Vi har börjat med en uthållighetsperiod, jag och Johannes. I måndags körde vi sista maxstyrkan (rygg) och i går var det alltså dags: Uthållighet, ben och mage. Så här såg detta mördarpass ut:
Ben:
Utfall 2x10 kg hantlar. 50 gångsteg x 3 (=150 steg!)
Låtsatsburpees (utan hopp) 50 rep
Knäböj 2x 10kg hantlar, 40 rep x 3
Lårcurl 25 rep x3 som superset med utsida (i maskin ) 20 x 3
Mage:
Crunch i maskin 25x3
plankan med bendrag (20 rep x3 på vart ben)
Hem som en våt trasa, darrig, illamående. Efter en översättningsövning (svenska till tyska, tidningstext), och därpå en tredjedels film om Wansee (med bl.a. Colin Firth (!) av alla Nicht-deutcher här i världen), somnade jag närmast medvetslös med en av katterna som gosedjur.
Nu, kl 07.30, är det bara att ta nya tag. Nu skall vi nämligen köra uthållighet axlar, bröst, triceps, och sen dröjer det ända till i morgonbitti innan jag skall se ett gym från insidan igen. Då körs det morgonspinning 07.45 på Olympen!
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Vi har varit i Hamburg och gått på en konsert med favoriten Max Raabe. Tysk trettiotalsmusik. Mycket bra, och efterlängtat. Radison blue och birchermüsli och hela vårt vanliga, underbara rese-kit.
Under tiden passades barnen av mina snälla föräldrar, som påhittigt och engagerat ordnade pyssel, pianospel, schack och simskola. Tack till tålmodiga och hjälpsamma morföräldrar!
Nu är vi åter i vardagen med mottagning, blödningsproblem, svettningar och cellprov interfolierat med produktion av text. Idag skriver jag kapitlet "Systrar i skuld". Det blir en exposé för att vederlägga oskuldsmyten.
Jag brukar skryta med att jag skrev min avhandling om fosterdiagnostik med två (!) ettåringar på knäet, och om det blir något av mitt nuvarande projekt kan jag stoltsera med att ha skrivit större delen av boken under det att mina patienter krånglat av sig byxorna. I bland tycker jag att det märks på texten - "avsnittsbågarna" är ställvis lite korthuggna, men det skall jag försöka hyfsa någon gång då det erbjuds lite, lite mer tid (simskoletid? en simlektion pågår alla fall 45 minuter. Inte illa för den som är van att skriva två minuter i taget).
Under tiden passades barnen av mina snälla föräldrar, som påhittigt och engagerat ordnade pyssel, pianospel, schack och simskola. Tack till tålmodiga och hjälpsamma morföräldrar!
Nu är vi åter i vardagen med mottagning, blödningsproblem, svettningar och cellprov interfolierat med produktion av text. Idag skriver jag kapitlet "Systrar i skuld". Det blir en exposé för att vederlägga oskuldsmyten.
Jag brukar skryta med att jag skrev min avhandling om fosterdiagnostik med två (!) ettåringar på knäet, och om det blir något av mitt nuvarande projekt kan jag stoltsera med att ha skrivit större delen av boken under det att mina patienter krånglat av sig byxorna. I bland tycker jag att det märks på texten - "avsnittsbågarna" är ställvis lite korthuggna, men det skall jag försöka hyfsa någon gång då det erbjuds lite, lite mer tid (simskoletid? en simlektion pågår alla fall 45 minuter. Inte illa för den som är van att skriva två minuter i taget).
onsdag 25 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Klas(s)-resa
Klas skall på Klassresa till Berlin. Det blir ju säkert väldigt roligt och spännande. Kanske lite väl spännande för läraren som skall hålla reda på hela högen av tramsiga sextonåringar, som bara längtar efter att få slå sig loss och dricka öl och göra bort sig. I mailet angående resan frågade därför klassläraren om någon förälder kunde tänka sig att följa med som extraresurs.
Jag kan absolut tänka mig det. Jag tycker att jag är den optimala extraresursen: jag har gedigen erfarenhet av tonåringar (läs: har tappat alla illusioner), jag är legitimerad läkare, hittar hyfsat i Berlin och talar tyska. Dessutom har jag ett alldeles utmärkt luktsinne.
Vad mer kan man behöva på en resa med tjugofem niondeklassare i Berlin?
Men Klas blev inte alls entusiastisk över mitt generösa erbjudande.
- Då åker inte JAG med mamma! Då får du åka själv med min klass och Micke G.
Jag kan absolut tänka mig det. Jag tycker att jag är den optimala extraresursen: jag har gedigen erfarenhet av tonåringar (läs: har tappat alla illusioner), jag är legitimerad läkare, hittar hyfsat i Berlin och talar tyska. Dessutom har jag ett alldeles utmärkt luktsinne.
Vad mer kan man behöva på en resa med tjugofem niondeklassare i Berlin?
Men Klas blev inte alls entusiastisk över mitt generösa erbjudande.
- Då åker inte JAG med mamma! Då får du åka själv med min klass och Micke G.
söndag 22 januari 2012
Willis, badet och Klas nya liv
I går var jag på Willis i Staffanstorp 2 (två!) gånger. Jag börjar bli riktigt bra på att köra till Staffanstorp... Utöver att åka till Willis i Staffanstorp åker vi hela tiden till badhuset. Martin simmade äntligen hela längden igång och hoppade i på djupt vatten och tog därmed på silverfisken och guldfisken. Gissa om han var glad och stolt. I dag är simmärkesskölden med på dagis.
Viola simmade 1500 meter. Det är VÄLDIGT långt. Nu är hon god väg med Bronsmagistern.
Det blir mycket simning i vår. Viola tränar måndag och torsdag och Martin på lördagar. Dessutom kräver Martin dagligen att få åka till badet, så jag gissar att det blir ytterligare några gånger. Till badet. Och till Willis.
Vad som mer är nytt för veckan är att Klas igår deklarerade att han börjat ett nytt (fräscht) liv. Däri ingår att tvätta sig, använda deodorant, borsta bort snusränderna på framtänderna nån gång då och då samt att byta underkläder mer än en gång varannan vecka.
(Skälet: någon söt blond flicka i åttan...)
Det känns omstörtande för oss alla här hemma. Liksom HELT nytt.
Viola simmade 1500 meter. Det är VÄLDIGT långt. Nu är hon god väg med Bronsmagistern.
Det blir mycket simning i vår. Viola tränar måndag och torsdag och Martin på lördagar. Dessutom kräver Martin dagligen att få åka till badet, så jag gissar att det blir ytterligare några gånger. Till badet. Och till Willis.
Vad som mer är nytt för veckan är att Klas igår deklarerade att han börjat ett nytt (fräscht) liv. Däri ingår att tvätta sig, använda deodorant, borsta bort snusränderna på framtänderna nån gång då och då samt att byta underkläder mer än en gång varannan vecka.
(Skälet: någon söt blond flicka i åttan...)
Det känns omstörtande för oss alla här hemma. Liksom HELT nytt.
Matt
Försöker att tänka och skriva om allvarliga ting. Avbryts HELA tiden av små älskade varelser som ropar MAMMA! För att lugna ned det hela erbjuder jag mig att spela schack med Martin SAMTIDIGT som jag fortsätter att skriva. Det är simultankapacitet.
onsdag 18 januari 2012
Nicht so gut
Är sjuk. I en njure och en tand. Ligger till sängs, lyssnar på Glada Änkan och skriver om den märkliga miljön i München 1919. Tandläkaren skall rotfylla eländet i morgon (tanden, inte München), och jag funderar allvarligt på att skaffa kateter.
måndag 16 januari 2012
Att skriva eller lyfta kork?
Seg januarimorgon. Drömde följande: Slutligen, efter snart fyra månader hade man svarat. Svaret kom i ett A4-kuvert, och Pål hade öppnat redan innan han räckte över det till mig. Man skrev att man INTE var intresserad av min manus, och att beslutet INTE kunde överklagas. Båda "inte" var understrukna. Så att det inte skulle kunna missförstås. Så skickade man med en liten modell av en skivstång tillverkad av tandpetare och flaskkorkar. (Vad skulle jag ha den till?)
Jag tänkte såhär:
1. Varför?
Var det dåligt skrivet? Eller grumligt tänkt? Eller var ämnet olämpligt/ointressant/irrelevant? Eller var man redan kontrakterad med annan, mer driven skribent för att skriva om just detta? Eller hade man grävt fram något tyskt från 1999 och tänkte satsa på en översättning?
För att undslippa obekväm insikt om den egna förmågans begränsning bestämde jag mig för att det antagligen var det med översättningen som låg närmast till hands.
Sen kom nästa tanke:
2. Vad gör jag nu?
Lägger ned projektet, glömmer hela saken, men är ödmjukt tacksam att jag hunnit lära mig lite på vägen. Inte minst ett annat språk...
Eller kontaktar annat förlag. (Peter L på Atlantis finns ju kvar. Han skulle återkomma när han läst färdigt). Svante W verkar ju vara i ropet just nu. N&K, kanske.
Och skall jag i så fall kontakta nu (fördel: tänk om någon annan också sitter i en liten stuga och skriver just samma sak, då är det bra att ha "paxat" sin plats)
eller sen, dvs när det inte längre är halv- utan helfärdigt (fördel: att det då inte är ett projekt, utan en produkt )
Eller skall jag bara helt enkelt gå till gymmet för att lyfta vikter som är betydligt tyngre än de korkmodeller HM så omtänksamt och lite insinuant försåg mig med?
Jag tänkte såhär:
1. Varför?
Var det dåligt skrivet? Eller grumligt tänkt? Eller var ämnet olämpligt/ointressant/irrelevant? Eller var man redan kontrakterad med annan, mer driven skribent för att skriva om just detta? Eller hade man grävt fram något tyskt från 1999 och tänkte satsa på en översättning?
För att undslippa obekväm insikt om den egna förmågans begränsning bestämde jag mig för att det antagligen var det med översättningen som låg närmast till hands.
Sen kom nästa tanke:
2. Vad gör jag nu?
Lägger ned projektet, glömmer hela saken, men är ödmjukt tacksam att jag hunnit lära mig lite på vägen. Inte minst ett annat språk...
Eller kontaktar annat förlag. (Peter L på Atlantis finns ju kvar. Han skulle återkomma när han läst färdigt). Svante W verkar ju vara i ropet just nu. N&K, kanske.
