Förra julen höll jag på att formligen gå sönder av all julstress. Revbensspjäll och gröt och sill och köttbullar och knäck och små käcka marsipanfigurer och allt vad det var. Jag ville att hemmet skulle se ut som Sköna Hems julbilaga och själv skulle jag stå där med spisrosor på kinderna och intyga att "allt går så lätt bara man planerar lite".
Den perfekta julen lyckades nästan, frånsett att jag var trött och sur och ledsen och inte alls kunde "njuta" så som man förväntas göra.
Ändå hade jag då tagit ledigt fyra dagar innan jul "för att hinna allt". Denna ledighet var planerad för att slippa den värsta stressen - tidigare jular har jag ju oftast arbetat ända fram till den 23.e och ibland dessutom varit jour den 25:e eller 26:e.
Att frigöra tid för julstöket trodde jag var lösningen på julångesten. Men det räckte alltså inte.
Detta år har jag därför både frigjort tid (arbetar min sista dag idag) OCH - mycket radikalt - reducerat sjläva julen så att den nästan inte märks.
Eller såhär:den får gärna märkas för mina barn, och kanske för min man, men INTE för mig. Jag kommer inte att laga mer mat, baka fler kakor, göra mer pyssel än en alldeles vanlig dag i augusti.
Jag tänker bara göra det som jag har lust med och som det finns tid över för EFTER det att jag skött alla mina andra aktiviteter (barn, kärlek, sömn, piano, oboe, spinning, styrketräning, böcker jag vill läsa, filmer jag vill se).
Julen får helt enkelt följsamt rätta sig efter mitt ordinarie program och hålla sig lite diskret tillbaka, inte rusa på sådär som den gjort alla andra år med en massa ohemula krav på mat och bak och godis och pynt.
Skall man ta makten över sitt liv, måste man börja med att åtminstone ta makten över sin jul.
(jodå barn, det blir julklappar, men de har jag inhandlat under en julklappsrunda som jag klätt ut till en trevlig promenad med mannen i mitt liv)
tisdag 18 december 2012
lördag 8 december 2012
Pianokonsert (igen)
I dag hade Piano-och stråksalongen avslutningskonsert. Klas spelade Turkisk marsch av Mozart, Viola ett stycke av Tjajkovskij och Martin spelade Haydn. Det gick fint för dem alla tre, men mest imponerade Klas . Han har ju inte spelat så länge och detta var hans allra första offentliga framträdande och han hade valt ett tekniskt svårt stycke, som han emellertid verkligen gjorde rättvisa. (ev kommer ett youtube klipp här lite senare)
lördag 1 december 2012
Bilder från dubbelt av dubbelt
torsdag 29 november 2012
Viola, hennes fiol och några av hennes bröder
Äntligen börjar Martin tillfriskna. Han har varit högfebril med halsfluss i fyra dagar, men i dag gav febern slutligen med sig .Vi firade detta med att han fick gå och klippa sig och forma en spännande grön drakfrisyr. Därnäst bakade vi lussekatter och, såklart, spelade oboe.
På eftermiddagen kom Johan hit för att hjälpa Viola med hennes fiolspel - det blev verkligen jättebra, precis som jag hade hoppats.
Johan hade mycket konkreta förslag, som Viola med lätthet kunde tillägna sig. Han gav henne bra feedback och det kändes verkligen som om hon fick ny inspiration.
Vi har faktiskt inte varit så väldigt nöjda med hennes ordinarie fiollärare: Viola säger alltid att hon tycker att det känns som om E (hennes lärare) inte tycker att hon egentligen spelar särskilt bra- hon säger bara vad som är dåligt, aldrig hur det kan bli bättre. Viola har ju bara spelat fiol sedan i maj i år och trots att hon hade massor med lust när hon började, har E nästan helt lyckats kväva hennes intresse Efter varje lektion går Viola slokörad därifrån; det hon minns mest från sina lektioner är de ständiga tillsägelserna om att titta på noterna istället för på sin vänsterhand.
Nu kommer vi att byta fiollärare inför nästa termin, och Viola skall även få börja spela i en stråkensembel.
På kvällen blev det middag med David och Sarah och så småningom tillkom även Klas. David gjorde sitt bästa för att övertala Klas att avstå från en planerad fest (och lika planerad efterfest) på lördag för att ligga i kö för biobiljetter till The Hobbit. Jag trodde att det var så att David ville att han och Klas skulle ha detta som ett mysigt Sivén-brors-äventyr, men så var inte fallet. Istället ville David att Klas ensam skulle ligga ute några dygn på Västra Mårtensgatan och ruva biljetter i kylan medan han själv slog klackarna i taket på en firmafest i Töntingelund. Men Klas avböjde, begripligt nog.
På eftermiddagen kom Johan hit för att hjälpa Viola med hennes fiolspel - det blev verkligen jättebra, precis som jag hade hoppats.
Johan hade mycket konkreta förslag, som Viola med lätthet kunde tillägna sig. Han gav henne bra feedback och det kändes verkligen som om hon fick ny inspiration.
Vi har faktiskt inte varit så väldigt nöjda med hennes ordinarie fiollärare: Viola säger alltid att hon tycker att det känns som om E (hennes lärare) inte tycker att hon egentligen spelar särskilt bra- hon säger bara vad som är dåligt, aldrig hur det kan bli bättre. Viola har ju bara spelat fiol sedan i maj i år och trots att hon hade massor med lust när hon började, har E nästan helt lyckats kväva hennes intresse Efter varje lektion går Viola slokörad därifrån; det hon minns mest från sina lektioner är de ständiga tillsägelserna om att titta på noterna istället för på sin vänsterhand.
Nu kommer vi att byta fiollärare inför nästa termin, och Viola skall även få börja spela i en stråkensembel.
onsdag 28 november 2012
Onsdagshändelser
Martin är fortfarande sjuk. Febern vill inte ge med sig och hans halsmandlar ser besvärliga ut. Så för tredje dagen har vi varit hemma tillsammans - mina patienter har fått ombokas, så har jag inga tider förrän i februari...
Vi hade utvecklingssamtal med Viola i dag. Hon fick mycket goda omdömen i alla ämnen. Särskilt glad blev jag för att hennes ordkunskap och läsförståelse är så bra - man hade genomfört diagnostiska tester i klassen och Viola låg i topp i allt utom rättstavning. Att stavningen inte är helt perfekt ännu hänger samman med bristande träning, tror jag. I tvåan var hennes lärare frånvarande nästan hela vårterminen och även stora delar av höstterminen. Undervisning saknades nästan helt och verksamheten upprätthålls av två fritidspedagoger.
Känslan för ord och text har hon ju fått automatiskt hemifrån, men jag har inte lagt särskilt mycket kraft på rättstavning. Men detta är inte ett Viola-specifikt problem, utan har drabbat många i denna lärarlösa klass. Tack och lov är det allvar på ett helt annat sätt nu i trean och hennes lärare är mycket närvarande, både fysiskt och mentalt. Och Viola trivs. Hon är väldigt glad att äntligen få börja lära sig saker (vilket man i och för sig hade hoppats att hon skulle fått göra redan från ettan...)
Efter utvecklingssamtalet följde barnen med mig till frisören. Därefter blev det tidig middag, eftersom jag sedan skulle vidare till mitt oboespel hos Lisa. Under tiden fanns Klas hos barnen och övade fiol med Viola och piano med Martin. Klas är mycket duktig på att öva med barnen - metodisk, envis och med en klar bild av hur det bör låta. Själv spelar Klas sin Rachmaninov, och övar inför sitt första konsertframträdande om en- och enhalv vecka.
(Jo,jo jag inser att detta har urartat till en skrytblogg om mina förträffliga barn, men det finns det fog för. Avseende alla sex, faktiskt).
Vi hade utvecklingssamtal med Viola i dag. Hon fick mycket goda omdömen i alla ämnen. Särskilt glad blev jag för att hennes ordkunskap och läsförståelse är så bra - man hade genomfört diagnostiska tester i klassen och Viola låg i topp i allt utom rättstavning. Att stavningen inte är helt perfekt ännu hänger samman med bristande träning, tror jag. I tvåan var hennes lärare frånvarande nästan hela vårterminen och även stora delar av höstterminen. Undervisning saknades nästan helt och verksamheten upprätthålls av två fritidspedagoger.
Känslan för ord och text har hon ju fått automatiskt hemifrån, men jag har inte lagt särskilt mycket kraft på rättstavning. Men detta är inte ett Viola-specifikt problem, utan har drabbat många i denna lärarlösa klass. Tack och lov är det allvar på ett helt annat sätt nu i trean och hennes lärare är mycket närvarande, både fysiskt och mentalt. Och Viola trivs. Hon är väldigt glad att äntligen få börja lära sig saker (vilket man i och för sig hade hoppats att hon skulle fått göra redan från ettan...)
Efter utvecklingssamtalet följde barnen med mig till frisören. Därefter blev det tidig middag, eftersom jag sedan skulle vidare till mitt oboespel hos Lisa. Under tiden fanns Klas hos barnen och övade fiol med Viola och piano med Martin. Klas är mycket duktig på att öva med barnen - metodisk, envis och med en klar bild av hur det bör låta. Själv spelar Klas sin Rachmaninov, och övar inför sitt första konsertframträdande om en- och enhalv vecka.
(Jo,jo jag inser att detta har urartat till en skrytblogg om mina förträffliga barn, men det finns det fog för. Avseende alla sex, faktiskt).
tisdag 27 november 2012
Konsert med Blåsmästarna
Martin är sjuk. Tonsillit och 39-graders feber. Men han ville absolut inte missa konserten med Blåsmästarna, utan skulle prompt spela - dopad med Alvedon och Ipren.
måndag 26 november 2012
Diplom
Alla simföräldrar vet vilken enorm motivation som finns inbyggd i sim-märken - oavsett om man är fem år och tar Baddaren eller 12 och tar Guldmagistern. Märket statuerar ett väl definierat mål och är ett konkret bevis på uppnådd färdighet. Stolt och lycklig förevisar man märket för familj och kompisar och när man njutit en stund, börjar man genast fundera på vilket märke man härnäst kan erövra.
Lisa Nyberg kanske sneglade på simförbundet då hon inrättade sitt diplomsystem? Hos henne kan nämligen den ambitiöse oboisten spela upp för över 150 olika diplom, och effekten är den samma: motivationen när man övar, spänningen när man spelar upp, stoltheten över att ha lyckats.
När Martin hade spelat oboe i ett par månader, jag tror att det var någon gång i slutet av maj, så fick han spela upp för ett diplom. Uppdraget var att spela 12 enkla stycken till ackompanjemang på CD. När man är liten och har ovana läppar är detta en ansträngande utmaning. Diplom 1-12 var bara det första i raden av många olika utmärkelser.
De första diplomen var helt allmän hållna, exempelvis Karlavagnsdiplomet som man erövrar när man kan läsa sju noter och spela dem korrekt på oboen (Karlavagnen innehåller som bekant sju stjärnor. Sedan följer ett antal olika skal-diplom - för varje tonart skall man spela upp skalan på 3 nivåer.
Nivå 1: En vanlig dur- eller mollskala i en oktav
Nivå 2: Samma skala i en oktav, men i sex olika rytmer samt tonartens tersskala i samma sex rytmer, därtill 20 låga D på ett enda andetag.
Nivå 3 är som nivå 2, men i två oktaver.
