Det har inte blivit mycket till ansatser på sistone. Skälet är dels tidsbrist, dels att mitt formuleringsbehov just tillfredsställs på annat håll. Återkommer om detta.
Nu är Elli, Jakob och den lille Ernst-Hugo här. De kommer till mottagningen om en stund för att göra ett ultraljud hos mig med min nya fina GE Voluson S6.
Det är mycket att prata om såklart. Som sjubarnsmor och gynekolog har jag en hel del svar (även om svaren allra oftast är att det får man se, inget är givet, det finns sällan rätt eller fel...).
Elli-förändringar: Ja, hon är rund om magen och smal i kinderna efter två månaders hyperemesis. Men ser ändå ganska harmonisk ut. Mammabyxor och empirskärning.
Tentade språkvetenskap idag, vilket gick oförskämt bra, i synnerhet som jag inte hade läst särskilt mycket, och på det hela taget känner mig mycket måttligt intresserad av att dissekera ord i små, små delar för att sedan benämna dem med mer eller mindre långsökta termer. Det är liksom inte specifikt tyska, vilket som bekant är det jag brinner för. Jag har ett fullständigt distanslöst förhållande till det tyska språket: melodin, ljuden, syntaxen. Det är som en älskare - man blir aldrig mätt.
By the way: drömde i natt att jag blev "upptäckt" av Benny Andersson (ABBA-Benny). Oklart vilken talang det gällde, men det blev en resa till Holland ialla fall. Inte så dumt.
fredag 30 september 2011
lördag 17 september 2011
fredag 16 september 2011
Liten uppdatering
Det har varit en innehållsrik vecka. För det första har Elli nu äntligen gjort ultraljud och det förefaller pågå helt underbara ting uti hennes lilla mage - allt är bra med nya bebisen, snart tretton fulla veckor, och livliga namndiskussioner pågår. Det blir nog en Ernst-Hugo, tror vi.
I måndags fick jag en ny ultraljudsapparat till Laurentii, en Voluson GE S 6. Den är hur bra som helst, med fantastisk upplösning och eleganta möjligheter till bildoptimering (nu behövs bara mörkläggningsgardiner också).
Vidare verkar det som om jag och Pål framgent kommer att köra parallella mottagningar på Laurentii!
Det blir bra på många vis både för oss, våra patienter och Laurentiikliniken. Vi kommer att kunna ta fler patienter, ha kortare köer, och dela upp patienterna i enlighet med kompetens och intresse.
Jag läser för närvarande fyra tyskkurser parallellt (språkvetenskap, grammatik, Muntlig färdighet+Realia samt Uppsats). Efter mycket om och men och realitetsprövningar har jag slutligen bestämt mig för att skriva om Tempus. Det låter kanske lite väl enkelt, men så är det knappast.
Det finns stora kontrastiva skillnader mellan tyskt och svenskt tempusbruk, vilket gör att man inte sällan uttrycker sig i fel tid, och förefaller märklig på endera språket. Jag avser att titta på svenska texter i tysk översättning, och har valt texter av PO Enquist, Stieg Larsson, Carl-Henning Wijkmark och Astrid Lindgren.
Den stundande helgen blir det träning, studier och kulturnatt. Pumparna kommer åter på söndag och så blir huset fullt igen.
I måndags fick jag en ny ultraljudsapparat till Laurentii, en Voluson GE S 6. Den är hur bra som helst, med fantastisk upplösning och eleganta möjligheter till bildoptimering (nu behövs bara mörkläggningsgardiner också).
Vidare verkar det som om jag och Pål framgent kommer att köra parallella mottagningar på Laurentii!
Det blir bra på många vis både för oss, våra patienter och Laurentiikliniken. Vi kommer att kunna ta fler patienter, ha kortare köer, och dela upp patienterna i enlighet med kompetens och intresse.
Jag läser för närvarande fyra tyskkurser parallellt (språkvetenskap, grammatik, Muntlig färdighet+Realia samt Uppsats). Efter mycket om och men och realitetsprövningar har jag slutligen bestämt mig för att skriva om Tempus. Det låter kanske lite väl enkelt, men så är det knappast.
Det finns stora kontrastiva skillnader mellan tyskt och svenskt tempusbruk, vilket gör att man inte sällan uttrycker sig i fel tid, och förefaller märklig på endera språket. Jag avser att titta på svenska texter i tysk översättning, och har valt texter av PO Enquist, Stieg Larsson, Carl-Henning Wijkmark och Astrid Lindgren.
