Betydelsen av en hummer

När jag för ett par dagar sedan läste Felicia Feldts bok Felicia försvann, blev jag lite besviken. Inte för att Felicia med ett fullständigt oförsonligt hat hänger ut sin mamma (och sin övriga familj) -   det var ju liksom det boken rörde sig om, och delvis därför jag köpte den - utan för att hon i sin barndomsskildring konsekvent undviker att diskutera, analysera, och nyansera de två helt avgörande etiologiska faktorerna för de trauman som återges:  moderns alkoholism och familjens fattigdom.
Det är fullständigt klart att väldigt mycket av det tumult som återges i ögonblicksbilder från Felicias barndom aldrig hade uppstått om hennes mor hade varit nykter lite oftare, men, Felicia undviker (varför?) att diskutera  alkoholismen som ett eget problem, med en egen dynamik; sätter inte riktigt fingret på problemet kärna: att ingenting kan fungera normalt i en kontext där spriten är huvudaktör.

Också avseeende fattigdomen saknas  samhällsskildring och social analys. Felicia har skrivit ett fotoalbum - ger bilder, lämnar kommentaren till läsaren. Nog så, kanske, för hos mig har det väckt många tankar: Vad är det grundläggande problemet, vems är ansvaret, vilka värderingar är det som ligger till grund för  så extrema livsval att åtta barn går hungriga, sjuka och undernärda i Sverige på 1970-talet?
 17 år gammal läste  jag Barnaboken, lärde, satte mig in i, funderade och tog intryck.
För Anna Wahlgren handlade det om en konsekvent vägran att ta ett arbete som förutsatte att hon skulle skiljas från sina barn under större delen av dagen. Hon avvisade alla tankar på institutionaliserad barnomsorg och försökte försörja sig på att skriva noveller, samla burkar och koka soppa på en spik. Det kan ses som ett modigt och konkret samhällsexperiment, ett inlägg i den barnomsorgsdebatt som startades av makarna Myrdal och vars rötter heter industrialiseringen. Med tanke på de följder som detta utopiförsök fick, hade dess omständigheter nog behövt en  närmare presentation och analys i Felicia försvann. 
Nå, det var inte alls en recension av Feldts bok, som jag tänkt att skriva här och nu, utan någonting om klasstillhörighet och fattigdom, inspirerat av vad jag tidigare under morgonen läst om skaldjuret hummer.
Så kom jag att tänka på det här med fattigdom och kamp - för överlevnad, för identitet, för tillhörighet - och mindes min egen strategi, som givetvis var en helt annan än den som (inte) diskuteras i Felicia försvann,  men, som framförallt hade en helt annan bevekelsegrund.

Ibland känner jag att jag skulle behöva förklara mig inför mina barn - varför blev det som det blev, hur tänkte jag när de/ni var små/ ? Vad drev mig till först att skaffa en hel hög med barn och sedan med närmast militärisk  disciplin och på orimligt kort tid först komplettera min obefintliga gymnasieutbildning och sedan läsa medicin? Och vidare, vidare, specialisera mig, subspecialisera, meritera, disputera? Prestera, prestera, prestera.  Istället för att bara ta det lite lugnt, glida fram, se hur livet utvecklades. Chilla. Vart vill jag komma och varför? Vad ville jag bevisa? Eller motbevisa?

Man måste förstå att utgångspunkten var en ensam 17-åring som saknade naturlig ingångsport till vuxenlivet (med naturlig ingångsport menar jag här  gymnasium, student, universitet, studielån. Eller för den delen arbete och bostad. En plan, helt enkelt).
Jag hade lämnat "vägen" och höll på att fullständigt gå vilse i marker som var mig obekanta. Väldigt mycket handlade om identitet. Eller brist på.  Utan egen vuxenidentitet, utan sammanhang, nästan direkt från grundskolan hamnade jag mitt i vuxenlivet. Mitt livs socioekonomiska kompass betedde sig som vore den placerad på nordpolen - jag visste inte vart jag hörde, vart jag var på väg. Jag höll definitivt på att hamna rejält utanför. Utan utbildning, utan pengar,  men med barn och med en akt på socialförvaltningen (hur skulle jag annars få pengar för mig och min son?), och en stämpel i pannan där det stod "socialgrupp 19".  Jag var inte ens en fattig student. Jag var ingenting. Nyss skoleflicka i  medelklassomgivning. Bra betyg, häst, föräldrar i villa. Nu: oklar bostad, ingen skola, inga pengar, övergiven av en man som definierade allt det jag ville tillhöra, men inte tillhörde.
I och med att jag blev gravid gjorde jag en otvetydig klassresa med gravitationskraften som överlägsen resultant, och absurt nog känns det som om jag fortfarande håller på och häver mig upp ur detta fattigdomens och den socioekonomiska tillhörighetens djupa, sanka träsk. Främsta drivkraften var inte politik eller jävlar anamma, inte ens en längtan att äta hummer. Främsta drivkraften var att bli kvitt en känsla av social skam och konstant känsla av underläge.

Det har gått lite tid, kan man tycka. Tillräckligt för att någon, som på sätt och vis är en indirekt del i denna klasshävning - (klassresa låter alldeles för enkelt - köp dig en biljett, checka in, auf wiedersehen... i mitt fall var det definitivt mer som en hel lång rad med tunga chins, trots ganska taskiga muskler) - skall vara inställd på att äta hummer! Likväl: känslan kan jag ta fram när som. Känslan av underläge, idag förklädd till uppkomlingskomplex. Skam.

Lyckades Anna Wahlgren - sitt supande till trots - med sin modell, sin ambition att driva storfamilj utan regelrätt lönearbete och institutionaliserad barnomsorg? Tja, kanske. Möjligen till priset av vissa av barnens psykiska och fysiska hälsa.

Lyckades jag å min sida styra in på fast mark igen? Sannolikt, ja. Hur jag  lyckades, och till vilket pris, kan ju inte jag själv avgöra. Vem vet vad mina barn kommer att behöva bearbeta, och rätta till, och aldrig vilja försonas med.

Men lite, lite av triumf ligger det faktiskt i att läsa att någon med fullständig självklarhet är inställd på att äta hummer.