Martin har nu spelat skalor för nivå 1 och 2 i C-dur, D-dur och G-dur. Denna vecka sysslar vi med F-dur.
Här är ett litet smakprov på Martins oboediplom - det börjar bli så många nu att han snart kommer att fylla en hel pärm.
Lisa Nyberg kanske sneglade på simförbundet då hon inrättade sitt diplomsystem? Hos henne kan nämligen den ambitiöse oboisten spela upp för över 150 olika diplom, och effekten är den samma: motivationen när man övar, spänningen när man spelar upp, stoltheten över att ha lyckats.
När Martin hade spelat oboe i ett par månader, jag tror att det var någon gång i slutet av maj, så fick han spela upp för ett diplom. Uppdraget var att spela 12 enkla stycken till ackompanjemang på CD. När man är liten och har ovana läppar är detta en ansträngande utmaning. Diplom 1-12 var bara det första i raden av många olika utmärkelser.
De första diplomen var helt allmän hållna, exempelvis Karlavagnsdiplomet som man erövrar när man kan läsa sju noter och spela dem korrekt på oboen (Karlavagnen innehåller som bekant sju stjärnor. Sedan följer ett antal olika skal-diplom - för varje tonart skall man spela upp skalan på 3 nivåer.
Nivå 1: En vanlig dur- eller mollskala i en oktav
Nivå 2: Samma skala i en oktav, men i sex olika rytmer samt tonartens tersskala i samma sex rytmer, därtill 20 låga D på ett enda andetag.
Nivå 3 är som nivå 2, men i två oktaver.
Martin har nu spelat skalor för nivå 1 och 2 i C-dur, D-dur och G-dur. Denna vecka sysslar vi med F-dur.
Här är ett litet smakprov på Martins oboediplom - det börjar bli så många nu att han snart kommer att fylla en hel pärm.
Med Martin har det tillkommit ett par nya, hittills okända diplom: Dels Nivå 3:1(eftersom han älskar att spela c-dur i två oktaver och alltid, alltid, har det som inledande övningskontroll på att allt är som det skall), och dels ett så kallat "Ambassadörs-diplom". Detta erhöll han efter att, i samband med att hans klass gjorde ett studiebesök på Kulturskolan, ha spelat inför klassen, förevisat sin oboe och gjort allmän reklam för oboespel.
söndag 25 november 2012
Konserten
Det gick väldigt bra på konserten, både för mig och Viola och Martin. Mitt stycke hade jag övat mycket systematiskt och fått konkret hjälp av min pianolärare Gabriele Katthän att laga "sprickor" och svagheter. När jag kände att jag kunde det tillräckligt bra för att klara av störmoment, släppte nervositeten lite grand, och jag tänkte på Gabis devis att man måste bestämma sig för om man skall prestera något genom sitt spel eller berätta en historia för dem som lyssnar.
Martin och Viola spelade Nu tändas tusen jule-ljus som en duett tillsammans - Viola spelade första versen, Martin andra och så spelade de den sista tillsammans. Det gick mycket bra, trots att Martin hade feber och halsfluss. Lisa hade hjälpt Martin att moderera sitt spel så att han inte dränkte Viola helt med sitt ljudstarka instrument, och balansen fungerade bra, tyckte jag.
Gabi hade köpte en blomma särskilt till mig (till tröst, i fall att). Nu behövde jag väl inte tröstas precis, men jag blev väldigt glad för omtanken.
Här står vi samlade efteråt, vi som spelade, stora som små.
Nu är det alvedon och Kåvepenin och förhoppningar som gäller - Martin ligger till sängs med feber och halsont och skall spela ensembelkonsert på tisdag...
Martin och Viola spelade Nu tändas tusen jule-ljus som en duett tillsammans - Viola spelade första versen, Martin andra och så spelade de den sista tillsammans. Det gick mycket bra, trots att Martin hade feber och halsfluss. Lisa hade hjälpt Martin att moderera sitt spel så att han inte dränkte Viola helt med sitt ljudstarka instrument, och balansen fungerade bra, tyckte jag.
Här står vi samlade efteråt, vi som spelade, stora som små.
Nu är det alvedon och Kåvepenin och förhoppningar som gäller - Martin ligger till sängs med feber och halsont och skall spela ensembelkonsert på tisdag...
Att trampa i klaveret
En gång för länge, länge sedan var det en sjuttonåring som slutade första ring på gymnasiet. Hela skolan samlades i Domkyrkan. Den blomstertid och sånt. Sjuttonåringen skulle medverka vid festligheterna genom att spela solo på domkyrkoorgeln inför alla rastlösa sommarlovslängtande skolkamrater.
Bachs c-moll-fantasi låter svårare än den är, men det betyder inte att den är lätt. Den går fort, och mitt i stycket infinner sig några kromatiska klurigheter där vänster hand gör sitt bästa för att störa höger. Men sjuttonåringen hade övat. Och övat och övat och övat. Och trodde nog att det skulle fixa sig, att det skulle gå bra att köra på autopilot även om kvällen före hade varit sen (nära kompis hade haft studentskiva), och det mousserande vinet fortfarande satt som en lite för trång mössa över huvudet. Och det gick bra. Hela första sidan gick felfritt och i ett rasande tempo som emellertid otvetydigt förebådade sin egen undergång. Det gick faktiskt hur bra som helst framtill nästa sista raden på andra sidan (av fyra) - då ville nämligen vänsterhanden inte riktigt (den var trött sedan dagen innan, krampaktigt spänd i en kombination av nervositet och ischemi (tempot), höger handen blev helt förvirrad och miste puls och sans. Och sjuttonåringen själv insåg att det hela höll på att utvecklas till en veritabel orgelkatastrof. Hon försökte rädda situationen genom att gå vidare, men hittade inget som gick att känna igen i händerna, backade då istället några rader, snubblade igen, hoppade sonika över det svåra och hamnade i helt fel tonart, försökte sedan förtvivlat modulera tillbaka till c-moll för att ha någonstans att sluta, men var inte riktigt klar över hur en sådan modulering skulle gå till. Hittade slutligen (efter mycket om och men) tonen c och lät katastrofen sluta där.
Detta skulle vara sjuttonåringens första och sista offentliga framträdande. Någonsin.
Det var så hemskt och skamligt att sjuttonåringen i fråga inte ens vågade gå med kamraterna tillbaka till skolan för att hämta ut sitt betyg (det var ändå inte så jättelysande); tänkte att alla måste förakta henne och skratta åt henne - att först sturskt våga sig på att spela i Domkyrkan och sedan misslyckas. Hur patetiskt kan det bli?
Så gick åren och sjuttonåringen blev arton och nitton, och så småningom 45. Hon spelade periodvis mycket, periodvis inte alls. Men ångesten över att spela för åhörare har alltid varit en trogen följeslagare.
Det har hittills aldrig varit aktuellt för mig att spela inför andra igen, men faktum är att jag har alltid tyckt att det var lite synd att jag inte riktig förmått dela med mig av min musik, att jag är så rädd att göra fel att jag nästan framkallar felen bara för att nå punkten "då det värsta redan har hänt".
När jag skriver detta är det en timme kvar till debut nummer två. Tjugoåtta år och fem månader senare.
Jag återkommer om resultatet.
Kanske.
Bachs c-moll-fantasi låter svårare än den är, men det betyder inte att den är lätt. Den går fort, och mitt i stycket infinner sig några kromatiska klurigheter där vänster hand gör sitt bästa för att störa höger. Men sjuttonåringen hade övat. Och övat och övat och övat. Och trodde nog att det skulle fixa sig, att det skulle gå bra att köra på autopilot även om kvällen före hade varit sen (nära kompis hade haft studentskiva), och det mousserande vinet fortfarande satt som en lite för trång mössa över huvudet. Och det gick bra. Hela första sidan gick felfritt och i ett rasande tempo som emellertid otvetydigt förebådade sin egen undergång. Det gick faktiskt hur bra som helst framtill nästa sista raden på andra sidan (av fyra) - då ville nämligen vänsterhanden inte riktigt (den var trött sedan dagen innan, krampaktigt spänd i en kombination av nervositet och ischemi (tempot), höger handen blev helt förvirrad och miste puls och sans. Och sjuttonåringen själv insåg att det hela höll på att utvecklas till en veritabel orgelkatastrof. Hon försökte rädda situationen genom att gå vidare, men hittade inget som gick att känna igen i händerna, backade då istället några rader, snubblade igen, hoppade sonika över det svåra och hamnade i helt fel tonart, försökte sedan förtvivlat modulera tillbaka till c-moll för att ha någonstans att sluta, men var inte riktigt klar över hur en sådan modulering skulle gå till. Hittade slutligen (efter mycket om och men) tonen c och lät katastrofen sluta där.
Detta skulle vara sjuttonåringens första och sista offentliga framträdande. Någonsin.
Det var så hemskt och skamligt att sjuttonåringen i fråga inte ens vågade gå med kamraterna tillbaka till skolan för att hämta ut sitt betyg (det var ändå inte så jättelysande); tänkte att alla måste förakta henne och skratta åt henne - att först sturskt våga sig på att spela i Domkyrkan och sedan misslyckas. Hur patetiskt kan det bli?
Så gick åren och sjuttonåringen blev arton och nitton, och så småningom 45. Hon spelade periodvis mycket, periodvis inte alls. Men ångesten över att spela för åhörare har alltid varit en trogen följeslagare.
*
När jag skriver detta är det en timme kvar till debut nummer två. Tjugoåtta år och fem månader senare.
Jag återkommer om resultatet.
Kanske.
fredag 23 november 2012
När kommer boken?
Vänner,
först fick ni höra om Magda, tills ni hade näsan helt full. Sen får ni bara höra om oboe... Från det en till andra, så att säga. Nå, om ni undrar hur det går med Magda så har ni planen här:
först fick ni höra om Magda, tills ni hade näsan helt full. Sen får ni bara höra om oboe... Från det en till andra, så att säga. Nå, om ni undrar hur det går med Magda så har ni planen här:
Hej Maria,
Bildförslagen är bra, och att ha någonstans kring 10 bilder totalt bedömer jag som en rimlig mängd. Sedan får vi se exakt vilka av dem vi kan få tag i. Hur många av dem finns i det tyska arkiv du fick tillgång till?
Nästa vecka är fulltecknad, men sedan ska jag ha bordet blankt och kunna ta fram ett förstakorrektur. Vi har ganska lång tid på oss att sedan bli klara, eftersom jag vill presentera boken för säljarna så att de har en hel insäljningsperiod på sig innan boken kommer, vilket innebär att utgivningsdatum blir augusti 2013. De kommer behöva omslag och texter i början av februari, så det får vi lägga viss prioritet på.
Allt gott,
Anders Svedin
Gidlunds förlag, www.gidlunds.se
Det blir alltså i augusti 2013. Ungefär samtidigt med nästa års träblåskurs, skulle jag tro.
Torsdagskväll med blåsmästarna
I går var det ensembel igen. Martin går alltså i "Blåsmästarna", en blåsensembel för folk i 9-12 årsålder, både brass och träblås. Martin är en av två oboister - han har en lite tystlåten pultkamrat som heter Simon. De har suttit bredvid varandra och tittat i samma noter var torsdag sedan i augusti utan att utbyta så mycket som ett ögonkast. Ibland har de sneglat på varandras fingrar när det inte funkat att läsa á vista från nya noter, men annars: total diskretion
Igår var det egentligen första gången som jag såg dessa allvarliga herrar busa lite med varandra. De försökte att sträcka sina oboer så högt de kunde i salen för att se vem som kunde nå längst. Och man kunde ana att det inte var många sekunder från att de högt vinglande oboerna snart skulle användas som svärd, men då ingrep jag. Jag har i och för sig mycket bra tumme med den lokale oboereperatören i Malmö, (jag har en förhandlat en reparationsväntetid från 6 veckor ned till en och en halv timme), men har just nu väldigt dåligt med tid vara hemma med sjuk oboe.
På tisdag har nämligen Blåsmästarna konsert och redan på söndag skall Martin (och oboes medverka vid en annan konsert).
Nå, annars är det vanligen mycket god diciplin i Thomas-orkestern (orkesterledaren heter Thomas, och brukar inleda med att uppmana barnen att handklappande hälsa honom med ett käckt och taktfast "hej på dig, Thomas"). Det är egentligen bara saxarna brukar hålla "snacke-hörna". (Varför är det så att saxofonister i regel skiljer sig stort från andra träblåsare. Saxofonister är hejjigare, mer högljudda, saknar dendär nördigt-intellektuella framtoningen som framför allt drabbar oboister och violinister?)
Efter avslutat ensembelspel gick jag och Pål på bio och såg Call-girl, en film och den så kallade Geijer-affären. Det var en rörig och ofokuserad film som inte lyckades problematisera det som egentligen borde problematiseras (nämligen en korrupt, repressiv svinkultur där svin skyddar andra svin och den så försöker göra något åt saken råkar illa ut), utan mest lamterade kring en 14-åring på glid bland andra stackars 14-åringar på glid. Det kändes som om filmmakrna borde ha haft en tydligare linje i vad det egentligen var som man ville gestalta - isället försökte man gestalta lite av det mesta, och allt blev hattigt och slarvigt. Men middagen efteråt på nya Saluhallen var god och trevlig - libanesiska meze med vindolmar och auberginesallad.
I eftermiddag har Martin oboelektion (tillsammans med Viola på fiol, eftersom de skall samspelas inför söndagens konsert). Direkt därefter har båda två pianolektion och sen blir det äntligen fredagkväll...
Igår var det egentligen första gången som jag såg dessa allvarliga herrar busa lite med varandra. De försökte att sträcka sina oboer så högt de kunde i salen för att se vem som kunde nå längst. Och man kunde ana att det inte var många sekunder från att de högt vinglande oboerna snart skulle användas som svärd, men då ingrep jag. Jag har i och för sig mycket bra tumme med den lokale oboereperatören i Malmö, (jag har en förhandlat en reparationsväntetid från 6 veckor ned till en och en halv timme), men har just nu väldigt dåligt med tid vara hemma med sjuk oboe.
På tisdag har nämligen Blåsmästarna konsert och redan på söndag skall Martin (och oboes medverka vid en annan konsert).
Nå, annars är det vanligen mycket god diciplin i Thomas-orkestern (orkesterledaren heter Thomas, och brukar inleda med att uppmana barnen att handklappande hälsa honom med ett käckt och taktfast "hej på dig, Thomas"). Det är egentligen bara saxarna brukar hålla "snacke-hörna". (Varför är det så att saxofonister i regel skiljer sig stort från andra träblåsare. Saxofonister är hejjigare, mer högljudda, saknar dendär nördigt-intellektuella framtoningen som framför allt drabbar oboister och violinister?)
Efter avslutat ensembelspel gick jag och Pål på bio och såg Call-girl, en film och den så kallade Geijer-affären. Det var en rörig och ofokuserad film som inte lyckades problematisera det som egentligen borde problematiseras (nämligen en korrupt, repressiv svinkultur där svin skyddar andra svin och den så försöker göra något åt saken råkar illa ut), utan mest lamterade kring en 14-åring på glid bland andra stackars 14-åringar på glid. Det kändes som om filmmakrna borde ha haft en tydligare linje i vad det egentligen var som man ville gestalta - isället försökte man gestalta lite av det mesta, och allt blev hattigt och slarvigt. Men middagen efteråt på nya Saluhallen var god och trevlig - libanesiska meze med vindolmar och auberginesallad.
I eftermiddag har Martin oboelektion (tillsammans med Viola på fiol, eftersom de skall samspelas inför söndagens konsert). Direkt därefter har båda två pianolektion och sen blir det äntligen fredagkväll...
torsdag 22 november 2012
Varför skall man spela oboe?
Jag tycker att det är så roligt att spela oboe! Jag kan inte riktigt förklara varför - det är ju ett svårt och oförutsägbart instrument där rören kan ha sin dagsform eller helt enkelt bara gå sönder när man minst anar det. Och det är inte alltid så lätt att sätta tonen (det är INTE så att ett blås med givet grepp garanterat ger en förväntad tonhöjd). Däremot är det mycket lätt att spela både falskt och fel och fult på oboe. Ändå är det så roligt.
Såklart har det betydelse att det är Martins påhitt och att det är han som har fört in dubbelrörtillvaron i familjen, och såklart betyder det enormt mycket att vi har en så fantastisk oboelärare. Men allra mest är det ljudet, det övernaturligt vackra övertonsljudet som är så förtrollande vackert.
Och så är det glädjen att lära nytt - det blir liksom ett bevis på att livet inte går på nedvarvning trots att man passerat 40. Att man kan.
Glädjen över att tillägna sig ny kunskap kan ju appliceras på väldigt mycket, men ny färdighet det är ståret vassare. Om det rör sig om ett nytt språk, nytt instrument eller ny sport kan kanske kan kvitta, det är den nyförvärvade färdigheten som gör något väldigt bra med ens välbefinnande.
I trettioårsåldern brukar livet övergå i bestämd form - man har valt partner, livsstil, yrke och bostad. Hobbyn, om den finns, hänger kanske med från ungdomen, men får inte sällan stryka på foten på grund av tidsbrist. De förändringar som sedan följer hänger vanligen ihop med de val man redan träffat: man kanske byter arbetsplats men inte arbete, man lär sig mer inom ett gebiet som man redan hanterar, avancerar och går vidare.
Men var skall man gå när man redan nått dit man ville? Skall man slå sig ned och vila, för att sen bara uppleva att man tappar fart och mening? Sådana frågor är väl inte särskilt ovanliga i fyrtioårsåldern.
Personligen började jag cykla, skaffade racer, körde runt olika stora sjöar, regnades på och blev trött. Detta var en helt ny erfarenhet och ny färdighet (färdigheten att sitta väldigt länge på en sadel), och cyklandet gav defintivt en ny dimension åt mitt liv.
Några år senare bytte jag sadeln mot skolbänken för att lära mig tyska. På nytt student: nybörjare och okunnig, vilket var en ovan och lite obekväm situation för en överläkare och flerbarnsmor.
Men det ledde till en ny färdighet som i sig gav ett mervärde - det vill säga tillfredsställelsen låg inte bara i att plötsligt (nåja, "plötsligt" efter två år) kunna läsa och tala och skriva tyska utan i att det går att lära sig något nytt.
Så nu är jag nybörjare igen. Jag kan ungefär lika mycket som en (i och för sig väldigt försigkommen) sexåring, och ibland undrar jag hur alla duktiga, skickliga, erfarna blåsare som man träffar här och där i olika sammanhang uppfattar en så överårig oboe-rookie som jag. Lite, lite patetisk, eller?
Det får vara hur det vill med det, för jag har väldigt roligt, och utmaningen i att lära sig något så pass svårt förhöjer definitivt livskvaliten.
Bilderna är från Martins första konsert. Åkersberg, Höör, 12 augusti 2012
Såklart har det betydelse att det är Martins påhitt och att det är han som har fört in dubbelrörtillvaron i familjen, och såklart betyder det enormt mycket att vi har en så fantastisk oboelärare. Men allra mest är det ljudet, det övernaturligt vackra övertonsljudet som är så förtrollande vackert.
Och så är det glädjen att lära nytt - det blir liksom ett bevis på att livet inte går på nedvarvning trots att man passerat 40. Att man kan.
Glädjen över att tillägna sig ny kunskap kan ju appliceras på väldigt mycket, men ny färdighet det är ståret vassare. Om det rör sig om ett nytt språk, nytt instrument eller ny sport kan kanske kan kvitta, det är den nyförvärvade färdigheten som gör något väldigt bra med ens välbefinnande.
I trettioårsåldern brukar livet övergå i bestämd form - man har valt partner, livsstil, yrke och bostad. Hobbyn, om den finns, hänger kanske med från ungdomen, men får inte sällan stryka på foten på grund av tidsbrist. De förändringar som sedan följer hänger vanligen ihop med de val man redan träffat: man kanske byter arbetsplats men inte arbete, man lär sig mer inom ett gebiet som man redan hanterar, avancerar och går vidare.
Men var skall man gå när man redan nått dit man ville? Skall man slå sig ned och vila, för att sen bara uppleva att man tappar fart och mening? Sådana frågor är väl inte särskilt ovanliga i fyrtioårsåldern.
Personligen började jag cykla, skaffade racer, körde runt olika stora sjöar, regnades på och blev trött. Detta var en helt ny erfarenhet och ny färdighet (färdigheten att sitta väldigt länge på en sadel), och cyklandet gav defintivt en ny dimension åt mitt liv.
Några år senare bytte jag sadeln mot skolbänken för att lära mig tyska. På nytt student: nybörjare och okunnig, vilket var en ovan och lite obekväm situation för en överläkare och flerbarnsmor.
Men det ledde till en ny färdighet som i sig gav ett mervärde - det vill säga tillfredsställelsen låg inte bara i att plötsligt (nåja, "plötsligt" efter två år) kunna läsa och tala och skriva tyska utan i att det går att lära sig något nytt.
Så nu är jag nybörjare igen. Jag kan ungefär lika mycket som en (i och för sig väldigt försigkommen) sexåring, och ibland undrar jag hur alla duktiga, skickliga, erfarna blåsare som man träffar här och där i olika sammanhang uppfattar en så överårig oboe-rookie som jag. Lite, lite patetisk, eller?
Det får vara hur det vill med det, för jag har väldigt roligt, och utmaningen i att lära sig något så pass svårt förhöjer definitivt livskvaliten.
Bilderna är från Martins första konsert. Åkersberg, Höör, 12 augusti 2012
Pianokonsert
I måndags var det debut för Martin och Viola som pianister. Det var ett sam-arrangemang mellan Piano-coh stråksalongen i Lund och Musikskolan i Höör där omkring 15 elever fick visa vad de lärt sig.
Själva upp-spelningen var ju väldigt konsertlik med ensamheten på scen, strålkastarljuset och publiken i mörker, rad efter rad. Spännande och lärorikt.
Viola inledde konserten med Bach, Menuett i G-dur. Hon tog det lugnt trots att hon var mycket nervös, och det gick helt fint. Martin spelade som nummer nio och var nog inte så nervös - han kunde sitt stycke (Thriller ur en pianobok av M.Aaron, och kom ihåg att bocka för applåder (dock åt fel håll, med ryggen mot publiken...).
På söndag blir det dubbelkonsert för oboe och fiol på Kulturskolan i Lund.
.JPG)
Viola provar flygeln före konserten
Martin med sin pianolärare Julia Sigova
Själva upp-spelningen var ju väldigt konsertlik med ensamheten på scen, strålkastarljuset och publiken i mörker, rad efter rad. Spännande och lärorikt.
Viola inledde konserten med Bach, Menuett i G-dur. Hon tog det lugnt trots att hon var mycket nervös, och det gick helt fint. Martin spelade som nummer nio och var nog inte så nervös - han kunde sitt stycke (Thriller ur en pianobok av M.Aaron, och kom ihåg att bocka för applåder (dock åt fel håll, med ryggen mot publiken...).
På söndag blir det dubbelkonsert för oboe och fiol på Kulturskolan i Lund.
.JPG)
Martin med sin pianolärare Julia Sigova
måndag 12 november 2012
Att lära av varandra
Helgen inleddes med asien-inspirerad middag hos David och Sarah. Tack för underbart god mat! Morgonen därpå bar det iväg till Malmö och Dubbelt av dubbelt (det dubbla är rörbladen, och det dubbla av dem är att det omfattar både oboe och fagott). Utöver lite ensembelspel, masterclass och två konserter blev det en Howarth-oboe till i familjen. Nu kan vi alltså än mer utvidga vår oboe suzuki-verksamhet, Martin och jag. Vi lär av varandra när vi spelar oboe. Lyssnar, titta och härmar. Detta blir både inlärningsmässigt och känslomässigt väldigt spännande. Martin blir liksom stor och ansvarstagande och delar med sig av det han kan till mig (han har bättre minne och snabbare fingrar). Tillsammans med Viola på fiol kör vi någon sorts improviserad Musik-kindergarten i hemmet. Instrumenten får "prata" med varandra, vi turas om att kompa varann, och lek blir till övning. Med piano händer det inget särskilt i vår "rollfördelning". Vid pianot är jag mamma-vuxen som kan och leder och visar och ställer krav (krav som man ibland kan vilja vända sig emot med ett " är vi inte färdiga nu snart??"). Med oboen blir det ju inte alls så, utan det händer saker i just utbytet av kunskap.
Det är lek, det är absolut en lek, men det är också allvar - för det är väl klart att man inte investerar motsvarande värdet av en begagnad Ford scorpio i ett gäng oboer bara för att leka. Det inser ju Martin också intuitivt, och just dettta underliggande allvar gör denna "lek" extra angelägen för honom, tror jag.
Det är lek, det är absolut en lek, men det är också allvar - för det är väl klart att man inte investerar motsvarande värdet av en begagnad Ford scorpio i ett gäng oboer bara för att leka. Det inser ju Martin också intuitivt, och just dettta underliggande allvar gör denna "lek" extra angelägen för honom, tror jag.
fredag 9 november 2012
Tillbaka!
Hej på er!
Bloggen har vilat ett bra tag nu.
Orden tog helt enkelt slut efter att förlaget, som under många månader kontinuerligt aviserat sitt intresse, ändå tackade nej till att ge ut min bok. Det kändes faktiskt inte aktuellt att skriva en enda bokstav under flera månader. Alla ord, alla snitsiga formuleringar och framför allt Andra världskriget stod mig upp i halsen.
Jag inser givetvis att många skribenter blir refuserade, ändå hade jag lite svårt att ta att det drabbade just mig. Men det gjorde det ju. En stund, ialla fall.
I september fick jag emellertid glädjebeskedet att Gidlunds förlag gärna vill ge ut min Magda Goebbels-biografi.
Mest är jag nog lättad - lättad att det blev en bok till slut, att allt inte var förgäves, att någon i alla fall har tyckt om det jag skrivit. I övrigt är biografin nu ett totalt avslutat kapitel, som jag lämnat både praktiskt och känslomässigt. När den väl ligger på bokdiksarna i vår kommer det nog att kännas som en mycket gammal nyhet. Eller, för att uttrycka det ett uttråkat ungdomligt media-idom: så våren 2012.
Nå, vad hände efter Magda då? Tja, det blev sommar, Elli, Jakob och lilla Alma kom och hälsade på. Själv kunde jag inte sluta att tänka på instrumentet engelskt horn, och köpte ett begagnat ungefär samtidigt som Martin fick sin Howarth junior-oboe och Viola började spela fiol. Sedan i maj spelar jag alltså engelskt horn. Jag tar lektioner av den osannolikt entusiasmerande oboisten Lisa Nyberg på Kulturskolan i Lund (som också är Martins lärare), övar och gör till och med små framsteg.
I slutet av maj hittade vi Julia Sigova som undervisar Piano-och stråksalongen. Hennes "ingripande" i barnens musikundervisning har betytt oerhört mycket. Under hela sommaren tog de lektioner privat av henne, och senare via pianosalongen. Julia är musikalisk pedant med mycket själ, men från början var barnen en smula de ovana vid hennes intensitet och kompromisslöshet. Nu när de börjar se resultatet är de dock väldigt nöjda - och stolts - båda två. De har utvecklats enormt och, som Viola säger med glimten i ögat: Julia är en vanesak.
I juni for Pål och jag till Goetheinstitutet i Göttingen för att jag skulle bättra min talade tyska och inte bara kunna umgås på ett språkvetenskapligt plan med tysktalande. Vi levde studentliv med smala sängar och kokplatta i två veckor. Och tyskan blev ledigare, faktiskt.
I juli var vi och hälsade på familjen i London, svettades med Johannes i 40-graders Yoga, och noterade med glädje att Tahira slutat dricka kaffe...
Vi hyrde hus på Hven under den enda soliga juliveckan som denna sommar erbjöd och i augusti åkte jag och Martin på oboeläger i Höör. Här gjorde Martin sitt första konsertframträdande - han spelade en liten duett med soloobisten Henrik Chaim Goldschmidt. (För den som inte är så hemma i oboevärlden kan man kanske jämföra betydelsen av detta med att, som ungsångare få sjunga duett med Pavarotti).
Det blev sensommar, vi var i Århus för Alma-fest, och sen började Viola trean; Martin skulle egentligen ha gått kvar på dagis, men han hade liksom mognat väldigt akut under sommaren både socialt och intellektuellt, varför vi fick ändra kurs och låta honom börja i förskoleklass istället.
För närvarande går det mesta av tiden åt att spela med barnen (Martin med sin oboe, Viola spelar fiol och båda spelar piano).
Under november kommer Martin att medverka vid inte mindre än två konserter för blåsarensembel, en duett med sin syster och sedan ha ett pianoframträdande på Kulturhuset i Höör. Viola skall också ha både pianokosert och ett fiolframträdande (första gången hon spelade fiol offentligt var i samband med kulturnatten - hon spelade Nu grönskar det (JS Bach) i stadshallen och jag fick förmånen att kompa henne på piano.)
Även Klas har börjat spela på allvar igen. Han lektioner för Irene Frisch på Piano-och stråksalongen. Med tanke på hur lite han egentligen har spelat som barn är det mycket anmärkningsvärt hur duktig han blivit sedan i somras. Han spela nu hela Mozarts à al Turca och har även börjat på ett ganska krävande preludium av Rachmaninov.
När vi inte spelar händer det att vi arbetar/går i skolan eller motionerar. Martin som egentligen går i "simskola 3" har nu blivit uppflyttad till nivån "crawl 1", eftersom det har hänt så otroligt mycket med hans simning på sistone. Han håller på med kandidaten (guldmärket) och saknar där nu bara livräddningen samt ett huvuddyk med sträckta ben från en meters höjd.
Viola tog bronsmagistern under sommaren och skulle egentligen simmat två gånger per vecka. Detta har dock vi varit tvugna att reducera eftersom hon spelar så mycket och behöver tid både till lektioner och övning. Därför simmar hon bara en gång i veckan.
Själv springer jag. Äntligen. Det har tagit lång tid att komma i gång så pass att man kan kalla det springa. Jag började i augusti enligt schemat. 5 min gång, sedan1 min jogg, 1,5 min gång osv i 30 min. Stegvis ökades löpningsintervallerna och minskades gångpauserna och nu tre månader senare springer jag faktiskt 5-6 km (låt vara med några smärre gångpauser efter uppförsbackarna) tre gånger i veckan. Men det är faktiskt märkligt hur jobbigt det är att komma igång med löpning även om man tränat styrketräning och cykling/spinning/crosstrainer i många år. Därför är jag just nu väldigt stolt över att kommit över den initiala tröskeln.
Under hösten har vi vecka för vecka fått följa en liten ny familjemedlem från dess allra första börja... Den bor ännu i mörker, men kommer med våren - och detta är nog det allra märkvärdigaste som hänt oss sedan den första april när vi fick lära känna lilla Alma.
Bloggen har vilat ett bra tag nu.
Orden tog helt enkelt slut efter att förlaget, som under många månader kontinuerligt aviserat sitt intresse, ändå tackade nej till att ge ut min bok. Det kändes faktiskt inte aktuellt att skriva en enda bokstav under flera månader. Alla ord, alla snitsiga formuleringar och framför allt Andra världskriget stod mig upp i halsen.
Jag inser givetvis att många skribenter blir refuserade, ändå hade jag lite svårt att ta att det drabbade just mig. Men det gjorde det ju. En stund, ialla fall.
I september fick jag emellertid glädjebeskedet att Gidlunds förlag gärna vill ge ut min Magda Goebbels-biografi.
Mest är jag nog lättad - lättad att det blev en bok till slut, att allt inte var förgäves, att någon i alla fall har tyckt om det jag skrivit. I övrigt är biografin nu ett totalt avslutat kapitel, som jag lämnat både praktiskt och känslomässigt. När den väl ligger på bokdiksarna i vår kommer det nog att kännas som en mycket gammal nyhet. Eller, för att uttrycka det ett uttråkat ungdomligt media-idom: så våren 2012.
Nå, vad hände efter Magda då? Tja, det blev sommar, Elli, Jakob och lilla Alma kom och hälsade på. Själv kunde jag inte sluta att tänka på instrumentet engelskt horn, och köpte ett begagnat ungefär samtidigt som Martin fick sin Howarth junior-oboe och Viola började spela fiol. Sedan i maj spelar jag alltså engelskt horn. Jag tar lektioner av den osannolikt entusiasmerande oboisten Lisa Nyberg på Kulturskolan i Lund (som också är Martins lärare), övar och gör till och med små framsteg.
I slutet av maj hittade vi Julia Sigova som undervisar Piano-och stråksalongen. Hennes "ingripande" i barnens musikundervisning har betytt oerhört mycket. Under hela sommaren tog de lektioner privat av henne, och senare via pianosalongen. Julia är musikalisk pedant med mycket själ, men från början var barnen en smula de ovana vid hennes intensitet och kompromisslöshet. Nu när de börjar se resultatet är de dock väldigt nöjda - och stolts - båda två. De har utvecklats enormt och, som Viola säger med glimten i ögat: Julia är en vanesak.
I juni for Pål och jag till Goetheinstitutet i Göttingen för att jag skulle bättra min talade tyska och inte bara kunna umgås på ett språkvetenskapligt plan med tysktalande. Vi levde studentliv med smala sängar och kokplatta i två veckor. Och tyskan blev ledigare, faktiskt.
I juli var vi och hälsade på familjen i London, svettades med Johannes i 40-graders Yoga, och noterade med glädje att Tahira slutat dricka kaffe...
