Viola är en ganska orolig person. Det räcker mad att man kallar på en katt för att hon skall få stora skälvan och oroat utbrista:
-Är Rossini borta?"
Sjukdomar, mindre olyckor, vad som helst. Märker hon att jag är lite fundersam blir hon utom sig:
- Är DU orolig, mamma? Då ÄR det farligt.
Jag vet inte om detdär stämmer. Jag är nämligen ganska lättoroad själv, och det är tveksamt om min oro verkligen är ett pålitligt signum för "allvarlig händelse".
Men henne oroar min oro mer än något.
Pål däremot, oroas nästan aldrig. Hans optimism och tillförsikt bereder ut sig som en stabil och mjuk matta av vardagstrygghet för oss andra ängsliga väsen att trippa omkring på.
Vi pratade om det i morse, och jag försökte lugna Viola (som just då inte visste om Rossini var ute eller inne) med att så länge Pål inte är orolig, så finns det egentligen ingenting att vara orolig över. Men Viola verkade skeptisk:
- Jamen, jag litar inte riktigt på Påls oro - han blir ju ALDRIG orolig, så han kanske inte förstår när det är allvar. Och OM han nån gång skulle bli orolig så är det över så konstiga saker,som till exempel att ett rör har gått sönder. Sånt oroar inte jag mig alls över (nöjt).
Jag är nog benägen att hålla med Viola. Rör oroar ganska lite. Det kan på sin höjd bli vått. Och dyrt. Oftast brukar dessutom Pål lösa sådant utan att varken jag eller Viola alls behöver engagera oss.
Så vi fortsätter att oroa oss för oklara ljud, konstiga ljusfenomen, små sår och gömda katter istället.
