Har man en katt får man lätt en till.” (Ernest Hemingway)
Jag har nästan alltid haft djur, stora som små – de flesta arter, allt från vandrande pinnar till hästar har passerat min vård. Marsvin, fåglar, hundar, möss…
Men jag har aldrig tidigare haft katt. Skälet är att jag vid nioårsålder utvecklade en mycket uttalad kattallergi, som bara blivit värre med åren. Jag umgås helst inte med kattägare överhuvudtaget, eftersom jag får luftvägssymptom bara av att träffa en tröja som träffat en katt. Att besöka ett katthem är uteslutet, såvida jag inte medicinerat riktigt ordentligt i förväg.
Våren 2008 träffade jag Pål, min nuvarande make. Det märkliga var att jag helt omedicinerad kunde stå ut med honom, som vid den tiden levde med tvåRussian Blue. Jag kunde till och med gå på besök i det hem där dessa ryssar bodde, helt utan att få symptom. Nu var förvisso dessa kissar ganska skygga, så jag kom aldrig riktigt i närkontakt med dem, och kunde således inte provocera min allergi helt ut. Men eftersom avståndsbekantskapen med dessa ryssar fungerade bra, misstänkte jag att jag faktiskt tålde just denna kattras. Kunde det verkligen vara så att man är urallergisk mot alla missar utom östliga grå? Eller var det kattindividen i sig som var icke-allergen? Skulle det gå att skaffa en annan ryss? Vi talade lite löst om att katt, men det var mycket annat som inträffade denna uppståndelsehöst – Pål separerade, inte bara från ryssarna, och efter mycket vända bestämde även jag mig för att ändra kurs i livet; mina småbarn blev plötsligt varannan-veckas-resande.
Varannan vecka huset fullt, varannan vecka tyst och tomt. Utan både barn och djur gick min omsorg på tomgång ojämna veckor. Det var då som det här med kattallergin åter kom på tal. Skulle vi kanske försöka med en liten ryss och hoppas att min allergi verkligen var selektiv? Eller var 7500 kr lite mycket pengar för ett äventyrligt experiment? Tänk om vi skaffade en katt, blev förälskade och sedan skulle bli tvungna att gör oss av med den?
Tankarna gick fram och tillbaka, men slutligen fattade Pål det avgörande beslutet att kontakta Kenneth Eklind. Jag minns fortfarande det sms som Pål skickade mig efter att ha talat med uppfödaren: ”S* Limelight’s Quintus finns leveransklar. Bor i Kungsbacka. Jag har beställt honom”. Beställt! Vi hade beställt en liten katt!
Den 28 december 2008 kom så den beställde Quintus hem till oss. Han fick vardagsnamnet Rossini, och flyttade direkt in i mitt hjärta (där jag för säkerhetsskull grundat med Lomudal). Vad vi inte visste var att han hade tänkt sig att vara vår bebis – vi trodde att vi beställt ett djur – så första natten stängde vi sovrumsdörren. Men den lille katten ylade otröstligt, och betedde sig ungefär som mina sju egna bebisar gjort då de sörjt förlusten av livmoderns varma innanhav. Jag låg vaken och tänkte att de är väl gjorda av ungefär samma skrot och korn, människoungar och kattungar, och tog resolut den ylande ulltussen i famnen, vaggade, vandrade och sjöng, tills han lugnade sig. Andra natten flyttade han in i sovrummet, låg på rygg mellan oss med huvudet på kudden och lilla kattkroppen under täcket, fann sig nöjt till rätta, och spann som en kvarn. Efter några veckor slutade jag med Lomudal – och si, min misstanke var riktig: Jag var inte allergisk!
Rossini är en mycket personlig katt. Tålmodig med barnen, hängiven oss, oblyg i förhållande till främmande. Som en dresserad hund kommer han alltid omedelbart när vi kallar.