Och skall jag i så fall kontakta nu (fördel: tänk om någon annan också sitter i en liten stuga och skriver just samma sak, då är det bra att ha "paxat" sin plats)
eller sen, dvs när det inte längre är halv- utan helfärdigt (fördel: att det då inte är ett projekt, utan en produkt )
Eller skall jag bara helt enkelt gå till gymmet för att lyfta vikter som är betydligt tyngre än de korkmodeller HM så omtänksamt och lite insinuant försåg mig med?
En sensommarkväll för ganska länge sedan
Det var lite obekvämt att gå dit.
För det första visste jag inte vad jag skulle ha på mig – å en a sidan ville jag vara proper som vanligt, å andra sidan, inte utmärka mig för mycket och dra blickarna till mig, å tredje sidan, ville jag likväl markera att jag inte hörde dit ”egentligen”, att jag kom från en annan värld, bara var en tillfällig besökare, en oberoende observatör. Så jag tog min mörkblå sommardräkt (papperstunt ylle, betydligt dyrare än den ser ut) med en helt diskret äggskalsfärgad sidenblus under, mörkblå skor med liten klack, tån till hälften mocka, tillhälften lack, minimal rosett i mitten. Absolut inget märkvärdigt. Sommarhatt, också mörkblå (med vita band), låg knut. Inga pärlor, inga ringar. Som enda smycke: mina kaméörhängen som jag fick av pappa på min tjugoårsdag. De är lite gammaldags och kan passera som arvegods, icke desto mindre fick de utgöra mitt icke-tillhörighetsalibi denna kväll. I min föreställnignsvärld bar de andra deltagarna i detta evenamang definitivt inte kamé.
För det första visste jag inte vad jag skulle ha på mig – å en a sidan ville jag vara proper som vanligt, å andra sidan, inte utmärka mig för mycket och dra blickarna till mig, å tredje sidan, ville jag likväl markera att jag inte hörde dit ”egentligen”, att jag kom från en annan värld, bara var en tillfällig besökare, en oberoende observatör. Så jag tog min mörkblå sommardräkt (papperstunt ylle, betydligt dyrare än den ser ut) med en helt diskret äggskalsfärgad sidenblus under, mörkblå skor med liten klack, tån till hälften mocka, tillhälften lack, minimal rosett i mitten. Absolut inget märkvärdigt. Sommarhatt, också mörkblå (med vita band), låg knut. Inga pärlor, inga ringar. Som enda smycke: mina kaméörhängen som jag fick av pappa på min tjugoårsdag. De är lite gammaldags och kan passera som arvegods, icke desto mindre fick de utgöra mitt icke-tillhörighetsalibi denna kväll. I min föreställnignsvärld bar de andra deltagarna i detta evenamang definitivt inte kamé.
För det andra tyckte jag inte att ”saken” angick mig. Varför skulle jag överhuvudtaget gå dit? Jag var ju fullkomligt ointresserad, okunnig och inert, men hade tydligen i något svagt (läs berusat) ögonblick lovat Pr. AW att i alla fall ge det en chans. En enda liten chans. Tyckte jag sen att det bara var trams hade han lovat att aldrig, aldrig diskutera saken med mig igen, utan försöka finna mig en annan trevlig hobby.
Så blev det kväll. Och jag gick. Och kände mig otroligt generad och bortkommen. (Det var ju som en pinsam cirkusföreställning, ett banalitetens arkrobatnummer). Jag höll på att vända och gå innan cirkusorkestern ens hade blåst ut sluttonen - för att slippa att skämmas å de tarvliga artisternas vägnar.
Men jag stannade. Och insåg att jag aldrig skulle kunna gå därifrån. Någonsin.
Men jag stannade. Och insåg att jag aldrig skulle kunna gå därifrån. Någonsin.
Det är väl synd...
Högmod - superbia
Girighet - avaritia
Vällust - luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede - ira
Lättja - accedia
Det rör sig alltså om de sju dödssynderna. De associeras med olika djur:
Girighet - avaritia
Vällust - luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede - ira
Lättja - accedia
Det rör sig alltså om de sju dödssynderna. De associeras med olika djur:
- Högmod = Violett. Häst eller påfågel.
- Girighet = Gul. Groda.
- Vällust = Blå. Ko, tjur, tupp eller get.
- Avund = Grön. Hund eller get.
- Frosseri = Orange. Gris.
- Vrede = Röd. Tjur.
- Lättja = Ljusblå. Get eller åsna.
- Högmod - att rådbråkas(krossa lemmarna)
- Girighet - att sitta i en kittel med kokande olja.
- Vällust - att bli insmord i eld och svavel
- Avund - att sitta i iskallt vatten
- Frosseri - att äta råttor, paddor och ormar
- Vrede - att styckas levande
- Lättja - att kastas i en ormgrop
söndag 15 januari 2012
Betydelsen av en hummer
När jag för ett par dagar sedan läste Felicia Feldts bok Felicia försvann, blev jag lite besviken. Inte för att Felicia med ett fullständigt oförsonligt hat hänger ut sin mamma (och sin övriga familj) - det var ju liksom det boken rörde sig om, och delvis därför jag köpte den - utan för att hon i sin barndomsskildring konsekvent undviker att diskutera, analysera, och nyansera de två helt avgörande etiologiska faktorerna för de trauman som återges: moderns alkoholism och familjens fattigdom.