Den stundande helgen blir det träning, studier och kulturnatt. Pumparna kommer åter på söndag och så blir huset fullt igen.
måndag 12 september 2011
Min lilla Elli...
Jag går och myser i min nyvunna identitet som mormor till en liten person som bara är 12 veckor, ca 63 mm från huvud till rumpa, men redan har sina små tår på en liten rad.
Tänker på namn och stickbeskrivningar. Min dotter skall bli MAMMA! Är det inte helt underbart fantastiskt?! Min lilla, lilla flicka som var så rädd för dammsugaren och inte riktigt vågade ta sina första steg förrän hon var 18 månader, som inte sade ett ord under de första två åren på förskolan (man trodde att hon var stum, men undvek av finkänslighet att säga något om detta till mig...).
Lilla Trassel-ellibelli med alla pojkvännerna, dokusåporna och prasselbyxorna.
Ilsebill.
Som växte upp, blev dansk medicinutta, och snart, snart är doktor.
Och nu skall hon bli mamma!
Med egen liten gris som äter och kräker och sover eller inte sover, som kommer att börja klättra och kladda och så småningom tala danska...
Tänker på namn och stickbeskrivningar. Min dotter skall bli MAMMA! Är det inte helt underbart fantastiskt?! Min lilla, lilla flicka som var så rädd för dammsugaren och inte riktigt vågade ta sina första steg förrän hon var 18 månader, som inte sade ett ord under de första två åren på förskolan (man trodde att hon var stum, men undvek av finkänslighet att säga något om detta till mig...).
Lilla Trassel-ellibelli med alla pojkvännerna, dokusåporna och prasselbyxorna.
Ilsebill.
Som växte upp, blev dansk medicinutta, och snart, snart är doktor.
Och nu skall hon bli mamma!
Med egen liten gris som äter och kräker och sover eller inte sover, som kommer att börja klättra och kladda och så småningom tala danska...
Finns!
Fick just ett sms med följande text:
Det är EN bebis, v 12+0, väldigt aktiv med fint hjärta, fem fingrar på varje hand, ryggrad, placenta i bakvägg. Jättefin!!!
Det är EN bebis, v 12+0, väldigt aktiv med fint hjärta, fem fingrar på varje hand, ryggrad, placenta i bakvägg. Jättefin!!!
Morgon med små pumpar
Måndagmorgon med små pumpar och gröt, lamm, monster och dagisfärd. Jag tycker extremt mycket om de här morgnarna med dagis och skollämning - även om jag alltid anländer till jobbet just som domkyrkoklockorna slår åtta. Andan i halsen. Första patienten redan där. Hinner inte öppna journalen...
Men det är det värt.
Det är alltid god stämning i bilen när vi väl krånglat oss iväg efter att ha glömt och hämtat skolväska och jacka, fångat katten, funderat över gympapåsen osv, osv.
Vi lyssnar på musik, pratar om olika viktiga saker och "buskör" på Martins uppmaning. Martin avlämnas alltid med en salut på 20 tutningar (inte mitt påhitt, givetvis) och sedan brukar Viola och jag tala om språk eller musik eller nåt liknande på tillbakavägen.
Dessa morgnar är en av många - väldigt många - vinster med att inte pendla, inte arbeta på sjukhus, och i synnerhet inte på ett sjukhus som ligger en och enhalvtimmes resväg bort.
Men det är det värt.
Det är alltid god stämning i bilen när vi väl krånglat oss iväg efter att ha glömt och hämtat skolväska och jacka, fångat katten, funderat över gympapåsen osv, osv.
Vi lyssnar på musik, pratar om olika viktiga saker och "buskör" på Martins uppmaning. Martin avlämnas alltid med en salut på 20 tutningar (inte mitt påhitt, givetvis) och sedan brukar Viola och jag tala om språk eller musik eller nåt liknande på tillbakavägen.
Dessa morgnar är en av många - väldigt många - vinster med att inte pendla, inte arbeta på sjukhus, och i synnerhet inte på ett sjukhus som ligger en och enhalvtimmes resväg bort.
söndag 11 september 2011
Drömmar
Jag hade en mycket "verklig" i natt, den har följt mig hela dagen.