Så är det inte med Bellini. Bellini kom till oss några månader efter Rossini, tänkt som kompis och sällskap åt Rossini, som var ensam långa dagar när vi arbetade. Hans högtidsnamn är S * Korolevas Mitja Ivanushka, uppfödd av Kaja-Märta i Allingsås. Bellini är en helt egen art, en blyg och hemlig liten katt som framlever sina dagar i ett linneskåp om han tycker att huset hyser för många invånare. (Det gör huset ibland, med alla barn och kompisar och läskiga gäster). I Bellinis värld kan man inte vara nog försiktig. Hittills har vi dock inte introducerat högljudda barn och opålitliga främlingar i vårt linneskåp, och därför tycker han att det är bäst att stanna där tills lugnet lagt sig. Då kommer han fram, på låga ben, pratar med liten blyg röst och låter sig försiktigt tas om hand. Riktigt tam har han aldrig blivit, trots att han fått precis samma behandling som ”storebror” Rossini. Helt lugn är han bara med mig, i ensamhet.
Vi bor i ett slumrande villakvarter i stadsbrynet. Trädgårdar med småfåglar, ett oregelbundet rutmönster av liguster; åldriga äppelträd. De stora katterna, Rossini och Bellini, får gå ut. Om de lovar att inte bli överkörda och komma direkt när vi kallar. Hittills har det fungerat (även om oron ibland är liktydig med den man känner när 15-åringen stängt av sin mobil och fortfarande inte avhörts när klockan passerat midnatt). En och annan natt har vi suttit uppe och väntat på nattrumlande kisse.
Men så en dag förra sommaren kom inte Bellini hem. Det blev natt och det blev morgon, och katten förblev borta. När en vecka hade gått, och Rossini började se riktigt ledsen ut i sin ensamhet, föddes tanken på ny katt. I Gävle hittade jag Bernice Skytt, vars fina Rajsa planerade familj ett halvår senare. Det lät bra. Jag bokade den ännu ej koncipierade kissemissen, och hoppades på babylycka. Köpte i mellantiden två kaniner som allmän tröst åt Rossini och småbarnen.
Elva dygn senare står han plötsligt på trappan igen. Tussig och hungrig, men inte mager. Oskadd, och sig fullständigt lik med linneskåpslängtan och allt. Vi talar fortfarande om denna underbara morgon, jag och barnen: hur det kändes, hur förvånade och glada och rörda vi blev allihop. Rossini närmade sig kompisen försiktigt, nosade länge, länge på hans bakfötter och väste tyst. Bellis luktade fel, tydligen, men efter lite rengöring och avloppning, klippning av klor och pälsvård, var ordningen återställd. Två grå herrar sovande i en hög i soffan. Eller tumlande omkring med nacksving och låtsat struptag.
Det dröjde innan Bellini fick gå ut igen.
Tiden gick och jag undrade hur det gick med kattromansen i Gävle. Hade det blivit något? Skulle vi ha en katt till? Nu var vi ju dessutom kaninägare…
Men vid nyår hände något märkligt: Rossini blev sjuk och fick krampanfall. Generella stora anfall, som vid epilepsi. Jag tog honom till veterinären som röntgade och tog prover, utan att hitta något alls. Anfallen fortsatte och katten verkade trött. Just som vi var som mest bekymrade för Rossini, fick jag ett mail från Bernice. Rajsa hade fått två döttrar strax innan jul, var jag möjligen fortfarande intresserad?
Ja, hur skulle vi göra nu? Och hur skulle det gå med Rossini? Jag var ganska pessimistisk och tänkte att Rossini antagligen inte ens fanns kvar i mars, när lilla Belle i så fall skulle komma. Så vi beställde vår tredje ryss.
Under vintern fick Rossini kramplösande medicin under ett par veckor. Sedan dess är han helt återställd. (Jag undrar om det inte var en infektion i alla fall, med agens som vi inte känner till och därför inte har någon provtagningsrutin för). Hursomhelst: numera frisk. Utan anfall, restsymptom eller medicinering.
