Att trampa i klaveret

 En gång för länge, länge sedan var det en sjuttonåring som slutade första ring på gymnasiet. Hela skolan samlades i Domkyrkan. Den blomstertid och sånt. Sjuttonåringen skulle medverka vid festligheterna genom att spela solo på domkyrkoorgeln inför alla rastlösa sommarlovslängtande skolkamrater.
Bachs c-moll-fantasi låter svårare än den är, men det betyder inte att den är lätt. Den går fort, och mitt i stycket infinner sig några kromatiska klurigheter där vänster hand gör sitt bästa för att störa höger. Men sjuttonåringen hade övat. Och övat och övat och övat. Och trodde nog att det skulle fixa sig, att det skulle gå bra att köra på autopilot även om kvällen före hade varit sen (nära kompis hade haft studentskiva), och det mousserande vinet fortfarande satt som en lite för trång mössa över huvudet. Och det gick bra. Hela första sidan gick felfritt och i ett rasande tempo som emellertid otvetydigt förebådade sin egen undergång. Det gick faktiskt hur bra som helst framtill nästa sista raden på andra sidan (av fyra) - då ville nämligen  vänsterhanden inte riktigt (den var trött sedan dagen innan, krampaktigt spänd i en kombination av nervositet och ischemi (tempot), höger handen blev helt förvirrad och miste puls och sans. Och sjuttonåringen själv insåg att det hela höll på att utvecklas till en veritabel orgelkatastrof. Hon försökte rädda situationen genom att gå vidare, men hittade inget som gick att känna igen i händerna, backade då istället några rader, snubblade igen, hoppade sonika över det svåra och hamnade i helt fel tonart, försökte sedan förtvivlat modulera tillbaka till c-moll för att ha någonstans att sluta, men var inte riktigt klar över hur en sådan modulering skulle gå till. Hittade slutligen (efter mycket om och men)  tonen c och lät katastrofen sluta där.

Detta skulle vara sjuttonåringens första och sista offentliga framträdande. Någonsin.
Det var så hemskt  och skamligt att sjuttonåringen i fråga inte ens vågade gå med kamraterna tillbaka till skolan för att hämta ut sitt betyg (det var ändå inte så jättelysande); tänkte att alla måste förakta henne och skratta åt henne - att först sturskt våga sig på att spela i Domkyrkan och sedan misslyckas. Hur patetiskt kan det bli?


Så gick åren och sjuttonåringen blev arton och nitton, och så småningom 45. Hon spelade periodvis mycket, periodvis inte alls. Men ångesten över att spela för åhörare har alltid varit en trogen följeslagare.

*

Det har hittills  aldrig varit aktuellt för mig att spela inför andra igen, men faktum är att  jag har alltid tyckt att det var lite synd att jag inte riktig förmått dela med mig av min musik, att jag är så rädd att göra fel att jag nästan framkallar felen bara för att nå punkten "då det värsta redan har hänt".
När jag skriver detta är det en timme kvar till debut nummer två. Tjugoåtta år och fem månader senare.
Jag återkommer om resultatet.
Kanske.