Såhär:
Av någon anledning ville Klas flytta till Stockholm. Som den uppmuntrande mor jag är hängde jag på. Ordnande oss en tre-rumslägenhet i centrum (andra hand förvisso, men ändå). Lägenheten var fin och fräsch, brädgolv och trasmattor, ett par kinesiska vaser och en kattunge (vilket retade upp Rossini, som tydligen fått följa med i flytten). Vad Klas skulle göra vet jag inte, men jag antar att han skulle gå någon gymnasieutbildning. Själv hade jag sökt en utbildning i folkmusik på Östertörns folkhögskola (finns inte, bara drömtravesti på Södertörns). Fyra år och så skulle man bli legitimerad folkmusiker. Fela och knätofs och alltihop. Men just som vi hade flyttat in med alla våra pinaler, och packat upp, och fått det riktigt trevligt, slog det mig att jag skulle komma att vara tvungen att betala hyran. Varifrån skulle det komma pengar nu, då? CSN gäldar jag redan en halv miljon och jag har definitivt passerat inkomsttaket för året 2011 - Studielån skulle jag således inte beviljas! Leva på besparingar bjuder mig emot, i verkligheten, så ock i drömmen (då är det ju snart inte besparingar längre, utan förslösningar).
Mina pengar brukar komma från min mottagning. Som ligger i Lund. Tänkte inte på det, liksom. Dessutom slog det mig plötsligt att jag hade full patientlista dagen därpå och faktiskt inte alls berättat för någon att jag flyttat.
Så jag lämnade Klas med ett halvt löfte om att betala hans hyra nån gång, sade hejsan svejsan och åkte tillbaka till Laurentiikliniken. Anlände samtidigt som första patienten.
Och hela flytten och Stockholm och folkmusiken passerade liksom omärkligt förbi. Hur det gick med Klas förtäljer inte historien. Men jag tror han redde sig.
Budskapet?
Att jag är en trogen arbetare? Att jag lider brist på folkmusik? Att jag borde äventyra lite mer tillsammans med Klas på egen hand?
Såhär:
Av någon anledning ville Klas flytta till Stockholm. Som den uppmuntrande mor jag är hängde jag på. Ordnande oss en tre-rumslägenhet i centrum (andra hand förvisso, men ändå). Lägenheten var fin och fräsch, brädgolv och trasmattor, ett par kinesiska vaser och en kattunge (vilket retade upp Rossini, som tydligen fått följa med i flytten). Vad Klas skulle göra vet jag inte, men jag antar att han skulle gå någon gymnasieutbildning. Själv hade jag sökt en utbildning i folkmusik på Östertörns folkhögskola (finns inte, bara drömtravesti på Södertörns). Fyra år och så skulle man bli legitimerad folkmusiker. Fela och knätofs och alltihop. Men just som vi hade flyttat in med alla våra pinaler, och packat upp, och fått det riktigt trevligt, slog det mig att jag skulle komma att vara tvungen att betala hyran. Varifrån skulle det komma pengar nu, då? CSN gäldar jag redan en halv miljon och jag har definitivt passerat inkomsttaket för året 2011 - Studielån skulle jag således inte beviljas! Leva på besparingar bjuder mig emot, i verkligheten, så ock i drömmen (då är det ju snart inte besparingar längre, utan förslösningar).
Mina pengar brukar komma från min mottagning. Som ligger i Lund. Tänkte inte på det, liksom. Dessutom slog det mig plötsligt att jag hade full patientlista dagen därpå och faktiskt inte alls berättat för någon att jag flyttat.
Så jag lämnade Klas med ett halvt löfte om att betala hans hyra nån gång, sade hejsan svejsan och åkte tillbaka till Laurentiikliniken. Anlände samtidigt som första patienten.
Och hela flytten och Stockholm och folkmusiken passerade liksom omärkligt förbi. Hur det gick med Klas förtäljer inte historien. Men jag tror han redde sig.
Budskapet?
Att jag är en trogen arbetare? Att jag lider brist på folkmusik? Att jag borde äventyra lite mer tillsammans med Klas på egen hand?
lördag 10 september 2011
Hoppets hamn
Vi såg Hoppets Hamn på Kino i kväll, Magnus Gerttens dokumentärfilm om de koncentrationslägersfångar som anlände till Malmö via de Vita bussarna i april-maj 1945.
En gripande och välgjord och mycket personlig film. Damen som satt bredvid mig, en intellektuell argentinska, sufflerade dock att hon tyckte att det osade lite väl mycket propaganda. Snälla duktiga Sverige. Goda, neutrala Sverige...
Det var väl knappast svårt att ta sig an krigsfångar och välja rätt sida när när Führern satt i bunkern och Berlin låg i ruiner? Men hur var det sex år tidigare? Eller blott två år tidigare?