Till en återkommen och en tillfrisknad kattgosse kom alltså den 20 mars i år en liten söt kattflicka, Ärkeängelns Belle. Hon skulle ersatt någon, men fick i stället en helt egen plats i vår ryska treklöver.
Belle är nu snart ett år gammal, hon är en otroligt tuff och social liten varelse. Inga låga ben, där inte, utan ett stabilt självförtroende och massor av energi.
I början var gruppdynamiken inte helt harmonisk, men när Belle bott här i några veckor och blivit väldigt gnälld och väst på av båda herrarna, bjöd plötsligt Bellini in henne i linneskåpet. Förvisso anvisad en hylla lite längre ned, men likväl: inbjuden i hans innersta. Trots att Belle inte är någon typisk skåpkatt, tog hon artigt emot hans generösa inbjudan - jag tolkade det som att han erbjöd henne det bästa han kunde föreställa sig…
Rossini däremot har aldrig riktigt accepterat Belle. Han jamar förargat när hon kommer i närheten, och beter sig som en gnällig gubbe när hon vill leka. Irriterad och humorfri. Kommer han åt, utdelar han en lavett med framtassen och hotar att jaga henne trots att han vet att hon är mycket snabbare. Men Belle låter sig inte skrämmas. Hon fortsätter att retats med honom, lägger sig på lur och anfaller hans svans när han minst anar det, tycker nog mest att han är fånig och lite tråkig.
Antagligen är Rossini svartsjuk, helt enkelt. Han lever så nära oss och vill behålla sin plats i centrum, helst utan onödig konkurrens. Den diskrete Bellini utmanar inte och kan därför accepteras, medan lilla söta Belle, som stjäl allas hjärtan, är ett konstant irritationsmoment. Han tycker nog att hon kunde hålla lite lägre profil, kanske gå med lite lägre ben, hålla sig sist i ledet.
Men Belle är en självständig och livlig liten tjej som tar för sig av livet, och min gissning är att det med tiden blir lillasyster som blir damen på täppan.
Och kanske, kanske att jag någon gång skall unna henne lyckan att ta hand om små…
----------------
Sen kommer dagens skörd av ett annat litet projekt, som inte är ett beställningsarbete från Kattklubben, och inte alluderar på någon nu levande människa!
Trolösa
J får mig numera att tänka på nöjesfältens skrattkammare med väggar täckta från golv till tak med speglar med växlande topografi: Man ser sig själv ömsom uppblåst, ömsom urholkad, smärtsamt utdragen med överdimensionerad svanhals eller hoptryckt till en liten tax, men man syns. Man ser sig. Var man än vänder sig: mötet med självet. Alla dessa damer - varav några passerar mitt hus, äter vid mitt bord, nyttjar mitt sovrum - är speglar åt Js ego. De ser honom, och genom dem får han syn på sig själv. Må vara i en skrattspegel som berättar sagor. Man får vad man vill ha - reflektionsvinkeln överensstämmer med infallsvinkeln.
Jag minns den vansinniga diskussionen vi hade i början, då allt var nytt och jag var hans livs kvinna (sades det). Han hade ju sett en och annan dam förut, men tappade intresset för mångfald när jag kom in i bilden. Med stor självinsikt talade han i alla fall med mig om att ingen människa helt kan fylla en annans behov. Så lade han sin ena hand över den andra, men bara delvis. ”Så här, Süssing: vi kan inte förvänta oss att få allt vad vi behöver av en enda, ingen kan helt täcka den andres behov, här måste man ödmjukt inse sin begränsning…”
Där täckning saknas, i handflatan eller i livet, kan alltså annan gripa in.
På den tiden tyckte jag att det var vackert och poetiskt. Vi satt i soffan hos mig och lyssnade på Beethovens Romance för fiol och orkester, en radioupptagning med filharmonin - var gång jag hör den påminns jag om denna kväll och min i förväg stipulerade otillräcklighet - då J övertygande klargjorde att pluralism var en del av hans kreativitet, kärleken som skapande kraft, und so weiter.
Så mycket dravel bara för att få Charte Blanche att bedra mig!
