Varför skall man spela oboe?

Jag tycker att det är så roligt att spela oboe! Jag kan inte riktigt förklara varför - det är ju ett svårt och oförutsägbart instrument där rören kan ha sin dagsform eller helt enkelt bara gå sönder när man minst anar det. Och det är inte alltid så lätt att sätta tonen (det är INTE så att ett blås med givet grepp garanterat ger en förväntad tonhöjd). Däremot är det mycket lätt att spela både falskt och fel och fult på oboe. Ändå är det så roligt.
Såklart har det betydelse att det är Martins påhitt och att det är han som har fört in dubbelrörtillvaron i familjen, och såklart betyder det enormt mycket att vi har en så fantastisk oboelärare. Men allra mest är det ljudet,  det övernaturligt vackra övertonsljudet som är så förtrollande vackert.

Och så är det glädjen att lära nytt - det blir liksom ett bevis på att livet inte går på nedvarvning trots att man passerat 40. Att man kan. 
Glädjen över att tillägna sig ny kunskap kan ju appliceras på väldigt mycket, men ny färdighet det är ståret vassare. Om det rör sig om ett nytt språk, nytt  instrument eller ny sport kan kanske kan kvitta, det är den nyförvärvade färdigheten som gör något väldigt bra med ens välbefinnande.

I trettioårsåldern brukar livet övergå i bestämd form  - man har valt partner, livsstil, yrke och bostad. Hobbyn, om den finns, hänger kanske med från ungdomen, men får inte sällan stryka på foten på grund av tidsbrist. De förändringar som sedan följer hänger vanligen ihop med de val man redan träffat: man kanske byter arbetsplats men inte arbete, man lär sig mer inom ett gebiet som man redan hanterar, avancerar och går vidare.
Men var skall man gå när man redan nått dit man ville? Skall man slå sig ned och vila, för att sen bara uppleva att man tappar fart och mening? Sådana frågor är väl inte särskilt ovanliga i fyrtioårsåldern.

Personligen började jag cykla, skaffade racer, körde runt olika stora sjöar, regnades på och blev trött. Detta var en helt ny erfarenhet och ny färdighet (färdigheten att sitta väldigt länge på en sadel), och cyklandet gav defintivt en ny dimension åt mitt liv.
Några år senare bytte jag sadeln mot skolbänken för att lära mig tyska. På nytt student: nybörjare och okunnig, vilket var en ovan och lite obekväm situation för en överläkare och flerbarnsmor.
Men det ledde till en ny färdighet som i sig gav ett mervärde - det vill säga tillfredsställelsen låg inte bara i att plötsligt (nåja, "plötsligt" efter två år) kunna läsa och tala och skriva tyska utan i  att det går att lära sig något nytt.
Så nu är jag nybörjare igen. Jag kan ungefär lika mycket som en (i och för sig väldigt försigkommen) sexåring, och ibland undrar jag hur alla duktiga, skickliga, erfarna blåsare som man träffar här och där i olika sammanhang uppfattar en så överårig oboe-rookie som jag. Lite, lite patetisk, eller?

Det får vara hur det vill med det, för jag har väldigt roligt, och utmaningen i att lära sig något så pass svårt förhöjer definitivt livskvaliten.

Bilderna är från Martins första konsert. Åkersberg, Höör, 12 augusti 2012