Nå, nu var detta inte historien om Sveriges tigande medlöperi under andra världskriget, utan den faktiska historien om några människor som började om sitt avbrutna liv just där, i hamnen, i Malmö våren 1945. Och som berättelse om dessa individer och deras livshistoria var filmen mycket bra. Det enskilda ödets angelägenhet.
Dessutom: När man ser den beredvillighet som dåtidens Malmöbor visade dessa arma stackare, (de bodde i skolor och på museer, offentliga byggnader utrymdes för att bereda dem plats, större butikskedjor skänkte kläder och persedlar; gemene man gav dem mat, vänskap och förnödenheter), kan man inte låta bli att tänka på vilket bemötande dagens nyanlända flyktingar får...
En gripande och välgjord och mycket personlig film. Damen som satt bredvid mig, en intellektuell argentinska, sufflerade dock att hon tyckte att det osade lite väl mycket propaganda. Snälla duktiga Sverige. Goda, neutrala Sverige...
Det var väl knappast svårt att ta sig an krigsfångar och välja rätt sida när när Führern satt i bunkern och Berlin låg i ruiner? Men hur var det sex år tidigare? Eller blott två år tidigare?
Nå, nu var detta inte historien om Sveriges tigande medlöperi under andra världskriget, utan den faktiska historien om några människor som började om sitt avbrutna liv just där, i hamnen, i Malmö våren 1945. Och som berättelse om dessa individer och deras livshistoria var filmen mycket bra. Det enskilda ödets angelägenhet.
Dessutom: När man ser den beredvillighet som dåtidens Malmöbor visade dessa arma stackare, (de bodde i skolor och på museer, offentliga byggnader utrymdes för att bereda dem plats, större butikskedjor skänkte kläder och persedlar; gemene man gav dem mat, vänskap och förnödenheter), kan man inte låta bli att tänka på vilket bemötande dagens nyanlända flyktingar får...
onsdag 7 september 2011
Oväntat mail
Jag har ju läst en och annan kurs vid universitetet förut. Tenterat, examinerat och disputerat.
Men aldrig tidigare blivit personligen kontaktad av någon professor (som jag överhuvudtaget aldrig har träffat), och inbjuden till ett "samtal om mina fortsatta studier".
Igår kom det ett sådant mail. Från professorn i tyska.
Som hade "hört talas" om mig.
Pål tycker att jag är löjlig som suger åt mig en sådan här sak som en liten stolt svamp - han anser att jag är överkänslig för beröm på ett tramsigt och ängsligt vis.
Men jag blev faktist jätteglad. Hur tramsigt det än kan förefalla. Någon måste alltså ha märkt att jag anstränger mig för goda studieresultat, någon måste sedan ha berättat det för professorn i fråga. Som uppenbarligen känner sig hugad att väva in mig ytterligare i den tyska grammatikens komplexa spindelväv.
Min default-känsla är ju annars att jag är en högst medioker, lite halvpatetisk figur som anstränger mig i alla möjliga konstiga sammahang blott och bart för att hindra livets undergång, börja om, leva, och lära nytt.
På fredag skall detta samtal äga rum.
Men aldrig tidigare blivit personligen kontaktad av någon professor (som jag överhuvudtaget aldrig har träffat), och inbjuden till ett "samtal om mina fortsatta studier".
Igår kom det ett sådant mail. Från professorn i tyska.
Som hade "hört talas" om mig.
Pål tycker att jag är löjlig som suger åt mig en sådan här sak som en liten stolt svamp - han anser att jag är överkänslig för beröm på ett tramsigt och ängsligt vis.
Men jag blev faktist jätteglad. Hur tramsigt det än kan förefalla. Någon måste alltså ha märkt att jag anstränger mig för goda studieresultat, någon måste sedan ha berättat det för professorn i fråga. Som uppenbarligen känner sig hugad att väva in mig ytterligare i den tyska grammatikens komplexa spindelväv.
Min default-känsla är ju annars att jag är en högst medioker, lite halvpatetisk figur som anstränger mig i alla möjliga konstiga sammahang blott och bart för att hindra livets undergång, börja om, leva, och lära nytt.
På fredag skall detta samtal äga rum.
måndag 5 september 2011
Ny vecka efter blandad helg. Violas cykel blev stulen i fredagskväll, hittades senare av mig på en lekplats. Men demolerad och utan ett framhjul. Jag skulle vilja veta vad den/de kände när de drog i väg och förstörde en liten vit 24 ' cykel med blommor på ramen, en ny och fin cykel , som uppenbarligen tillhör en liten flicka, sådär åtta år gammal.