Det är fullständigt klart att väldigt mycket av det tumult som återges i ögonblicksbilder från Felicias barndom aldrig hade uppstått om hennes mor hade varit nykter lite oftare, men, Felicia undviker (varför?) att diskutera alkoholismen som ett eget problem, med en egen dynamik; sätter inte riktigt fingret på problemet kärna: att ingenting kan fungera normalt i en kontext där spriten är huvudaktör.
Också avseeende fattigdomen saknas samhällsskildring och social analys. Felicia har skrivit ett fotoalbum - ger bilder, lämnar kommentaren till läsaren. Nog så, kanske, för hos mig har det väckt många tankar: Vad är det grundläggande problemet, vems är ansvaret, vilka värderingar är det som ligger till grund för så extrema livsval att åtta barn går hungriga, sjuka och undernärda i Sverige på 1970-talet?
17 år gammal läste jag Barnaboken, lärde, satte mig in i, funderade och tog intryck.
För Anna Wahlgren handlade det om en konsekvent vägran att ta ett arbete som förutsatte att hon skulle skiljas från sina barn under större delen av dagen. Hon avvisade alla tankar på institutionaliserad barnomsorg och försökte försörja sig på att skriva noveller, samla burkar och koka soppa på en spik. Det kan ses som ett modigt och konkret samhällsexperiment, ett inlägg i den barnomsorgsdebatt som startades av makarna Myrdal och vars rötter heter industrialiseringen. Med tanke på de följder som detta utopiförsök fick, hade dess omständigheter nog behövt en närmare presentation och analys i Felicia försvann.
Nå, det var inte alls en recension av Feldts bok, som jag tänkt att skriva här och nu, utan någonting om klasstillhörighet och fattigdom, inspirerat av vad jag tidigare under morgonen läst om skaldjuret hummer.
Så kom jag att tänka på det här med fattigdom och kamp - för överlevnad, för identitet, för tillhörighet - och mindes min egen strategi, som givetvis var en helt annan än den som (inte) diskuteras i Felicia försvann, men, som framförallt hade en helt annan bevekelsegrund.
Ibland känner jag att jag skulle behöva förklara mig inför mina barn - varför blev det som det blev, hur tänkte jag när de/ni var små/ ? Vad drev mig till först att skaffa en hel hög med barn och sedan med närmast militärisk disciplin och på orimligt kort tid först komplettera min obefintliga gymnasieutbildning och sedan läsa medicin? Och vidare, vidare, specialisera mig, subspecialisera, meritera, disputera? Prestera, prestera, prestera. Istället för att bara ta det lite lugnt, glida fram, se hur livet utvecklades. Chilla. Vart vill jag komma och varför? Vad ville jag bevisa? Eller motbevisa?
Man måste förstå att utgångspunkten var en ensam 17-åring som saknade naturlig ingångsport till vuxenlivet (med naturlig ingångsport menar jag här gymnasium, student, universitet, studielån. Eller för den delen arbete och bostad. En plan, helt enkelt).
Jag hade lämnat "vägen" och höll på att fullständigt gå vilse i marker som var mig obekanta. Väldigt mycket handlade om identitet. Eller brist på. Utan egen vuxenidentitet, utan sammanhang, nästan direkt från grundskolan hamnade jag mitt i vuxenlivet. Mitt livs socioekonomiska kompass betedde sig som vore den placerad på nordpolen - jag visste inte vart jag hörde, vart jag var på väg. Jag höll definitivt på att hamna rejält utanför. Utan utbildning, utan pengar, men med barn och med en akt på socialförvaltningen (hur skulle jag annars få pengar för mig och min son?), och en stämpel i pannan där det stod "socialgrupp 19". Jag var inte ens en fattig student. Jag var ingenting. Nyss skoleflicka i medelklassomgivning. Bra betyg, häst, föräldrar i villa. Nu: oklar bostad, ingen skola, inga pengar, övergiven av en man som definierade allt det jag ville tillhöra, men inte tillhörde.
I och med att jag blev gravid gjorde jag en otvetydig klassresa med gravitationskraften som överlägsen resultant, och absurt nog känns det som om jag fortfarande håller på och häver mig upp ur detta fattigdomens och den socioekonomiska tillhörighetens djupa, sanka träsk. Främsta drivkraften var inte politik eller jävlar anamma, inte ens en längtan att äta hummer. Främsta drivkraften var att bli kvitt en känsla av social skam och konstant känsla av underläge.
Det har gått lite tid, kan man tycka. Tillräckligt för att någon, som på sätt och vis är en indirekt del i denna klasshävning - (klassresa låter alldeles för enkelt - köp dig en biljett, checka in, auf wiedersehen... i mitt fall var det definitivt mer som en hel lång rad med tunga chins, trots ganska taskiga muskler) - skall vara inställd på att äta hummer! Likväl: känslan kan jag ta fram när som. Känslan av underläge, idag förklädd till uppkomlingskomplex. Skam.
Lyckades Anna Wahlgren - sitt supande till trots - med sin modell, sin ambition att driva storfamilj utan regelrätt lönearbete och institutionaliserad barnomsorg? Tja, kanske. Möjligen till priset av vissa av barnens psykiska och fysiska hälsa.
Lyckades jag å min sida styra in på fast mark igen? Sannolikt, ja. Hur jag lyckades, och till vilket pris, kan ju inte jag själv avgöra. Vem vet vad mina barn kommer att behöva bearbeta, och rätta till, och aldrig vilja försonas med.