Vi hyrde hus på Hven under den enda soliga juliveckan som denna sommar erbjöd och i augusti åkte jag och Martin på oboeläger i Höör. Här gjorde Martin sitt första konsertframträdande - han spelade en liten duett med soloobisten Henrik Chaim Goldschmidt. (För den som inte är så hemma i oboevärlden kan man kanske jämföra betydelsen av detta med att, som ungsångare få sjunga duett med Pavarotti).
Det blev sensommar, vi var i Århus för Alma-fest, och sen började Viola trean; Martin skulle egentligen ha gått kvar på dagis, men han hade liksom mognat väldigt akut under sommaren både socialt och intellektuellt, varför vi fick ändra kurs och låta honom börja i förskoleklass istället.
För närvarande går det mesta av tiden åt att spela med barnen (Martin med sin oboe, Viola spelar fiol och båda spelar piano).
Under november kommer Martin att medverka vid inte mindre än två konserter för blåsarensembel, en duett med sin syster och sedan ha ett pianoframträdande på Kulturhuset i Höör. Viola skall också ha både pianokosert och ett fiolframträdande (första gången hon spelade fiol offentligt var i samband med kulturnatten - hon spelade Nu grönskar det (JS Bach) i stadshallen och jag fick förmånen att kompa henne på piano.)
Även Klas har börjat spela på allvar igen. Han lektioner för Irene Frisch på Piano-och stråksalongen. Med tanke på hur lite han egentligen har spelat som barn är det mycket anmärkningsvärt hur duktig han blivit sedan i somras. Han spela nu hela Mozarts à al Turca och har även börjat på ett ganska krävande preludium av Rachmaninov.
När vi inte spelar händer det att vi arbetar/går i skolan eller motionerar. Martin som egentligen går i "simskola 3" har nu blivit uppflyttad till nivån "crawl 1", eftersom det har hänt så otroligt mycket med hans simning på sistone. Han håller på med kandidaten (guldmärket) och saknar där nu bara livräddningen samt ett huvuddyk med sträckta ben från en meters höjd.
Viola tog bronsmagistern under sommaren och skulle egentligen simmat två gånger per vecka. Detta har dock vi varit tvugna att reducera eftersom hon spelar så mycket och behöver tid både till lektioner och övning. Därför simmar hon bara en gång i veckan.
Själv springer jag. Äntligen. Det har tagit lång tid att komma i gång så pass att man kan kalla det springa. Jag började i augusti enligt schemat. 5 min gång, sedan1 min jogg, 1,5 min gång osv i 30 min. Stegvis ökades löpningsintervallerna och minskades gångpauserna och nu tre månader senare springer jag faktiskt 5-6 km (låt vara med några smärre gångpauser efter uppförsbackarna) tre gånger i veckan. Men det är faktiskt märkligt hur jobbigt det är att komma igång med löpning även om man tränat styrketräning och cykling/spinning/crosstrainer i många år. Därför är jag just nu väldigt stolt över att kommit över den initiala tröskeln.
Under hösten har vi vecka för vecka fått följa en liten ny familjemedlem från dess allra första börja... Den bor ännu i mörker, men kommer med våren - och detta är nog det allra märkvärdigaste som hänt oss sedan den första april när vi fick lära känna lilla Alma.
måndag 28 maj 2012
Kalvinknatet
Sen blev det sushi-middag på Zen med två ganska trötta och flamsiga barn.
måndag 7 maj 2012
Måndag morgon. Har mottagning. Lite in emellan pratar jag med fru Nilsson och fru Kvist. Tar ett och annat cellprov. Dricker kaffe. Skriver recept.
Men mest flyttar jag ord, river verbala byggnadsställningar för att låta texten äntligen stå på egna ben utan att hela tiden ängsligt hålla källorna i handen; de finns ju där ändå. Ordnade exepmlariskt av Antti.
HM har utgivningsmöte på onsdag och då kommer de först av allt att diskutera mitt manus (sägs det). Jag är lite orolig att de skall säga att de visst vill ha biografin, men att "Magda Själv", de fiktiva avsnitten är "ett för djärvt grepp" och måste utgå. Det är de avsnitt som jag är tveklöst nöjdast med, och jag är mycket angelägen om att de skall få vara med.
(Annars får de kontraktera mig för TVÅ böcker: en biografi OCH en historisk roman. Om samma person. Men då är kanske markanden lite väl mättad avseende fru G?)
Känner mig lite som en kompass på nordpolen. Vad skall jag göra när Magda är helt i hamn? Och det ges inte fler kurser i tyska..
Jag funderar på att köpa en stor, blank Steinwayflygel. För häpnadeväckande mycket pengar. Bara för att göra nåt, liksom. Eller en cembalo. Eller börja spela oboe ( för att kunna hjälpa Martin lite bättre). Allra helst vill jag dock fortsätta att leka med ord. Men vem skall viska mig örat när jag bränt och begravt Magda?
Men mest flyttar jag ord, river verbala byggnadsställningar för att låta texten äntligen stå på egna ben utan att hela tiden ängsligt hålla källorna i handen; de finns ju där ändå. Ordnade exepmlariskt av Antti.
HM har utgivningsmöte på onsdag och då kommer de först av allt att diskutera mitt manus (sägs det). Jag är lite orolig att de skall säga att de visst vill ha biografin, men att "Magda Själv", de fiktiva avsnitten är "ett för djärvt grepp" och måste utgå. Det är de avsnitt som jag är tveklöst nöjdast med, och jag är mycket angelägen om att de skall få vara med.
(Annars får de kontraktera mig för TVÅ böcker: en biografi OCH en historisk roman. Om samma person. Men då är kanske markanden lite väl mättad avseende fru G?)
Känner mig lite som en kompass på nordpolen. Vad skall jag göra när Magda är helt i hamn? Och det ges inte fler kurser i tyska..
Jag funderar på att köpa en stor, blank Steinwayflygel. För häpnadeväckande mycket pengar. Bara för att göra nåt, liksom. Eller en cembalo. Eller börja spela oboe ( för att kunna hjälpa Martin lite bättre). Allra helst vill jag dock fortsätta att leka med ord. Men vem skall viska mig örat när jag bränt och begravt Magda?
lördag 28 april 2012
Mormorslycka
onsdag 25 april 2012
fler ord
Känner mig som om jag kör någon sorts Triathlon - i mål! och så direkt upp på cykeln i badkläder. Efter att just ha lämnat biografin för korrektur är det kandidatuppsatsen i tyska. Skillnader mellan svenskt och tyskt passivbruk. Skall vara inlämnad om två veckor. 30 sidor vetenskaplig tysk text. Kan man inte bara vila sig?
Men i kväll skall vi gå på opera, i alla fall - med Viola! Carmen.
Men i kväll skall vi gå på opera, i alla fall - med Viola! Carmen.
tisdag 24 april 2012
24 dagar
Fick just ett MMS med en bild på min lilla dotterdotter som LER. Bara 24 dagar gammal, men hon ler med hela ansiktet (och lite med dubbelhakan också). Helt underbart!
måndag 23 april 2012
240 sidor senare
Jag tror att det är färdigt nu.
Boken som börjar med följande citat:
”Vi har ställt oerhörda krav på det tyska folket, vi har behandlat andra människor hårt och obarmhärtigt. Våra segrande motståndare kommer att hämnas […] Alla andra har rätt till ett fortsatt liv, men inte vi. Vi har förlorat. Så mycket obeskrivlig grymhet som skett under en regim som även jag representerar […] jag kan inte göra på annat sätt, och jag måste ta barnen med mig […] jag måste göra detta”
slutar med dessa rader:
MMG dog innan hon hade hunnit fylla 44 år. Hon efterlämnade en son, Harald Q, som levde fram till 1967 då han dog i en flygolycka. Harald fick fem döttrar födda mellan 1951 och 1967. Den nästäldsta av dessa, Gabriele Q – L är idag en av Tysklands rikaste kvinnor.
Boken som börjar med följande citat:
”Vi har ställt oerhörda krav på det tyska folket, vi har behandlat andra människor hårt och obarmhärtigt. Våra segrande motståndare kommer att hämnas […] Alla andra har rätt till ett fortsatt liv, men inte vi. Vi har förlorat. Så mycket obeskrivlig grymhet som skett under en regim som även jag representerar […] jag kan inte göra på annat sätt, och jag måste ta barnen med mig […] jag måste göra detta”
slutar med dessa rader:
MMG dog innan hon hade hunnit fylla 44 år. Hon efterlämnade en son, Harald Q, som levde fram till 1967 då han dog i en flygolycka. Harald fick fem döttrar födda mellan 1951 och 1967. Den nästäldsta av dessa, Gabriele Q – L är idag en av Tysklands rikaste kvinnor.
1994
grundade Gabriele QL tillsammans med sin dåvarande make barnhjälpsorganisationen Children for a better world, vars grundtanke är att ”hjälpa
barn världen över att förbättra sina levnadsförhållanden och övervinna
nödsituationer”
lördag 21 april 2012
Vårlördag
Jag ligger till sängs och är konvalescent efter en operation. Inget allvarligt, men lite bökigt. En gammal skada, som inte gjort sig påmind förrän jag nu också blivit gammal... Under tiden surrar barnen omkring med sitt DS, sina pianoläxor och sina teckningar. På datorn framför mig: de sista sidorna av den historia som jag började skriva för snart två år sedan. Utanför mitt sovrumsfönster pågår en vår med blommande japanskt körsbär och vit magnolia i blom. Gräsmattan är ett hav av scilla och förgätmigej; tuplanerna tiger fortfarande i knopp, men gula liljor trumpetar från söderrabatten.
Samtidigt myllrar hela huset av musik, små röster, och klapper av kappla-klotsar. Viola spelar Bachs Sicilano i d-moll, och Martin har fullt blås i sin oboe.
Samtidigt myllrar hela huset av musik, små röster, och klapper av kappla-klotsar. Viola spelar Bachs Sicilano i d-moll, och Martin har fullt blås i sin oboe.
torsdag 19 april 2012
Återseende
Jag drömde om en ung kvinna i natt. Hon kom ut från ett rum där hon uppenbarligen varit tillsammans med en man som hon älskade. Jag såg henne duscha och klä sig, sen satt vi helt, helt nära och höll om varandra och jag kände hur mycket jag hade saknat henne.
Vi talade om det som varit, var hon varit, hur det varit. Hon var precis som vilken ung, vacker och begåvad kvinna som helst.
Men hon kunde inte se. Och hon sa att hon fortfarande inte kunde förmå sig till att äta. Därför hade hon en liten knapp på magen där "maten" sprutades in. Jag tyckte att det var kusligt att hon fortfarande inte ville äta, och undrade om det var jag som gjort henne skada med att hela tiden försöka få i henne något när hon var liten.
Det var en oerhört verklig dröm, och jag vaknade av att jag hade ont i såret som reparerat skadan hon åstadkom när hon kom till denna världen.
Skadan som åstadkoms när hon lämnade den kan varken repareras eller medicineras, däremot.
Vi talade om det som varit, var hon varit, hur det varit. Hon var precis som vilken ung, vacker och begåvad kvinna som helst.
Men hon kunde inte se. Och hon sa att hon fortfarande inte kunde förmå sig till att äta. Därför hade hon en liten knapp på magen där "maten" sprutades in. Jag tyckte att det var kusligt att hon fortfarande inte ville äta, och undrade om det var jag som gjort henne skada med att hela tiden försöka få i henne något när hon var liten.
