Vi är hemma nu. Huset helt tomt sånär som på katterna. det känns lite ensamt och sorgligt. Tahira hade städat jättefint; inte ett spår av att vi haft övernattningsgäster i tre veckor. Nu börjar någon sorts vardag: Pupmarna kommer alldeles strax, PT-träning i kväll, i morgon mottagning som vanligt, på tisdag tentamen...
Det är bäst att fylla på vardagen så att man inte hinner fundera över meningen.
Jag undrar verkligen om alla människor innerst inne erfar samma känslor av total meningslöshet som jag gör - jag menar, jag vet ju att jag i princip går på solsidan i alla avseenden, likväl ligger det alltid en känsla av meningslöshet och värdelöshet på lur. Hur är det inte då för dem som verkligen lever på skuggsidan - materiellt, socialt, emotionellt?
Eller rör det sig om en hos mig inneboende livsoförmögenhet?
och förhåller sig förmögen till oförmögen liksom
liksom hemul till ohemul
eller för den delen lova till förlova
eller gifta till förgifta
eller sona till försona,
eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar