vems nytta och glädje, mer än min egen? Mina studier och mitt intersse för tyska språket är och förblir lyxkonsumtion. Kan man se det på något annat vis?
Men om tyskstudierna gör att jag mår bättre och orkar med mitt egentliga arbete bättre, kan inte det vara ett försvar? Det är ok att låta arbetsgivaren (dvs ofta nog skattebetalarna) betala för "friskvård" med syftet att bevara arbetarens hälsa (och arbetsduglighet!). Kan man inte betrakta själssmekande språkstudier som någon sorts intellektuell friskvård?
Jag vet inte. Jag har svårt att försvara att jag lägger så mycket tid och pengar (egna och andras) på en "efterutbildning" som helt saknar relevans för annat än mitt eget välbefinnande.
Och ändå fortsätter jag.