Att skriva eller lyfta kork?

Seg januarimorgon. Drömde följande: Slutligen, efter snart fyra månader hade man svarat. Svaret kom i ett A4-kuvert, och Pål hade öppnat redan innan han räckte över det till mig. Man skrev att man INTE var intresserad av min manus, och att beslutet INTE kunde överklagas. Båda "inte" var understrukna. Så att det inte skulle kunna missförstås. Så skickade man med en liten modell av en skivstång tillverkad av tandpetare och flaskkorkar. (Vad skulle jag ha den till?)

Jag tänkte såhär:
1. Varför?
Var det dåligt skrivet? Eller grumligt tänkt? Eller var ämnet olämpligt/ointressant/irrelevant? Eller var man redan kontrakterad med annan, mer driven skribent för att skriva om just detta? Eller hade man grävt fram något tyskt från 1999 och tänkte satsa på en översättning?

För att undslippa  obekväm insikt om den egna förmågans begränsning bestämde jag mig för att det antagligen var det med översättningen som låg närmast till hands.

Sen kom nästa tanke:
2. Vad gör jag nu?
Lägger ned projektet, glömmer hela saken, men är ödmjukt tacksam att jag hunnit lära mig lite på vägen. Inte minst ett annat språk...
Eller kontaktar annat förlag. (Peter L på Atlantis finns ju kvar. Han skulle återkomma när han läst färdigt). Svante W verkar ju  vara i ropet just nu. N&K, kanske.
Och skall jag i så fall kontakta nu (fördel: tänk om någon annan också sitter i en liten stuga och skriver just samma sak, då är det bra att ha "paxat" sin plats)
eller sen, dvs när det inte längre är halv- utan helfärdigt (fördel: att det då  inte är ett projekt, utan en produkt )

Eller skall jag bara helt enkelt gå till  gymmet för att lyfta vikter som är betydligt tyngre än de korkmodeller HM så omtänksamt och lite insinuant försåg mig med?