Nu är alla barn friska igen. I går var det jujusti-träning för både Martin och Viola. Och för mig. Träningen för de yngsta bygger nämligen på att föräldern är med som träningskompis, vilket är väldigt mysigt. Jag lärde mig en del grepp och Martin, som annars alltid måste dela uppmärksamhetsutrymmet med sin storasyster, njöt av att ensam ha mitt totala fokus.
När jag hade lämnat av barnen i hemmet blev det sushi och sojafläckar på jujustidräkten, Pål läste Tordyveln flyger i skymningen, och jag gick till min PT-träning (rygg, bröst biceps). Jag kan inte nog betona hur mycket PT-Johannes betyder för min livskvalitet. Jag är svårt träningsberoende och förvandlas omedelbart till en manet med huvudet fullt av segt slem om jag inte tränar 4-5 gånger/vecka. Med Johannes medverkan blir det extra stimulerande, och inget som behöver ifrågasättas (Typ: lite sterssigt i dag, hoppar träningen). Vi kör på bestämda tider och endast sjukdom eller planerade resor får rubba på detta. Och jag blir starkare och starkare, vilket är den officiella avsikten. (men också snyggare, vilket är den egentliga avsikten). Dessutom har vi trevligt.
Min träning ( styrka med PT tisdag + torsdag + söndag samt 1- 2 valfria pass i egen regi, löpning eller spinning) trängs med barnens aktiviteter och allt följer ett strikt schema: Simskola måndag (Martin) + söndag (Viola), piano på onsdagar (Viola), jujutsi på torsdagar (båda). Dessemellan skall vi hinna öva piano och läsa läxor, jag och Viola, och jag skall själv hinna plugga tyska och skriva på min bok. (Ja, och köra gyn-mottagning på dagarna, förstås).
Vi har alltså väldigt, väldigt lite fritidsproblem...
Klas deltar i begränsad omfattning i dessa aktiviteter, men han är duktig på att passa sina syskon, leka vilda lekar med dem, samt föra filosofiska samtal med mig om astronomi och skatteplanering.(Lite udda kombination, kanske?)
Det går förresten snabbt framåt med Violas pianospel, och hennes pianolärare sade i onsdags att hon nu, efter 6 veckor, spelar som hade hon spelat i ett år.
Så frågade han mig om alla mina barn var lika begåvade. Och det får man nog säga att de är, alla sex. Stolt mor, såklart. Även om jag aldrig har känt mig särskilt ansvarig för deras olika talanger eller framgångar.
Jag är bara så otroligt tacksam att de finns.
