Väntan på liv och död

Vi går i väntans tider . På olika sätt.
Pål har vågat 4 kronor på att Ellis bebis kommer denna vecka, jag håller på nästa...

I dag är det precis 27 år sedan Johannes föddes-Grattis till honom. Och till mig. Han väntades den sextonde, men kom alltså tre dagar tidigare efter en helt okomplicerad graviditet och förlossning . Jag tänker och tror och hoppas att Elli skall få det lika lätt.

Påls väntan är på annat vis.
Vi har ju inte känt varandra så väldigt många år (även om det känns så ), och jag har bara träffat hans mamma en gång. Hon är 90 år gammal och nu på väg bort från detta liv. Det känns förstås konstigt och liksom "tomt" bakåt, när man själv blir äldsta generationen.
Jag tänker ofta att jag hade velat känna den lille pojken Pål, tidningsförsäljare i Hamar, studenten Pål, medicinaren Pål i Schweiz med alla damerna, forskaren Pål i Seattle, docenten Pål, åter i Lund på 1990-talet.
Nu blev det inte så. Jag lärde känna schemläggaren och sektionscehfen Pål 2008, och alla de historiska utgåvorna av honom har jag bara hans egna berättelser om.  Men sedan dess har jag lärt känna cyklisten Pål, älskaren Pål, maken Pål, småbarnsbonuspappan Pål, katt-hussen Pål, kaninvännen Pål, privatpraktikern Pål och, tror jag, själva människan Pål.

Och även om jag inte kände hans mamma Sigrid så känner jag defitivt hennes son, känner och känner med.