Just nu är jag helt upptagen av mitt manus, eller snarare: av mina misstag, upprepningar, syntaxfel och rena slagfel. Jag har skickat manuset till förlaget (långt, långt i från färdigt, men ändå), och sitter nu och upptäcker alla korr-fel som inte syntes innan jag stoppade kuvertet på lådan.
Fick bekräftande mail idag på eftermiddagen - som om redaktören hade nosat sig till min vånda. De återkommer efter sammanträde i utgivningsgruppen...
Hjälp! Manus till Vita tidningen (Ultrasound in Gyn/Ob) och BJOG (British Journal of Obstetrics and Gynecology) känns som en känslomässig lekskola jämfört med detta - då var det ju bara en artikel eller en lite blygsam avhandling, nu är det ju hela min själ, som står på spel!
En tragikomisk episod:
Vi hade gäster i lördags, vissa kända, vissa mindre kända. En av gästerna upptäcke att det verkade pågå någonting intressant på mitt skrivbord och så började vi prata lite om det. Jag sade att jag ämnade skicka det som skrivits till förlag XX i dagarna. Gästen i fråga undrade varför just förlag XX, och inte förlag YY,varvid jag svarade något överlägset om att förlag YY minsann hade brist på "ekonomiska muskler". Sen blev det inte mer sagt i den saken, men stämningen förändrades en smula.
Först dagen efter förstod jag att gästen i fråga ägde det föreslagna förlaget YY.
Gut. Det blir nog inte nåt bjuda-igen där inte. Jag har fått första pris i social klumpighet.