Det var en oerhört verklig dröm, och jag vaknade av att jag hade ont i såret som reparerat skadan hon åstadkom när hon kom till denna världen.
Skadan som åstadkoms när hon lämnade den kan varken repareras eller medicineras, däremot.
måndag 16 april 2012
Måndagssysslor
Mottagning. Många friska damer utan några svårare problem.
Har läst om Anckarströms likdelar och mordet på Gustav III samt Tahiras blogg ( jag älskar hennes självintervjuer!). Skrivit några rader om nyåret 1944/45, beställt en vegetarisk kokbok samt kollat alla aktuella bilolyckor i Skåne (ett tvångsbeteende som jag har. Min svärdotter håller koll på vädret istället).
I går hade vi en mysig kväll med Apelsinkyckling, Oboespel, Taubevisor vid pianot, Otto är en noshörning (gul!) och mycket flams och trams med Pumparna. Martin är nu helt återställd, vilket är en väldig lättnad.
Har läst om Anckarströms likdelar och mordet på Gustav III samt Tahiras blogg ( jag älskar hennes självintervjuer!). Skrivit några rader om nyåret 1944/45, beställt en vegetarisk kokbok samt kollat alla aktuella bilolyckor i Skåne (ett tvångsbeteende som jag har. Min svärdotter håller koll på vädret istället).
I går hade vi en mysig kväll med Apelsinkyckling, Oboespel, Taubevisor vid pianot, Otto är en noshörning (gul!) och mycket flams och trams med Pumparna. Martin är nu helt återställd, vilket är en väldig lättnad.
fredag 13 april 2012
Påsken, kaninen och haksjukan
Det nedersta fotot är taget i tisdags just när Martin höll på att verkligen bli dålig i sin ansiktsinfektion.
torsdag 12 april 2012
Veckan som gått
Den senaste veckan har varit ganska dramatisk. I tisdags fick Martin en infektion i sitt sår på hakan. Infektionen spridde sig över större delen av ansiktet på bara några timmar och förorsakade dessutom en våldsam ögonreaktion (infektion? eller allergi tillföljd av bakteriegifter??). Hög feber, antibiotika, barnakuten många timmar... Som martin själv sade - vad är detta för något super-duperdumt?!
Att han inte kunde gå på sin pianolektion i onsdags var kanske det allra största problemet (som han såg det). Vi - hans olika föräldrar - är bara så tacksamma att vi lever i en tid och i ett land med tillgång till antibiotika. I dag blir det dock oboe-lektion (även om hakan fortfarande inte riktigt ser ut som den brukar), och Martin är nu åter "sig själv".
_________________________________________________
Igår fick jag ett mail från förlaget. Redaktören i fråga hade läst mitt manus och betecknade det som " väldigt intressant". Och efterfrågade en elektronisk utgåva för att fler skulle kunna ta del. Är det bra? Det får man hoppas.Snart färdigt, emellertid. Det saknas två kapitel, 30 sidor gissningsvis. Om det blir en bok av det återstår dock att se. (Men det finns ju andra förlag, förstås, om marknadsavdelningen HM tänker hålla fast vid sin uppfattning att det inte lönar sig att ge ut historiska biografier om kvinnor...).
Att han inte kunde gå på sin pianolektion i onsdags var kanske det allra största problemet (som han såg det). Vi - hans olika föräldrar - är bara så tacksamma att vi lever i en tid och i ett land med tillgång till antibiotika. I dag blir det dock oboe-lektion (även om hakan fortfarande inte riktigt ser ut som den brukar), och Martin är nu åter "sig själv".
_________________________________________________
Igår fick jag ett mail från förlaget. Redaktören i fråga hade läst mitt manus och betecknade det som " väldigt intressant". Och efterfrågade en elektronisk utgåva för att fler skulle kunna ta del. Är det bra? Det får man hoppas.Snart färdigt, emellertid. Det saknas två kapitel, 30 sidor gissningsvis. Om det blir en bok av det återstår dock att se. (Men det finns ju andra förlag, förstås, om marknadsavdelningen HM tänker hålla fast vid sin uppfattning att det inte lönar sig att ge ut historiska biografier om kvinnor...).
fredag 6 april 2012
Kamera obsura
Jag köpte en ny kamera häromdagen. En fin liten panasonic, som jag tycker så mycket om att jag till och med har läst dess instruktionsbok. ( Och det vill inte säga lite, med tanke på att jag gäller för att vara tekniskt retarderad...)
Mannen på Mattsons fotoaffär måste verkligen ha trott att jag var mindre begåvad, för han tittade mycket misstroget på mig när jag, ledsagad av en vilsen man och två överaktiva barn kom in och sa:
- Jo, hej... eh, jag skulle väldigt gärna vilja ha en liten kamera som man kan fotografera med.
Medan Martin gång efter gång försökte fälla Viola medelst olika jujustigrepp och Pål försökte se ut som om han inte kände oss, förevisade herr fotoförsäljare mig den allra billigaste lilla digitalkamera som han kunde leta fram .
-HÄR trycker man. HÄR finns ett batteri. HÄR kan man titta på det motiv som man vill fotografera...(pedagogiskt övertydlig röst med återhållen, men likväl uppenbar, irritation.)
Efter en stunds tålmodig uppmärksamhet hade jag sen den dåliga smaken att fråga om kameran i fråga kunde ta bättre bilder än en Iphone, varvid fotoaffärs-bodknodden höll på att gå under av indignation.
Nu hade han slutgiltigt fått bekräftat att jag var en TOTAL idiot och yttrade bara ett eftertryckligt fnysande till svar.
- Okej, tröstade jag. Har du någon lite dyrare så tar jag den. Rakt av, sådär.
Nu åkte ögonbrynen högt upp (uppenbarligen var jag blåst, men jag ville samtidigt betala lite mer än jag behövde för att få en tingest som jag ändå inte förstod mig på...)
Men jag fick i alla fall en fin kamera och bodknodden kunde gå hem till sin bodknoddsfru och sucka över vilka fånar det finns bland Lunds kamerakunder.
Mannen på Mattsons fotoaffär måste verkligen ha trott att jag var mindre begåvad, för han tittade mycket misstroget på mig när jag, ledsagad av en vilsen man och två överaktiva barn kom in och sa:
- Jo, hej... eh, jag skulle väldigt gärna vilja ha en liten kamera som man kan fotografera med.
Medan Martin gång efter gång försökte fälla Viola medelst olika jujustigrepp och Pål försökte se ut som om han inte kände oss, förevisade herr fotoförsäljare mig den allra billigaste lilla digitalkamera som han kunde leta fram .
-HÄR trycker man. HÄR finns ett batteri. HÄR kan man titta på det motiv som man vill fotografera...(pedagogiskt övertydlig röst med återhållen, men likväl uppenbar, irritation.)
Efter en stunds tålmodig uppmärksamhet hade jag sen den dåliga smaken att fråga om kameran i fråga kunde ta bättre bilder än en Iphone, varvid fotoaffärs-bodknodden höll på att gå under av indignation.
Nu hade han slutgiltigt fått bekräftat att jag var en TOTAL idiot och yttrade bara ett eftertryckligt fnysande till svar.
- Okej, tröstade jag. Har du någon lite dyrare så tar jag den. Rakt av, sådär.
Nu åkte ögonbrynen högt upp (uppenbarligen var jag blåst, men jag ville samtidigt betala lite mer än jag behövde för att få en tingest som jag ändå inte förstod mig på...)
Men jag fick i alla fall en fin kamera och bodknodden kunde gå hem till sin bodknoddsfru och sucka över vilka fånar det finns bland Lunds kamerakunder.
torsdag 5 april 2012
onsdag 4 april 2012
tisdag 3 april 2012
Hemma igen med pumparna och Laurentiikliniken. Det känns tokigt att vara så längt borta från Elli och Alma. I dag skall de komma hem från BB, och hade vi bara bott i samma stad så hade jag kunnat titta in en liten sväng i kväll för att få en glimt av Alma i hennes egen miljö, det "bo" som Elli så fint förberett.
När jag kom hem i går och berättade om Alma, blev både Martin och Viola, men i synnerhet Viola, väldigt svartsjuka. De tyckte inte om att höra om hur söt och märkvärdig Alma är, att hon är ett fulländat litet under, vackrast på jorden.
Viola fnös och frustade på samma sätt som hon gjorde när Martin kommit. Då, när hon bara var tre år fnös hon irriterat i tre veckor innan hon slutligen formulerade sin frustration:
-Jag är arg för att han finns!
Nu tror jag inte att hon är arg för att Alma finns, men hon känner nog att jag lämnat halva hjärtat kvar i Århus...
Sedan spelades det oboe och piano och åts middag med massor av chokladpudding till efterrätt.
Välkomstmiddag för Alma på 40 mils avstånd...
När jag kom hem i går och berättade om Alma, blev både Martin och Viola, men i synnerhet Viola, väldigt svartsjuka. De tyckte inte om att höra om hur söt och märkvärdig Alma är, att hon är ett fulländat litet under, vackrast på jorden.
Viola fnös och frustade på samma sätt som hon gjorde när Martin kommit. Då, när hon bara var tre år fnös hon irriterat i tre veckor innan hon slutligen formulerade sin frustration:
-Jag är arg för att han finns!
Nu tror jag inte att hon är arg för att Alma finns, men hon känner nog att jag lämnat halva hjärtat kvar i Århus...
Sedan spelades det oboe och piano och åts middag med massor av chokladpudding till efterrätt.
Välkomstmiddag för Alma på 40 mils avstånd...
måndag 2 april 2012
Dotterlig storsinthet
-När jag se tillbaka tycker jag inte att jag själv alltid varit en så lysande mamma till dig.
-Ja men så bra att vi har så många år framför oss då.
Min dotter är den klokaste och mest storsinta människa jag vet.
-Ja men så bra att vi har så många år framför oss då.
söndag 1 april 2012
Almas födelse
Mormor
I dag, söndagen den 1 april kl 11.34 föddes min dotterdotter Alma Maria, 3340g och 52 cm lång - och världens absolut vackraste barn!
fredag 30 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Barn nummer 4. Årgång 1989
Hoppas, hoppas hoppas att du får en underbar fölsedag, var du än är i världen idag, David - jag ser så mycket fram emot att du skall komma hem. Jag kan köra till Willys hur ofta du vill, bara för ditt trevliga sällskaps skull. Kram!
söndag 25 mars 2012
Premiär med racern i dag. 32km. Men det kändes som det dubbla - och hela eftermiddag har gått åt till att hämta sig. träning är uppenbarligen mycket grenspecifikt. Inte ens spinning är en riktigt relevant förberedelse för landsvägscykling, det är två helt olika saker.
Vi körde en av våra vanligaste rundor: Dalby - Hällestad - Silvåkra - Sandby - och så hem via det stökiga Hardebergaspåret som mes befolkas av människor med barnvagnar, rullskidor och rullatorer.
Barnen har gått till Lars, för in-linespkning och påskpynt-tillverkning, och jag har nu inga särskilda ursäkter för att inte syssla med begrepp som nomen actiones, Thema och Rhema. (Tentamen i språkvetenskap på fredag).
Vi är en liten, liten kurs av C-studenter, fyra stycken närmare bestämt, och vi tycker alla att kursen i språkvetenskap är en aning långsökt. Vi ställer frågor vars svar vi inte förstår, och allt vi "visste" innan (typ vad ett ord och en sats är) ställs nu på ända.