Men lite, lite av triumf ligger det faktiskt i att läsa att någon med fullständig självklarhet är inställd på att äta hummer.
Det är fullständigt klart att väldigt mycket av det tumult som återges i ögonblicksbilder från Felicias barndom aldrig hade uppstått om hennes mor hade varit nykter lite oftare, men, Felicia undviker (varför?) att diskutera alkoholismen som ett eget problem, med en egen dynamik; sätter inte riktigt fingret på problemet kärna: att ingenting kan fungera normalt i en kontext där spriten är huvudaktör.
Också avseeende fattigdomen saknas samhällsskildring och social analys. Felicia har skrivit ett fotoalbum - ger bilder, lämnar kommentaren till läsaren. Nog så, kanske, för hos mig har det väckt många tankar: Vad är det grundläggande problemet, vems är ansvaret, vilka värderingar är det som ligger till grund för så extrema livsval att åtta barn går hungriga, sjuka och undernärda i Sverige på 1970-talet?
17 år gammal läste jag Barnaboken, lärde, satte mig in i, funderade och tog intryck.
För Anna Wahlgren handlade det om en konsekvent vägran att ta ett arbete som förutsatte att hon skulle skiljas från sina barn under större delen av dagen. Hon avvisade alla tankar på institutionaliserad barnomsorg och försökte försörja sig på att skriva noveller, samla burkar och koka soppa på en spik. Det kan ses som ett modigt och konkret samhällsexperiment, ett inlägg i den barnomsorgsdebatt som startades av makarna Myrdal och vars rötter heter industrialiseringen. Med tanke på de följder som detta utopiförsök fick, hade dess omständigheter nog behövt en närmare presentation och analys i Felicia försvann.
Nå, det var inte alls en recension av Feldts bok, som jag tänkt att skriva här och nu, utan någonting om klasstillhörighet och fattigdom, inspirerat av vad jag tidigare under morgonen läst om skaldjuret hummer.
Så kom jag att tänka på det här med fattigdom och kamp - för överlevnad, för identitet, för tillhörighet - och mindes min egen strategi, som givetvis var en helt annan än den som (inte) diskuteras i Felicia försvann, men, som framförallt hade en helt annan bevekelsegrund.
Ibland känner jag att jag skulle behöva förklara mig inför mina barn - varför blev det som det blev, hur tänkte jag när de/ni var små/ ? Vad drev mig till först att skaffa en hel hög med barn och sedan med närmast militärisk disciplin och på orimligt kort tid först komplettera min obefintliga gymnasieutbildning och sedan läsa medicin? Och vidare, vidare, specialisera mig, subspecialisera, meritera, disputera? Prestera, prestera, prestera. Istället för att bara ta det lite lugnt, glida fram, se hur livet utvecklades. Chilla. Vart vill jag komma och varför? Vad ville jag bevisa? Eller motbevisa?
Man måste förstå att utgångspunkten var en ensam 17-åring som saknade naturlig ingångsport till vuxenlivet (med naturlig ingångsport menar jag här gymnasium, student, universitet, studielån. Eller för den delen arbete och bostad. En plan, helt enkelt).
Jag hade lämnat "vägen" och höll på att fullständigt gå vilse i marker som var mig obekanta. Väldigt mycket handlade om identitet. Eller brist på. Utan egen vuxenidentitet, utan sammanhang, nästan direkt från grundskolan hamnade jag mitt i vuxenlivet. Mitt livs socioekonomiska kompass betedde sig som vore den placerad på nordpolen - jag visste inte vart jag hörde, vart jag var på väg. Jag höll definitivt på att hamna rejält utanför. Utan utbildning, utan pengar, men med barn och med en akt på socialförvaltningen (hur skulle jag annars få pengar för mig och min son?), och en stämpel i pannan där det stod "socialgrupp 19". Jag var inte ens en fattig student. Jag var ingenting. Nyss skoleflicka i medelklassomgivning. Bra betyg, häst, föräldrar i villa. Nu: oklar bostad, ingen skola, inga pengar, övergiven av en man som definierade allt det jag ville tillhöra, men inte tillhörde.
I och med att jag blev gravid gjorde jag en otvetydig klassresa med gravitationskraften som överlägsen resultant, och absurt nog känns det som om jag fortfarande håller på och häver mig upp ur detta fattigdomens och den socioekonomiska tillhörighetens djupa, sanka träsk. Främsta drivkraften var inte politik eller jävlar anamma, inte ens en längtan att äta hummer. Främsta drivkraften var att bli kvitt en känsla av social skam och konstant känsla av underläge.
Det har gått lite tid, kan man tycka. Tillräckligt för att någon, som på sätt och vis är en indirekt del i denna klasshävning - (klassresa låter alldeles för enkelt - köp dig en biljett, checka in, auf wiedersehen... i mitt fall var det definitivt mer som en hel lång rad med tunga chins, trots ganska taskiga muskler) - skall vara inställd på att äta hummer! Likväl: känslan kan jag ta fram när som. Känslan av underläge, idag förklädd till uppkomlingskomplex. Skam.
Lyckades Anna Wahlgren - sitt supande till trots - med sin modell, sin ambition att driva storfamilj utan regelrätt lönearbete och institutionaliserad barnomsorg? Tja, kanske. Möjligen till priset av vissa av barnens psykiska och fysiska hälsa.
