Det gick väldigt bra på konserten, både för mig och Viola och Martin. Mitt stycke hade jag övat mycket systematiskt och fått konkret hjälp av min pianolärare Gabriele Katthän att laga "sprickor" och svagheter. När jag kände att jag kunde det tillräckligt bra för att klara av störmoment, släppte nervositeten lite grand, och jag tänkte på Gabis devis att man måste bestämma sig för om man skall prestera något genom sitt spel eller berätta en historia för dem som lyssnar.
Martin och Viola spelade Nu tändas tusen jule-ljus som en duett tillsammans - Viola spelade första versen, Martin andra och så spelade de den sista tillsammans. Det gick mycket bra, trots att Martin hade feber och halsfluss. Lisa hade hjälpt Martin att moderera sitt spel så att han inte dränkte Viola helt med sitt ljudstarka instrument, och balansen fungerade bra, tyckte jag.
Gabi hade köpte en blomma särskilt till mig (till tröst, i fall att). Nu behövde jag väl inte tröstas precis, men jag blev väldigt glad för omtanken.
Här står vi samlade efteråt, vi som spelade, stora som små.
Nu är det alvedon och Kåvepenin och förhoppningar som gäller - Martin ligger till sängs med feber och halsont och skall spela ensembelkonsert på tisdag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar