Barnen på dagis/skola. I dag arbetar Pål för mig på Laurentii för att jag skall kunna skriva färdigt min uppsats om Tempusdivergens i tyska och svenska. Det låter väl extremt intressant?
Betydligt intressantare är Tahiras blogg om hur hon var, eller rättare sagt hur hon såg på sig själv som trettonåring. Häpnadsväckande! Hon var betydligt mognare än någon trettonåring jag träffat, och, fram för allt, var hennes sätt att skriva utomordentligt välutvecklat. Reflekterad, medveten, och med en enorm uttrycksförmåga. Mycket imponerande om en i övrigt fortfarande imponerande ung dam. Varför inte satsa helt på skrivandet, Tahira? Inte bara om dig och familjen utan om vad som helst, berättelser, fiktion eller debatt, eller vad det nu är som rör sig i tankarna.
Funderade på vad jag själv skrev om när jag var tolv-tretton år. Vill minnas att det mest rörde sig om hästar (hur dagen gått i stallet, vart jag ridit, hur hästen hade gått, vad vi tränat, när jag skulle tävla osv), samt vem jag helst ville träffa (föremålet varierade, men känslan var densamma) och om jag hade fått göra det, och i så fall var och hur länge (!)
Mycket dold längtan, förklädd i ett fånigt kodspråk. Lika bra det - så nyanserat som T skrev hade trettonåriga jag aldrig någonsin kunnat skriva. Eller tänka. Eller känna. Jag var bara en förälskad, tramsig hästtjej. Helt opolitisk, helt obildad, helt oreflekterad, bisarrt intresserad av tvetydighet och väldigt upptagen av vädret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar