Hemma igen med pumparna och Laurentiikliniken. Det känns tokigt att vara så längt borta från Elli och Alma. I dag skall de komma hem från BB, och hade vi bara bott i samma stad så hade jag kunnat titta in en liten sväng i kväll för att få en glimt av Alma i hennes egen miljö, det "bo" som Elli så fint förberett.

När jag kom hem i går och berättade om Alma, blev både Martin och Viola, men i synnerhet Viola, väldigt svartsjuka. De tyckte inte om att höra om hur söt och märkvärdig Alma är, att hon är ett fulländat litet under, vackrast på jorden.
 Viola fnös och frustade på samma sätt som hon gjorde när Martin kommit. Då, när hon bara var tre år fnös hon irriterat i tre veckor innan hon slutligen formulerade sin frustration:

-Jag är arg för att han finns!

Nu tror jag inte att hon är arg för att Alma finns, men hon känner nog att jag lämnat halva hjärtat kvar i Århus...
Sedan spelades det oboe och piano och åts middag med massor av chokladpudding till efterrätt.

Välkomstmiddag för Alma på 40 mils avstånd...