Lyckades jag å min sida styra in på fast mark igen? Sannolikt, ja. Hur jag lyckades, och till vilket pris, kan ju inte jag själv avgöra. Vem vet vad mina barn kommer att behöva bearbeta, och rätta till, och aldrig vilja försonas med.
Men lite, lite av triumf ligger det faktiskt i att läsa att någon med fullständig självklarhet är inställd på att äta hummer.
lördag 14 januari 2012
En taxiresa
Halv två på natten. En liten minitaxibil med vanlig taxiturk vid ratten. Två halvfulla, halvgamla passagerare i baksätet, som gärna vill tala om hemliga saker och väljer ett språk som taxichauffören inte antas vara bekant med. Pratar på hela vägen mellan Malmö och Lund. Fnissar, tramsar och säger saker som skulle få vilken taxichaufför som helst att tappa öronen. Om han bara förstod.
Taxiturken dirigeras på svenska sista biten fram till huset, stannar bilen, och vänder sig om med ett litet menade leende och:
-Das wird zweihundertneunundfünzig Kronen.
Taxiturken dirigeras på svenska sista biten fram till huset, stannar bilen, och vänder sig om med ett litet menade leende och:
-Das wird zweihundertneunundfünzig Kronen.
fredag 13 januari 2012
Smaksak
Hos mig söker människor inte helt sällan för illaluktande flytningar, men idag var det första gången som någon sökte för illasmakande flytningar.
Det hade jag ingen solklar bot mot. Kanske skulle jag skrivit ut lite chokladsås på recept?
Det hade jag ingen solklar bot mot. Kanske skulle jag skrivit ut lite chokladsås på recept?
Att snika sig till hemspråksundervisning
Martin går tydligen på hemspråk.
Jag har ju märkt ett tag att Martin är intresserad av språk. Sedan en tid kan han räkna på japanska, engelska, tyska och spanska, däremot jag visste inte att han faktiskt också regelbundet får hemspråksundervisning i spanska! I dag, i samband med att jag lämnade honom på dagis, berättade Magda (Dagisfröken Magda, alltså), att Martin brukar hänga på sina två spansktalande kompisar när de har hemspråksundervisning, vilket sker två gånger i veckan. Det får han tydligen, och han är nog den som är mest motiverad av dessa tre små gossar, till och med. Det som han snappar upp omsätter han sedan i praktiken i konversation med vår chilenska hemhjälp.
Han vill verkligen lära sig nya språk och tycker att det är fascinerande att man talar på olika vis i olika delar av världen.
Jag tycker nästan att det är lite synd att vi inte har anledning att flytta utomlands någonstans, så att han och Viola finge lära sig ett annat språk "på riktigt". Men kanske inte just Spanien. Det finns ju ett trevligt land lite söder om Trellerborg...
Jag har ju märkt ett tag att Martin är intresserad av språk. Sedan en tid kan han räkna på japanska, engelska, tyska och spanska, däremot jag visste inte att han faktiskt också regelbundet får hemspråksundervisning i spanska! I dag, i samband med att jag lämnade honom på dagis, berättade Magda (Dagisfröken Magda, alltså), att Martin brukar hänga på sina två spansktalande kompisar när de har hemspråksundervisning, vilket sker två gånger i veckan. Det får han tydligen, och han är nog den som är mest motiverad av dessa tre små gossar, till och med. Det som han snappar upp omsätter han sedan i praktiken i konversation med vår chilenska hemhjälp.
Han vill verkligen lära sig nya språk och tycker att det är fascinerande att man talar på olika vis i olika delar av världen.
Jag tycker nästan att det är lite synd att vi inte har anledning att flytta utomlands någonstans, så att han och Viola finge lära sig ett annat språk "på riktigt". Men kanske inte just Spanien. Det finns ju ett trevligt land lite söder om Trellerborg...
torsdag 12 januari 2012
Givetvis skall vi hjälpas åt!
Vad är det för fel på vården? Varför sitter det en ledsen trettioåring på min mottagning och är gravid i vecka 22 utan att ha kunnat få någon att intressera sig för henne med MVC-inskrivning/U-ljud? Varför kommer man inte fram på telefon? Varför tar det 8 timmar i ett väntrum?
Det har länge gått nästan lika dåligt för vården som för lokaltrafiken. MEN nu har vi lösningen: Vi gör som i skolan, och kan därmed både spara pengar och implementera demokrati i samma veva. Funkar både på gyn-mottagning soch hos tandläkaren, skulle jag tro. Minst lika bra som i skolan, alla fall. Och på bussen.
Leankonceptet, som länge varit ett heligt mål för alla sjukhus med någon administrativ självaktning, visade ju att det GÅR att använda bilbyggartänket när man botar sjuka. Då borde väl framgångsrika (?) strukturella och ekonomiska strategier gällande grundskolan också fungera i vården eller trafiken?
Min vän Åsa har utveckat denna idén lite:
"Ett genialiskt sätt att spara pengar i grundskolan/förskolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk, skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska "titta till" klassen.
Förslaget är så bra, att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker, att det går väldigt långsamt framåt, gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig, fast han inte har körkort för buss.
En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tid inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!
Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.
Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?"
Det har länge gått nästan lika dåligt för vården som för lokaltrafiken. MEN nu har vi lösningen: Vi gör som i skolan, och kan därmed både spara pengar och implementera demokrati i samma veva. Funkar både på gyn-mottagning soch hos tandläkaren, skulle jag tro. Minst lika bra som i skolan, alla fall. Och på bussen.
