Ny vecka efter blandad helg. Violas cykel blev stulen i fredagskväll, hittades senare av mig på en lekplats. Men demolerad och utan ett framhjul. Jag skulle vilja veta vad den/de kände när de drog i väg och förstörde en liten vit 24 ' cykel med blommor på ramen, en ny och fin cykel , som uppenbarligen tillhör en liten flicka, sådär åtta år gammal.

På lördagen var vi på bio med Klas och såg Apflickorna (som fått så otroligt mycket positiv uppmärksamhet och vunnit olika priser).
Men även utan högt ställda förväntningar hade definitivt jag uppfattat detta som en "Jasså-film".
Temat är en tveeggead maktkamp mellan två flickor i ett voltigelag,  intrigen saknas emellertid och personporträtten  lämnade ungefär samma känsla som när man av misstag råkar dra med en gaffel mot tallriken. Flickorna gick varesig att känna igen eller förstå, inte ens att beröras av.  Man har uppenbarligen velat skapa en dystopi i stallmiljö, som en långsökt hybrid mellan von Trier och "Britta och Silwer".
Vad ville man säga? Att flickor också konkurrerar? Att flickors konkurrens är krokigare och svårbegripligare än pojkars? Att tonåringar är konstiga varelser utan empati och samvete? Och utan egentliga känslor?
Nja.