Men det är inte bara vår verklighetsuppfattning som har förändrats denna vinter, också vårt sinne för humor. Ett exempel på detta är följande "konversation"
Någon:
-Vad är en Proposition?
Genast svarar någon annan (nöjt och full i skratt):
-Ein Relator mit Argumenten. Såklart!
Detta tycker vi är mycket komiskt, men jag förstår att ingen som inte gått C-kursen i tysk språkvetenskap kan uppfatta det lustiga i denna ordväxling.
Att vi stackare roas av dylika "skämt" visar bara hur totalt demoraliserade vi blivit.
Vi körde en av våra vanligaste rundor: Dalby - Hällestad - Silvåkra - Sandby - och så hem via det stökiga Hardebergaspåret som mes befolkas av människor med barnvagnar, rullskidor och rullatorer.
Barnen har gått till Lars, för in-linespkning och påskpynt-tillverkning, och jag har nu inga särskilda ursäkter för att inte syssla med begrepp som nomen actiones, Thema och Rhema. (Tentamen i språkvetenskap på fredag).
Vi är en liten, liten kurs av C-studenter, fyra stycken närmare bestämt, och vi tycker alla att kursen i språkvetenskap är en aning långsökt. Vi ställer frågor vars svar vi inte förstår, och allt vi "visste" innan (typ vad ett ord och en sats är) ställs nu på ända.
Men det är inte bara vår verklighetsuppfattning som har förändrats denna vinter, också vårt sinne för humor. Ett exempel på detta är följande "konversation"
Någon:
-Vad är en Proposition?
Genast svarar någon annan (nöjt och full i skratt):
-Ein Relator mit Argumenten. Såklart!
Detta tycker vi är mycket komiskt, men jag förstår att ingen som inte gått C-kursen i tysk språkvetenskap kan uppfatta det lustiga i denna ordväxling.
Att vi stackare roas av dylika "skämt" visar bara hur totalt demoraliserade vi blivit.
fredag 23 mars 2012
Bokbörsen som spion
Vad som kan verka praktiskt i bland, är samtidigt lite skrämmande. Nu gäller det Bokbörsens parapsykologiska talanger. Bokbörsen är ett nätantikvariat som jag använder mig av då och då. Söker utgångna titlar, hittar säljare, köper vad som skrevs för länge sedan och sedan gömts och glömts för annat.
I bland skickar Bokbörsen mig förslag på böcker som antas vara intressanta för mig (sannolikt baserat på vad jag köpt innan). Men dess precision börjar nästan bli lite kuslig.
Systrarna Mitford kom för ett par veckor sedan (just när det var som mest relevant att skriva om Ms bekanta. Och idag: Kollektivt självmord. (Efter att jag i två veckor ägnat mig åt, skrivit om, analyserat just detta).
VET Bokbörsen vad jag håller på med? Inte bara på ett ungefär, utan rent konkret, kapitel för kapitel, dag för dag? Är Bokbörsen i själva verket en mycket mer raffinerad spion än Google?
Otippat, i så fall. Det är liksom bara ett antikvariat...
Väntar nu otåligt på att bokbörsen skall avisera mig om följande titlar: "Vänta barbarn - så gör du" eller "Från Lund till Århus på en kvart" eller "Du och din oboe".
Vi får se. Jag skulle inte bli förvånad, alltså
I bland skickar Bokbörsen mig förslag på böcker som antas vara intressanta för mig (sannolikt baserat på vad jag köpt innan). Men dess precision börjar nästan bli lite kuslig.
Systrarna Mitford kom för ett par veckor sedan (just när det var som mest relevant att skriva om Ms bekanta. Och idag: Kollektivt självmord. (Efter att jag i två veckor ägnat mig åt, skrivit om, analyserat just detta).
VET Bokbörsen vad jag håller på med? Inte bara på ett ungefär, utan rent konkret, kapitel för kapitel, dag för dag? Är Bokbörsen i själva verket en mycket mer raffinerad spion än Google?
Otippat, i så fall. Det är liksom bara ett antikvariat...
Väntar nu otåligt på att bokbörsen skall avisera mig om följande titlar: "Vänta barbarn - så gör du" eller "Från Lund till Århus på en kvart" eller "Du och din oboe".
Vi får se. Jag skulle inte bli förvånad, alltså
torsdag 22 mars 2012
Tidig vårmorgon. 05.22. Martin vaknade urhungrig efter att i går ha tagit ut sig på simträningen - han simmade 300 meter, vilket är det längsta han simmat. gröt på bordet innan halvsex och sedan direkt till pianot.
Efter att ha kommit hem från simningen ägnade vi gårkvällen helt åt musik. Viola ville komponera. Pål ordnade notpapper till henne, och det blev en liten melodi som hon nu har tecknat ned och spelat om och om igen. Mycket fint, faktiskt. En liten slinga i moll, som för tankarna till Maria Gripes hemliga berättelser.
Martin övade på sin pianoläxa hur många gånger som helst och sedan ägnade vi oss åt att titta och lyssna på oboekonserter på youtube. Med stort intresse. I dag skall Martin ha sin första oboelektion!
När jag inte spelar med barnen eller är på simhallen läser jag om Speer. Läste Joakim Fests biografi över honom för några år sedan, nu är det Dagbok från Spandau, som han skrivit själv och Speer och sanningen av Gitta Sereny. Oerhört intressanta böcker, båda två. Speer är en komplex och motsägelsefull person, som förvisso ibland ger intryck av att inte förstå sig själv, men väl att vilja försöka; han ansåg själv att hans tjugoåriga fängelsestraff sannolikt var för lindrigt.
Varför lägga timmar, dagar (veckor?) på att plöja 1500 sidor om Speer, nu när jag egentligen bara skulle skriva färdigt själv?
Letar efter nycklar. Försöker förstå genom annans förståelse. Eller försök till. Allt som kan hjälpa mig att förstå trollmakt är av fortsatt intresse. Skuld, insikt, motsikt. Ja, motsikt.
I övrigt väntar jag.
På HMs reaktion på de senaste 195 sidorna.
Och på den dotterdotter som skall födas inom bara några dagar.
Efter att ha kommit hem från simningen ägnade vi gårkvällen helt åt musik. Viola ville komponera. Pål ordnade notpapper till henne, och det blev en liten melodi som hon nu har tecknat ned och spelat om och om igen. Mycket fint, faktiskt. En liten slinga i moll, som för tankarna till Maria Gripes hemliga berättelser.
Martin övade på sin pianoläxa hur många gånger som helst och sedan ägnade vi oss åt att titta och lyssna på oboekonserter på youtube. Med stort intresse. I dag skall Martin ha sin första oboelektion!
När jag inte spelar med barnen eller är på simhallen läser jag om Speer. Läste Joakim Fests biografi över honom för några år sedan, nu är det Dagbok från Spandau, som han skrivit själv och Speer och sanningen av Gitta Sereny. Oerhört intressanta böcker, båda två. Speer är en komplex och motsägelsefull person, som förvisso ibland ger intryck av att inte förstå sig själv, men väl att vilja försöka; han ansåg själv att hans tjugoåriga fängelsestraff sannolikt var för lindrigt.
Varför lägga timmar, dagar (veckor?) på att plöja 1500 sidor om Speer, nu när jag egentligen bara skulle skriva färdigt själv?
Letar efter nycklar. Försöker förstå genom annans förståelse. Eller försök till. Allt som kan hjälpa mig att förstå trollmakt är av fortsatt intresse. Skuld, insikt, motsikt. Ja, motsikt.
I övrigt väntar jag.
På HMs reaktion på de senaste 195 sidorna.
Och på den dotterdotter som skall födas inom bara några dagar.
måndag 19 mars 2012
Det värsta
Allvarligt talat: Är gyn-undersökning verkligen det värsta tänkbara man kan vara med om?
Verkligen?
En del av mina patienter påstår det. Jag tänker då i tysthet: Du måtte ha levt ett skyddat liv. Och dessutom ha en högst begränad fantasi.
Verkligen?
En del av mina patienter påstår det. Jag tänker då i tysthet: Du måtte ha levt ett skyddat liv. Och dessutom ha en högst begränad fantasi.
fredag 16 mars 2012
Nu har Martin fått bekräftat att han kommer in på oboe. Först var det en sekreterare som visste att berätta att han minsann var alldeles för liten för "att komma i fråga" för instrumentet oboe och uppmanade mig att "vänligen" återkomma när han fyllt nio! Men så hänvisade jag till den rara oboeläraren Lisa och berättade vad Martin var för sorts person (intensiv, stark, musikalisk och med enorm sisu), och två mail senare hade vi en tid. Så nu spelar han piano på onsdagar och oboe på fredagar!
I går tog han bronsmärket i simning. Allt på en gång, snabbt och lätt:
100 meter bröst
50 meter rygg
flytning 1min 30 sek
längddykning 5 meter
bad- och båtvett (teori)
livräddning (kasta i livboj till nödställd storasyster och så simma på rygg in med livboj och storasyster på släptåg.
-Hon är tung, tyckte Martin...
Men det gick jättebra. I sommar kommer båda två att gå i samma märkesgrupp . Säkert blir Martin minst. Men uppseendeväckande duktig.
I går tog han bronsmärket i simning. Allt på en gång, snabbt och lätt:
100 meter bröst
50 meter rygg
flytning 1min 30 sek
längddykning 5 meter
bad- och båtvett (teori)
livräddning (kasta i livboj till nödställd storasyster och så simma på rygg in med livboj och storasyster på släptåg.
-Hon är tung, tyckte Martin...
Men det gick jättebra. I sommar kommer båda två att gå i samma märkesgrupp . Säkert blir Martin minst. Men uppseendeväckande duktig.
onsdag 14 mars 2012
Musikanter
Det går mycket bra för både Viola och Martin med pianospelet, de är väldigt duktiga och musikaliska båda två, men Martin över mer. Det har att gör med att han är en så intensiv person - han måste göra något exakt hela tiden. Spela till exempel.
tisdag 13 mars 2012
Väntan på liv och död
Vi går i väntans tider . På olika sätt.
Pål har vågat 4 kronor på att Ellis bebis kommer denna vecka, jag håller på nästa...
I dag är det precis 27 år sedan Johannes föddes-Grattis till honom. Och till mig. Han väntades den sextonde, men kom alltså tre dagar tidigare efter en helt okomplicerad graviditet och förlossning . Jag tänker och tror och hoppas att Elli skall få det lika lätt.
Påls väntan är på annat vis.
Vi har ju inte känt varandra så väldigt många år (även om det känns så ), och jag har bara träffat hans mamma en gång. Hon är 90 år gammal och nu på väg bort från detta liv. Det känns förstås konstigt och liksom "tomt" bakåt, när man själv blir äldsta generationen.
Jag tänker ofta att jag hade velat känna den lille pojken Pål, tidningsförsäljare i Hamar, studenten Pål, medicinaren Pål i Schweiz med alla damerna, forskaren Pål i Seattle, docenten Pål, åter i Lund på 1990-talet.
Nu blev det inte så. Jag lärde känna schemläggaren och sektionscehfen Pål 2008, och alla de historiska utgåvorna av honom har jag bara hans egna berättelser om. Men sedan dess har jag lärt känna cyklisten Pål, älskaren Pål, maken Pål, småbarnsbonuspappan Pål, katt-hussen Pål, kaninvännen Pål, privatpraktikern Pål och, tror jag, själva människan Pål.
Och även om jag inte kände hans mamma Sigrid så känner jag defitivt hennes son, känner och känner med.
Pål har vågat 4 kronor på att Ellis bebis kommer denna vecka, jag håller på nästa...
I dag är det precis 27 år sedan Johannes föddes-Grattis till honom. Och till mig. Han väntades den sextonde, men kom alltså tre dagar tidigare efter en helt okomplicerad graviditet och förlossning . Jag tänker och tror och hoppas att Elli skall få det lika lätt.
Påls väntan är på annat vis.
Vi har ju inte känt varandra så väldigt många år (även om det känns så ), och jag har bara träffat hans mamma en gång. Hon är 90 år gammal och nu på väg bort från detta liv. Det känns förstås konstigt och liksom "tomt" bakåt, när man själv blir äldsta generationen.
Jag tänker ofta att jag hade velat känna den lille pojken Pål, tidningsförsäljare i Hamar, studenten Pål, medicinaren Pål i Schweiz med alla damerna, forskaren Pål i Seattle, docenten Pål, åter i Lund på 1990-talet.
Nu blev det inte så. Jag lärde känna schemläggaren och sektionscehfen Pål 2008, och alla de historiska utgåvorna av honom har jag bara hans egna berättelser om. Men sedan dess har jag lärt känna cyklisten Pål, älskaren Pål, maken Pål, småbarnsbonuspappan Pål, katt-hussen Pål, kaninvännen Pål, privatpraktikern Pål och, tror jag, själva människan Pål.
Och även om jag inte kände hans mamma Sigrid så känner jag defitivt hennes son, känner och känner med.
tisdag 6 mars 2012
Ögonblick
Jag har svårt att sova. Sedan några dagar tillbaka sover jag knappt 40 minuter i taget. Dessemellan klarvaken. Funderar på vad jag skrivit under kvällen och vad jag skall skriva nästkomande dag. Och på huruvida jag håller på att bli överviktig efter att, på grund av sjukdom, inte ha tränat på en vecka.
I natt kliade det i ögonen som det oftast gör när jag är sjuk, och däför steg jag upp. Tänkte ta Lomudal. Eller Anasten Privin. Ögondroppar, alltså.
Jag gick ut i badrummet och tittade mig närgånget i spegeln. I ögonvrårna (där det kliade helt infernaliskt): två små vita prickar som rörde sig. Äcklad tog jag tag om den ena lilla vita knoppen med en liten pincett och kunde ur den vänstra tårkanalen dra fram en tjugo centimeter lång, blek mask. den slog lite slakt med svansen innan den lösgjorde sig från mitt pincettgrepp och ringlade in under badkaret. Förfor på liknande vis med högra ögat.
Gick sedan och la mig igen. Väl medveten om att min själ, förvånande nog i form av två vita maskar , nu lämnat min kropp och just byggde bo under badkaret. Jag vill inte påstå att det kändes bättre, men jag somnade i alla fall om.
I natt kliade det i ögonen som det oftast gör när jag är sjuk, och däför steg jag upp. Tänkte ta Lomudal. Eller Anasten Privin. Ögondroppar, alltså.
Jag gick ut i badrummet och tittade mig närgånget i spegeln. I ögonvrårna (där det kliade helt infernaliskt): två små vita prickar som rörde sig. Äcklad tog jag tag om den ena lilla vita knoppen med en liten pincett och kunde ur den vänstra tårkanalen dra fram en tjugo centimeter lång, blek mask. den slog lite slakt med svansen innan den lösgjorde sig från mitt pincettgrepp och ringlade in under badkaret. Förfor på liknande vis med högra ögat.
Gick sedan och la mig igen. Väl medveten om att min själ, förvånande nog i form av två vita maskar , nu lämnat min kropp och just byggde bo under badkaret. Jag vill inte påstå att det kändes bättre, men jag somnade i alla fall om.
fredag 2 mars 2012
Jag är trött och sjuk och orkar inte ens skriva. Träna är inte att tänka på. Pål får ta min fredagsmottagning nu på eftermiddagen. Saknar min lilla stora dotter och hade velat vara närmare i hennes liv nu de här sista veckorna med magen. Saknar andra utlandsbarn också. David och Sarah på vildmarksliv i Malaysia, Johannes och Tahira på Waterloo Bridge.
Martin är fortfarande rejält sjuk, Viola småsjuk. Klas mår bra, planerar en resa till London då storebroren fyller 27. Klas har börjat få så konstiga intressen. Han frågade mig i går om jag hade någon bok om linjär algebra. Jag vill minnas att min barndomskompis Kersti Perssons pappa skrev en röd extremt torr och tråkig bok med titeln Analys i en variabel. Antar att det var ungefär det Klas eftersökte. Jag har den emellertid inte. Jag har däremot många böcker om kvinnans intimare delar samt en hel del om familjen Goebbels. Vi har alla våra särintressen. Som en kursare till mig som skrev en C-uppsats som omfattade 75 (!) sidor och behandlade ett suffix i indoeuropeiskan som inte utvecklats riktigt, riktigt som det förväntats.
Det gäller att koncentrera sig på de verkligt stora frågorna i livet..
Martin är fortfarande rejält sjuk, Viola småsjuk. Klas mår bra, planerar en resa till London då storebroren fyller 27. Klas har börjat få så konstiga intressen. Han frågade mig i går om jag hade någon bok om linjär algebra. Jag vill minnas att min barndomskompis Kersti Perssons pappa skrev en röd extremt torr och tråkig bok med titeln Analys i en variabel. Antar att det var ungefär det Klas eftersökte. Jag har den emellertid inte. Jag har däremot många böcker om kvinnans intimare delar samt en hel del om familjen Goebbels. Vi har alla våra särintressen. Som en kursare till mig som skrev en C-uppsats som omfattade 75 (!) sidor och behandlade ett suffix i indoeuropeiskan som inte utvecklats riktigt, riktigt som det förväntats.
Det gäller att koncentrera sig på de verkligt stora frågorna i livet..
torsdag 1 mars 2012
Familjen Krank
måndag 27 februari 2012
Martins födelsedag
Martin hade 6-årskalas i går. Han fick väldigt, väldigt många presenter, mest spindlar i olika utföranden. Åtta stycken. Vissa håriga med inbyggd "hoppfunktion".
Dessutom fick han en megafon, så att ingen skall missa något av det han säger. Jag har inte känt att det var någon direkt överhängande risk för det, men det var hans far som inköpt denna störiga tingest (han kanske själv hör lite illa?).
Dessutom fick han sin efterlängtade våtdräkt. Dock inget badhus, tyvärr.
Viola hade kommit på ett jättebra barnkalas-mat-upplägg: Hemmagjorda små pizzabottnar + tomatsås, ost och olika alternativa fyllningar (alltfrån skinka till räkor, oliver, m.m.) i små skålar bredvid. Så fick barnen börja med att tillverka sina egna pizzor efter eget tycke och smak. Martin valde den underbara kombinationen salami och mangotärningar...
Fem barn är en alldeles lagom uppsättning. Särskilt om de utrustas med party-tutor (och megafon!) Den kritiska massan går vid sju, sen blir det BARA kaos.
Vi vuxna åt god buffé från Klostergatans Fisk, drack vitt vin och talade illa om herrarna Björn Ranelid, Leif GW Persson och Per Morberg. (Inte min mamma givetvis, hon tycker såklart att dessa "tre vise" verkar "så golliga". Men hennes acceptans för pellejönsar är helt i en egen klass).
Dessutom fick han en megafon, så att ingen skall missa något av det han säger. Jag har inte känt att det var någon direkt överhängande risk för det, men det var hans far som inköpt denna störiga tingest (han kanske själv hör lite illa?).
Dessutom fick han sin efterlängtade våtdräkt. Dock inget badhus, tyvärr.
Viola hade kommit på ett jättebra barnkalas-mat-upplägg: Hemmagjorda små pizzabottnar + tomatsås, ost och olika alternativa fyllningar (alltfrån skinka till räkor, oliver, m.m.) i små skålar bredvid. Så fick barnen börja med att tillverka sina egna pizzor efter eget tycke och smak. Martin valde den underbara kombinationen salami och mangotärningar...
Fem barn är en alldeles lagom uppsättning. Särskilt om de utrustas med party-tutor (och megafon!) Den kritiska massan går vid sju, sen blir det BARA kaos.
Vi vuxna åt god buffé från Klostergatans Fisk, drack vitt vin och talade illa om herrarna Björn Ranelid, Leif GW Persson och Per Morberg. (Inte min mamma givetvis, hon tycker såklart att dessa "tre vise" verkar "så golliga". Men hennes acceptans för pellejönsar är helt i en egen klass).
torsdag 23 februari 2012
Barnen tillfälligt hos Lars (åter i morgon). En ledig dag som denna for jag och Pål till gymmet redan halvåtta i morse. Uthållighetspass, ben. Fasansfullt. INget mindre än fasansfullt.
Resten av dagen har gått åt att hämta sig, och under tiden har jag spelat i flera timmar (Bach, Mozart, Chopin), skrivit vidare med fokus på att övertyga marknadsintresserade förlagsnissar (fanatism och barnamord), samt tittat lite förstrött på språkhistorien (tentamen i morgon) Totalt otaggad.
Resten av dagen har gått åt att hämta sig, och under tiden har jag spelat i flera timmar (Bach, Mozart, Chopin), skrivit vidare med fokus på att övertyga marknadsintresserade förlagsnissar (fanatism och barnamord), samt tittat lite förstrött på språkhistorien (tentamen i morgon) Totalt otaggad.
Förlagskorrespondens
Äntligen ett litet livstecken från ett av de förlag som tittat på mitt manus. Ännu ej bestämt, alltså, men jag blev otroligt glad för att denna redaktör uppenbarligen är så positiv till mitt sätt att skriva (hon lär vara kräsen enligt Antti).
Att marknadsföringsavdelningen sen inte vågar, hoppas jag att vi kan få bukt med. Varför tror de att människor så gärna läser om fiktiva seriemördare men tråkas av dito autentiska?
Jag svarade redaktören med ett antal argument som genusperspektiv och att vi måste försöka komma ifrån missuppfattningen att det bara är män som bär historien och att det bara är män som läser historisk facklitteratur, und so weiter und so fort. Skickar nytt manus i dagarna.Som Arnold säger - I´ll be back.
Hej Maria,
Ja du får ursäkta att du inte har fått något definitivt besked från oss under denna långa tid. Ditt bokprojekt om Magda Goebbels har varit uppe för diskussion flera gånger på våra utgivningsmöten och vi är flera som har läst ditt manus. Jag kan erkänna att vi har varit oense om en bok i detta ämne. Personligen tycker jag att såväl ämnet som levnadsödet är oerhört intressant och att du verkligen kan uttrycka dig i skrift. Du har ett bra språk och det är en "nerv" i det du skriver. Invändningarna mot manuset har främst handlat om målgruppen. Vem kommer att köpa en bok om Magda G.? Jag tror att det finns en stor målgrupp men vår marknadsavdelning är mer tveksam. ag tittar således gärna på ditt nya manus och lovar då att det inte ska ta flera månader innan du får ett definitivt besked från oss.
Antti Sivén känner vi väl; han är en uppskattad korrekturläsare och vi anlitar honom ofta.
Med vänliga hälsningar
L
J
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)