Leankonceptet, som länge varit ett heligt mål för alla sjukhus med någon administrativ självaktning, visade ju att det GÅR att använda bilbyggartänket när man botar sjuka. Då borde väl framgångsrika (?) strukturella och ekonomiska strategier gällande grundskolan också fungera i vården eller trafiken?
Min vän Åsa har utveckat denna idén lite:
"Ett genialiskt sätt att spara pengar i grundskolan/förskolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk, skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska "titta till" klassen.
Förslaget är så bra, att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker, att det går väldigt långsamt framåt, gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig, fast han inte har körkort för buss.
En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tid inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!
Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.
Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?"
onsdag 11 januari 2012
Apropå Tahira, 13...
Barnen på dagis/skola. I dag arbetar Pål för mig på Laurentii för att jag skall kunna skriva färdigt min uppsats om Tempusdivergens i tyska och svenska. Det låter väl extremt intressant?
Betydligt intressantare är Tahiras blogg om hur hon var, eller rättare sagt hur hon såg på sig själv som trettonåring. Häpnadsväckande! Hon var betydligt mognare än någon trettonåring jag träffat, och, fram för allt, var hennes sätt att skriva utomordentligt välutvecklat. Reflekterad, medveten, och med en enorm uttrycksförmåga. Mycket imponerande om en i övrigt fortfarande imponerande ung dam. Varför inte satsa helt på skrivandet, Tahira? Inte bara om dig och familjen utan om vad som helst, berättelser, fiktion eller debatt, eller vad det nu är som rör sig i tankarna.
Funderade på vad jag själv skrev om när jag var tolv-tretton år. Vill minnas att det mest rörde sig om hästar (hur dagen gått i stallet, vart jag ridit, hur hästen hade gått, vad vi tränat, när jag skulle tävla osv), samt vem jag helst ville träffa (föremålet varierade, men känslan var densamma) och om jag hade fått göra det, och i så fall var och hur länge (!)
Mycket dold längtan, förklädd i ett fånigt kodspråk. Lika bra det - så nyanserat som T skrev hade trettonåriga jag aldrig någonsin kunnat skriva. Eller tänka. Eller känna. Jag var bara en förälskad, tramsig hästtjej. Helt opolitisk, helt obildad, helt oreflekterad, bisarrt intresserad av tvetydighet och väldigt upptagen av vädret.
Betydligt intressantare är Tahiras blogg om hur hon var, eller rättare sagt hur hon såg på sig själv som trettonåring. Häpnadsväckande! Hon var betydligt mognare än någon trettonåring jag träffat, och, fram för allt, var hennes sätt att skriva utomordentligt välutvecklat. Reflekterad, medveten, och med en enorm uttrycksförmåga. Mycket imponerande om en i övrigt fortfarande imponerande ung dam. Varför inte satsa helt på skrivandet, Tahira? Inte bara om dig och familjen utan om vad som helst, berättelser, fiktion eller debatt, eller vad det nu är som rör sig i tankarna.
Funderade på vad jag själv skrev om när jag var tolv-tretton år. Vill minnas att det mest rörde sig om hästar (hur dagen gått i stallet, vart jag ridit, hur hästen hade gått, vad vi tränat, när jag skulle tävla osv), samt vem jag helst ville träffa (föremålet varierade, men känslan var densamma) och om jag hade fått göra det, och i så fall var och hur länge (!)
Mycket dold längtan, förklädd i ett fånigt kodspråk. Lika bra det - så nyanserat som T skrev hade trettonåriga jag aldrig någonsin kunnat skriva. Eller tänka. Eller känna. Jag var bara en förälskad, tramsig hästtjej. Helt opolitisk, helt obildad, helt oreflekterad, bisarrt intresserad av tvetydighet och väldigt upptagen av vädret.
tisdag 10 januari 2012
Muntlig
I dag har jag haft muntlig tentamen i tyska. Under sextio minuter satt jag och lektorn U. Larsson och talade om olika böcker och tysk 1900-tals historia. Det gick bra. Mycket bra till och med. Det känns lite overkligt att jag faktiskt fick VG också på B-kursens muntliga del, som jag fasat så för.
måndag 9 januari 2012
Vardag med mottagningen som den brukar vara, dvs huvudsakligen äldre, välordnade, tämligen friska damer. Men när klockan ringde i morse trodde jag knappt att det var sant - jag hade inte somnat förrän närmare klocka två på grund av postträningsadrenalinpådrag (löpning + pulsspinning+ PT rygg/biceps på söndagkvällen), så det kändes helt galet tidigt att gå upp klockan halv sju. Barnen var jätteduktiga, trots att äppelmoset var mögligt och Olle brorsas mössa kommit bort. Otto gånger flera på väg till dagis (...han har blivit en idol, det har liksom vatt ett mål, för Otto, skål för Otto, osv), Martin förevisade sin nya volt omedelbart som vi kom inom dörrarna på dagis (jag tror dockinte dagisfröken egentligen förstår det anmäkningsvärda i att en femåring gör en närmast helt perfekt flick-flack).
En förmiddag som andra, lunch med Pål och katterna, därpå en eftermiddag synnerligen snarlik förmiddagen.
