Vardag med mottagningen som den brukar vara, dvs huvudsakligen äldre, välordnade, tämligen friska damer. Men när klockan ringde i morse trodde jag knappt att det var sant - jag hade inte somnat förrän närmare klocka två på grund av postträningsadrenalinpådrag (löpning + pulsspinning+ PT rygg/biceps på söndagkvällen), så det kändes helt galet tidigt att gå upp klockan halv sju. Barnen var jätteduktiga, trots att äppelmoset var mögligt och Olle brorsas mössa kommit bort. Otto gånger flera på väg till dagis (...han har blivit en idol, det har liksom vatt ett mål, för Otto, skål för Otto, osv), Martin förevisade sin nya volt omedelbart som vi kom inom dörrarna på dagis (jag tror dockinte dagisfröken egentligen förstår det anmäkningsvärda i att en femåring gör en närmast helt perfekt flick-flack).

En förmiddag som andra, lunch med Pål och katterna, därpå en eftermiddag synnerligen snarlik förmiddagen.