Dagen efter

Vilken söndag!
Det tilltagna tilltugget  i gårkväll blev minsann missinassen. Men mustigt och lustigt.
 Tackochlov fick vi skjuts i båda riktingarna av mannen i den röda kepsen, och det gick undan.
 Kepsen bearbetade gaspedalen synnerligen hårt, och då jag utsötte små rop av dödsångest,  hänvisade han lugnt och övertygat till att hans pappa någon gång i kepsens barndom anförtrott honom att "det var bäst att ligga först på motorvägen".
Sedan dess har mannen i den röda kepsen funderat över den djupare innebörden av denna faderliga visdom, (samt gjort sitt bästa för att förverkliga den, uppenbarligen).
 - Hur vet när när man är först på motorvägen? Det kan ju alltid komma en annan fåne och köra på från en påfart längre fram, eller hur? Hur gör man då?
Det verkade inte som om fadern, som nu med slips och utan keps fåfängt hoppades på ett liv efter detta, hade något riktigt bra svar på kepsens dilemma.
Gaspedalen verkade i alla fall ha  en central roll i det hela, förstod jag då vi,  i sista sekunden, lyckades  veja för det stora nybyggda köpcentret Entré som så oförhappandes råkade dyka upp där, vid  motorvägens slut.


Dagen idag har emellertid  gått i ritardando. Ligger nu sist. Både på motorvägen och i livet, känns det som. Lite imponerad är jag dock av mig själv att jag mot förmodan kom iväg till Simträningen med Viola. Och dessutom läste 30 sidor Schiller vid bassängkanten (Maria Stuart, sorgespel i fem akter. En trist historia, kan jag lova. Läs den inte!).

När vi kom åter från Delphi hörde vi en marschorkester på avstånd - Gustav II Adolf, Lützen, dimma och sånt - och Viola som är lika galen i marschmusik som jag krävde att få leta upp denna församling av pukor och trumpeter, även om det innebar en lång, vilsen jakt (vi hörde dem ju bara  avlägset), nu tillfots, utan bil och keps. Detta evenemang översteg dock min kapacitet för dagen.
Pål, däremot, drog tappert på sig pjäxorna och gick med henne i kringelikrokar ända bort till Krischansta nation och undervisade henne samtidigt  i orkestrars, armeérs och sjukhusförvaltningars hierarkier. (Högst snarlika, nämligen). Ordnar, epoletter, knappar och dekorationer. Hattar och ringar,  basfiol och flöjt.

Väl hemma ritade hon sen en hög, smal "karriärsstege" där egot och matkassen växte för varje trappsteg uppåt (smula-bröd-stekt ägg--kyckling, usw...)  Ju högre upp, desto mer tilltugg.
 Nästhögst: Ministern (mätt, antar jag).
 Ännu högre: Högsta hönset (jätte,jättemånga ägg, rimligen).
Terminologi enligt Viola.

(Det slog mig sedan ätt det naturligtvis är han, högsta hönset, som ligger först på motorvägen!)