För det första visste jag inte vad jag skulle ha på mig – å en a sidan ville jag vara proper som vanligt, å andra sidan, inte utmärka mig för mycket och dra blickarna till mig, å tredje sidan, ville jag likväl markera att jag inte hörde dit ”egentligen”, att jag kom från en annan värld, bara var en tillfällig besökare, en oberoende observatör. Så jag tog min mörkblå sommardräkt (papperstunt ylle, betydligt dyrare än den ser ut) med en helt diskret äggskalsfärgad sidenblus under, mörkblå skor med liten klack, tån till hälften mocka, tillhälften lack, minimal rosett i mitten. Absolut inget märkvärdigt. Sommarhatt, också mörkblå (med vita band), låg knut. Inga pärlor, inga ringar. Som enda smycke: mina kaméörhängen som jag fick av pappa på min tjugoårsdag. De är lite gammaldags och kan passera som arvegods, icke desto mindre fick de utgöra mitt icke-tillhörighetsalibi denna kväll. I min föreställnignsvärld bar de andra deltagarna i detta evenamang definitivt inte kamé.
För det andra tyckte jag inte att ”saken” angick mig. Varför skulle jag överhuvudtaget gå dit? Jag var ju fullkomligt ointresserad, okunnig och inert, men hade tydligen i något svagt (läs berusat) ögonblick lovat Pr. AW att i alla fall ge det en chans. En enda liten chans. Tyckte jag sen att det bara var trams hade han lovat att aldrig, aldrig diskutera saken med mig igen, utan försöka finna mig en annan trevlig hobby.
Så blev det kväll. Och jag gick. Och kände mig otroligt generad och bortkommen. (Det var ju som en pinsam cirkusföreställning, ett banalitetens arkrobatnummer). Jag höll på att vända och gå innan cirkusorkestern ens hade blåst ut sluttonen - för att slippa att skämmas å de tarvliga artisternas vägnar.
Men jag stannade. Och insåg att jag aldrig skulle kunna gå därifrån. Någonsin.
Men jag stannade. Och insåg att jag aldrig skulle kunna gå därifrån. Någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar