Jag har hört att det finns doktorer som spontant går på PUB-Med, som letar artiklar helt utan uppmaning, som läser nya rön och tänker: "oj jaha..." och "det här skulle man studera vidare". Och som verkligen tänker på medicin, hur det hänger ihop, det där med kroppen och livet och det.
Jag har hört att det kan vara så. Men tvivlar, likväl.
Min man kan inte förstå hur man kan vara läkare, och i synnerhet disputerad läkare, utan att tänka och känna på detta vis. Han undrar om jag fick min avhandling i julklapp och om jag ångrar att jag blev läkare.
Nej, jag ångrar ingenting. Jag kan en del om det bräckliga fodral som utgör vår kropp, jag kan kanske till och med hjälpa människor då och då. Eller i alla fall lugna dem, och jag tjänar lagom mycket pengar.
Men jag undrar inte. Och jag berörs absolut inte av om Lancet publicerar en ny, stor, randomiserad studie om nånting, irgendwas.
Jag är säkert en skam för hela läkarsläktet, men jag försöker dölja det. Jag sköter mina patienter adekvat (hoppas jag), och ser lagom akademisk ut. Bär min doktorsring som ett alibi. Jag sydde till och med närmare femtio marskalkband i siden på två dagar inför min doktorspromotion 2007. Det var väl, om något, en offergåva åt vetenskapen?
Men Pub-med? Nja. vi har gjort slut.
.