På lördagen var vi på bio med Klas och såg Apflickorna (som fått så otroligt mycket positiv uppmärksamhet och vunnit olika priser).
Men även utan högt ställda förväntningar hade definitivt jag uppfattat detta som en "Jasså-film".
Temat är en tveeggead maktkamp mellan två flickor i ett voltigelag, intrigen saknas emellertid och personporträtten lämnade ungefär samma känsla som när man av misstag råkar dra med en gaffel mot tallriken. Flickorna gick varesig att känna igen eller förstå, inte ens att beröras av. Man har uppenbarligen velat skapa en dystopi i stallmiljö, som en långsökt hybrid mellan von Trier och "Britta och Silwer".
Vad ville man säga? Att flickor också konkurrerar? Att flickors konkurrens är krokigare och svårbegripligare än pojkars? Att tonåringar är konstiga varelser utan empati och samvete? Och utan egentliga känslor?
Nja.
På lördagen var vi på bio med Klas och såg Apflickorna (som fått så otroligt mycket positiv uppmärksamhet och vunnit olika priser).
Men även utan högt ställda förväntningar hade definitivt jag uppfattat detta som en "Jasså-film".
Temat är en tveeggead maktkamp mellan två flickor i ett voltigelag, intrigen saknas emellertid och personporträtten lämnade ungefär samma känsla som när man av misstag råkar dra med en gaffel mot tallriken. Flickorna gick varesig att känna igen eller förstå, inte ens att beröras av. Man har uppenbarligen velat skapa en dystopi i stallmiljö, som en långsökt hybrid mellan von Trier och "Britta och Silwer".
Vad ville man säga? Att flickor också konkurrerar? Att flickors konkurrens är krokigare och svårbegripligare än pojkars? Att tonåringar är konstiga varelser utan empati och samvete? Och utan egentliga känslor?
Nja.
torsdag 1 september 2011
Mycket nu
Min vardag är ungefär som Tahiras resväska - trots att den redan är totalt överfull försöker jag ändå pressa ner lite till, sätter mig på locket, hoppar lite och drar i blixtlåset samtidigt. Hoppas kunna prata mig i från viss övervikt.
Terminens studieupplägg är betydligt mer krävande än föregående termin, och kraven är högre. Nu förväntas man kunna tala och skriva korrekt tyska - vidare akademiska exkursioner bygger helt på detta antagande. Fem tentamina innan jul.
Födkroken, min mottagning, är helt överfull med patienter Patienter som kommer, som kommer tillbaka, provsvar, remisser, utredningar och telefon.
Familjen tar häpnadsväckande nog viss tid även i sin minor-storlek (dvs utan Elli och familjen Johannes). Två gånger simning var vecka, kompishämtningar, läxor, middagar och osannolika mängder tvätt. Därtill all träning - minst 3 oftast 5 gånger per vecka. Tortyr på rullande schema. Idag axlar triceps och mage.
I mellantiden (numera eftertiden) försöker jag hinna skriva. I dag mail från någon som gjort det förr, vilket gjorde mig uppiggad och motiverad. Har under dagen strukit ord, hittat nya, och flyttat komma-tecken alltmedan mina damer bytt om.
Simultan - simulant - stimulans.
Terminens studieupplägg är betydligt mer krävande än föregående termin, och kraven är högre. Nu förväntas man kunna tala och skriva korrekt tyska - vidare akademiska exkursioner bygger helt på detta antagande. Fem tentamina innan jul.
Födkroken, min mottagning, är helt överfull med patienter Patienter som kommer, som kommer tillbaka, provsvar, remisser, utredningar och telefon.
Familjen tar häpnadsväckande nog viss tid även i sin minor-storlek (dvs utan Elli och familjen Johannes). Två gånger simning var vecka, kompishämtningar, läxor, middagar och osannolika mängder tvätt. Därtill all träning - minst 3 oftast 5 gånger per vecka. Tortyr på rullande schema. Idag axlar triceps och mage.
I mellantiden (numera eftertiden) försöker jag hinna skriva. I dag mail från någon som gjort det förr, vilket gjorde mig uppiggad och motiverad. Har under dagen strukit ord, hittat nya, och flyttat komma-tecken alltmedan mina damer bytt om.
Simultan - simulant - stimulans.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)