Vi såg Hoppets Hamn på Kino i kväll, Magnus Gerttens dokumentärfilm om de koncentrationslägersfångar som anlände till Malmö via de Vita bussarna i april-maj 1945.
En gripande och välgjord och mycket personlig film. Damen som satt bredvid mig, en intellektuell argentinska, sufflerade dock att hon tyckte att det osade lite väl mycket propaganda. Snälla duktiga Sverige. Goda, neutrala Sverige...
Det var väl knappast svårt att ta sig an krigsfångar och välja rätt sida när när Führern satt i bunkern och Berlin låg i ruiner? Men hur var det sex år tidigare? Eller blott två år tidigare?
Nå, nu var detta inte historien om Sveriges tigande medlöperi under andra världskriget, utan den faktiska historien om några människor som började om sitt avbrutna liv just där, i hamnen, i Malmö våren 1945. Och som berättelse om dessa individer och deras livshistoria var filmen mycket bra. Det enskilda ödets angelägenhet.
Dessutom: När man ser den beredvillighet som dåtidens Malmöbor visade dessa arma stackare, (de bodde i skolor och på museer, offentliga byggnader utrymdes för att bereda dem plats, större butikskedjor skänkte kläder och persedlar; gemene man gav dem mat, vänskap och förnödenheter), kan man inte låta bli att tänka på vilket bemötande dagens nyanlända flyktingar får...