En förmiddag som andra, lunch med Pål och katterna, därpå en eftermiddag synnerligen snarlik förmiddagen.
söndag 8 januari 2012
Inte ens
Vi är hemma nu. Huset helt tomt sånär som på katterna. det känns lite ensamt och sorgligt. Tahira hade städat jättefint; inte ett spår av att vi haft övernattningsgäster i tre veckor. Nu börjar någon sorts vardag: Pupmarna kommer alldeles strax, PT-träning i kväll, i morgon mottagning som vanligt, på tisdag tentamen...
Det är bäst att fylla på vardagen så att man inte hinner fundera över meningen.
Jag undrar verkligen om alla människor innerst inne erfar samma känslor av total meningslöshet som jag gör - jag menar, jag vet ju att jag i princip går på solsidan i alla avseenden, likväl ligger det alltid en känsla av meningslöshet och värdelöshet på lur. Hur är det inte då för dem som verkligen lever på skuggsidan - materiellt, socialt, emotionellt?
Eller rör det sig om en hos mig inneboende livsoförmögenhet?
och förhåller sig förmögen till oförmögen liksom
liksom hemul till ohemul
eller för den delen lova till förlova
eller gifta till förgifta
eller sona till försona,
eller?
Det är bäst att fylla på vardagen så att man inte hinner fundera över meningen.
Jag undrar verkligen om alla människor innerst inne erfar samma känslor av total meningslöshet som jag gör - jag menar, jag vet ju att jag i princip går på solsidan i alla avseenden, likväl ligger det alltid en känsla av meningslöshet och värdelöshet på lur. Hur är det inte då för dem som verkligen lever på skuggsidan - materiellt, socialt, emotionellt?
Eller rör det sig om en hos mig inneboende livsoförmögenhet?
och förhåller sig förmögen till oförmögen liksom
liksom hemul till ohemul
eller för den delen lova till förlova
eller gifta till förgifta
eller sona till försona,
eller?
fredag 6 januari 2012
I dag har vi varit på Buddenbroockshaus och funderat över familjen Manns liv och dikt. Vi köpte Der Zauberberg som bok, Buddenbrooks som både bok och film samt Lotte in Weimar som film. Lunch på Niedereggerarkaden, middag på Rathauskeller - vildsvinsstek med rödkål och brysselkål och underbart tillagad svampsås. Marsipanskapelse till efterrätt (ja, det blir diet efter hemkomsten!).
Lehars Glada änkan i vacker, skojfrisktrettondagstappning. Noterade att Lübecks operapublik uppbär en medelålder av ungefär 75 år, samt att det finns alldeles omotiverat många taxar i den här staden. Alla verkar ha tax. Den gängse Lübecksbon är alltså gammal, välbärgad, lever på marsipan och äger en tax. Ungdomar är i minoritet, liksom invandrare och andra hundar (andra hundar än taxar, alltså).
I denna stad av Hansa-arv förstår man sig också på pengar: här tar man inträdesavgift i kyrkorna (!) och lägger på 5% i övernattningsskatt för alla hotell som har övernattande gäster (är det inte det som hotell brukar ha?). Förklaring: övernattningen sliter på staden.
Nu skall vi alltså slita lite på staden och gå och lägga oss, och på så vis öka Hansans stadskassa. Det känns bra. Åt dem som har skall vara givet. Som det brukar, och förväntas, vara.
Godnatt.
Lehars Glada änkan i vacker, skojfrisktrettondagstappning. Noterade att Lübecks operapublik uppbär en medelålder av ungefär 75 år, samt att det finns alldeles omotiverat många taxar i den här staden. Alla verkar ha tax. Den gängse Lübecksbon är alltså gammal, välbärgad, lever på marsipan och äger en tax. Ungdomar är i minoritet, liksom invandrare och andra hundar (andra hundar än taxar, alltså).
I denna stad av Hansa-arv förstår man sig också på pengar: här tar man inträdesavgift i kyrkorna (!) och lägger på 5% i övernattningsskatt för alla hotell som har övernattande gäster (är det inte det som hotell brukar ha?). Förklaring: övernattningen sliter på staden.
Nu skall vi alltså slita lite på staden och gå och lägga oss, och på så vis öka Hansans stadskassa. Det känns bra. Åt dem som har skall vara givet. Som det brukar, och förväntas, vara.
Godnatt.
Lübeck dag 2
I dag har vi tittat på ett något soligare Lübeck, hämtat operabiljetter (Léhars Glada änka sjunger i afton), samt tillbringat några timmar på Thomas och Heinrich Mann-museet.
Suttit på Niedereggerkaféet, druckit marsipancapuccino och talat om förr.
Nu på eftermiddagen har jag tillbringat 35 svettiga minuter på hotellets crosstrainer och Pål har gjort 100 armhävningar.
Suttit på Niedereggerkaféet, druckit marsipancapuccino och talat om förr.
Nu på eftermiddagen har jag tillbringat 35 svettiga minuter på hotellets crosstrainer och Pål har gjort 100 armhävningar.
söndag 1 januari 2012
Gott nytt år!
Gott Nytt år!
Efter en mycket trevlig och omfattande nyårsfest i går, skrider dagen i dag försiktigt fram i ritardando. Tack alla, för underbart trevlig festtillvaro och fina födelsedagspresenter!
Idag på morgonen: kaffe på sängen, trötta som barn, och presenten från Pål:
Ett fantastiskt fint halssmycke från Lynggaard, design Charlotte Lynggaard!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)