I dagens sydsvenskan kan man läsa om bland annat spökskrivare. Någon som mot betalning skriver men förblir osynlig. Som inte bjuds till TV-sofforna eller nomineras, men som har sålt sitt ord. En sorts omvänd eskortverksamhet. Ömsesidig diskretion. Betalningen var emellertid inte rundhänt - 148 000 för sex månaders heltidsarbete. Men ändå kostsamt för uppdragsgivaren. Ingen förlagsgaranti inkluderad, givetvis. Man exemplifierade med någon som velat skriva en bok om en krogprojekt i Frankrike, anlitat spöket, kontrakterat för 220 sidor, fiskat hos flera förlag efter 70 sidor, men fått nobben. Det går väl ingen nöd på spöket som väl ändå får sin magra slant, men krogberättaren kan stå där med barskrapad plånbok och en otryckt historia som inte ens är hennes egen.
Spökerier är - eller riskerar att vara - en utomordentligt dålig affär för båda parter.
Varför skriver jag om detta, undrar du - det finns ju redan att läsa i sydsvenskan? Varför behöver detta kommenteras och ojas över?
Tja, säger jag till mig själv. Hur det än blir så tjänar jag sex gånger så mycket som läkare än som spöke, hur det än blir har jag inte betalt någon för någonting eller kontrakterat hit eller dit, hur det än blir är historien helt min egen, orden mina. Det helt oavvisliga behovet att förstå och förklara är mitt.
Jag har både orden och pengarna.
Men jag väntar fortfarande på svar från dem som har pressarna.
