Jag hade en mycket "verklig" i natt, den har följt mig hela dagen.
Såhär:
Av någon anledning ville Klas flytta till Stockholm. Som den uppmuntrande mor jag är hängde jag på. Ordnande oss en tre-rumslägenhet i centrum (andra hand förvisso, men ändå). Lägenheten var fin och fräsch, brädgolv och trasmattor, ett par kinesiska vaser och en kattunge (vilket retade upp Rossini, som tydligen fått följa med i flytten). Vad Klas skulle göra vet jag inte, men jag antar att han skulle gå någon gymnasieutbildning. Själv hade jag sökt en utbildning i folkmusik på Östertörns folkhögskola (finns inte, bara drömtravesti på Södertörns). Fyra år och så skulle man bli legitimerad folkmusiker. Fela och knätofs och alltihop. Men just som vi hade flyttat in med alla våra pinaler, och packat upp, och fått det riktigt trevligt, slog det mig att jag skulle komma att vara tvungen att betala hyran. Varifrån skulle det komma pengar nu, då? CSN gäldar jag redan en halv miljon och jag har definitivt passerat inkomsttaket för året 2011 - Studielån skulle jag således inte beviljas! Leva på besparingar bjuder mig emot, i verkligheten, så ock i drömmen (då är det ju snart inte besparingar längre, utan förslösningar).
Mina pengar brukar komma från min mottagning. Som ligger i Lund. Tänkte inte på det, liksom. Dessutom slog det mig plötsligt att jag hade full patientlista dagen därpå och faktiskt inte alls berättat för någon att jag flyttat.
Så jag lämnade Klas med ett halvt löfte om att betala hans hyra nån gång, sade hejsan svejsan och åkte tillbaka till Laurentiikliniken. Anlände samtidigt som första patienten.
Och hela flytten och Stockholm och folkmusiken passerade liksom omärkligt förbi. Hur det gick med Klas förtäljer inte historien. Men jag tror han redde sig.
Budskapet?
Att jag är en trogen arbetare? Att jag lider brist på folkmusik? Att jag borde äventyra lite mer tillsammans med Klas på egen hand?
