Viola, hennes fiol och några av hennes bröder

Äntligen börjar Martin tillfriskna. Han har varit högfebril med halsfluss i fyra dagar, men i dag gav febern slutligen med sig .Vi firade detta med att han fick gå och klippa sig och forma en spännande grön drakfrisyr. Därnäst bakade vi lussekatter och, såklart, spelade oboe.

På eftermiddagen kom Johan hit för att hjälpa Viola med hennes fiolspel - det blev verkligen jättebra, precis som jag hade hoppats.
 Johan hade mycket konkreta förslag, som Viola med lätthet kunde tillägna sig. Han gav henne bra feedback och det kändes verkligen som om hon fick ny inspiration.
Vi har faktiskt inte varit så väldigt nöjda med hennes ordinarie fiollärare: Viola säger alltid att hon tycker att det känns som om E (hennes lärare) inte tycker att hon egentligen spelar särskilt bra- hon säger bara vad som är dåligt, aldrig hur det kan bli bättre. Viola har ju bara spelat fiol sedan i maj i år och trots att hon hade massor med lust när hon började, har E nästan helt lyckats kväva hennes intresse Efter varje lektion går Viola slokörad därifrån; det hon minns mest från sina lektioner är de ständiga tillsägelserna om att titta på noterna istället för på sin vänsterhand.
Nu kommer vi att byta fiollärare inför nästa termin, och Viola skall även få börja spela i en stråkensembel.

På kvällen blev det middag med David och Sarah och så småningom tillkom även Klas. David gjorde sitt bästa för att övertala Klas att avstå från en planerad fest (och lika planerad efterfest) på lördag för att ligga i kö för biobiljetter till The Hobbit. Jag trodde att det var så att David ville att han och Klas skulle ha detta som ett mysigt Sivén-brors-äventyr, men så var inte fallet. Istället ville David att Klas ensam skulle ligga ute några dygn på Västra Mårtensgatan och ruva biljetter i kylan medan han själv slog klackarna i taket på en firmafest i Töntingelund. Men Klas avböjde, begripligt nog.

Onsdagshändelser

Martin är fortfarande sjuk. Febern vill inte ge med sig och hans halsmandlar ser besvärliga ut. Så för tredje dagen har vi varit hemma tillsammans - mina patienter har fått ombokas, så har jag inga tider förrän i februari...
Vi hade utvecklingssamtal med Viola i dag. Hon fick mycket goda omdömen i alla ämnen. Särskilt glad blev jag för att hennes ordkunskap och läsförståelse är så bra - man hade genomfört diagnostiska tester i klassen och Viola låg i topp i allt utom rättstavning. Att stavningen inte är helt perfekt ännu hänger samman med bristande träning, tror jag. I tvåan var hennes lärare frånvarande nästan hela vårterminen och även stora delar av höstterminen. Undervisning saknades nästan helt och verksamheten upprätthålls av två fritidspedagoger.
Känslan för ord och text har hon ju fått automatiskt hemifrån, men jag har inte lagt särskilt mycket  kraft på rättstavning. Men detta är inte ett Viola-specifikt problem, utan har drabbat många i denna lärarlösa klass. Tack och lov är det allvar på ett helt annat sätt nu i trean och hennes lärare  är mycket närvarande, både fysiskt och mentalt. Och Viola trivs. Hon är väldigt  glad att äntligen få börja lära sig saker (vilket man i och för sig hade hoppats att hon skulle fått göra redan från ettan...)

Efter utvecklingssamtalet följde barnen med mig till frisören. Därefter blev det tidig middag, eftersom jag sedan skulle vidare till mitt oboespel hos Lisa. Under tiden fanns Klas hos barnen och övade fiol med Viola och piano med Martin. Klas är mycket duktig på att öva med barnen - metodisk, envis och med en klar bild av hur det bör låta. Själv spelar Klas sin Rachmaninov, och övar inför sitt första konsertframträdande om en- och enhalv vecka.

(Jo,jo jag inser att detta har urartat till en skrytblogg om mina förträffliga barn, men det finns det fog för. Avseende alla sex, faktiskt).  

Konsert med Blåsmästarna

Martin är sjuk. Tonsillit och 39-graders feber. Men han ville absolut inte missa konserten med Blåsmästarna, utan skulle prompt spela  - dopad med Alvedon och Ipren.  

Diplom

Alla simföräldrar vet vilken enorm motivation som finns inbyggd i sim-märken - oavsett om man är fem år och tar Baddaren eller 12 och tar Guldmagistern. Märket statuerar ett väl definierat mål och är ett konkret bevis på uppnådd färdighet. Stolt och lycklig förevisar man märket för familj och kompisar och när man njutit en stund, börjar man genast fundera på vilket märke man härnäst kan erövra.
Lisa Nyberg kanske sneglade på simförbundet då hon inrättade sitt diplomsystem? Hos henne kan nämligen den ambitiöse oboisten spela upp för över 150 olika diplom, och effekten är den samma: motivationen när man övar, spänningen när man spelar upp, stoltheten över att ha lyckats.

När Martin hade spelat oboe i ett par månader, jag tror att det var någon gång i slutet av maj, så fick han spela upp för ett diplom. Uppdraget var att spela 12 enkla stycken till ackompanjemang på CD. När man är liten och har ovana läppar är detta en ansträngande utmaning. Diplom 1-12 var bara det första i raden av många olika utmärkelser.


De första diplomen var helt allmän hållna, exempelvis Karlavagnsdiplomet som man erövrar när man kan läsa sju noter och spela dem korrekt på oboen (Karlavagnen innehåller som bekant sju stjärnor. Sedan följer ett antal olika skal-diplom - för varje tonart skall man spela upp skalan på 3 nivåer.
Nivå 1: En vanlig dur- eller mollskala i en oktav
Nivå 2: Samma skala i en oktav, men i sex olika rytmer samt tonartens tersskala i samma sex rytmer, därtill 20 låga D på ett enda andetag.
Nivå 3 är som nivå 2, men i två oktaver.

Martin har nu spelat skalor för nivå 1 och 2 i C-dur, D-dur och G-dur. Denna vecka sysslar vi med F-dur.

Här är ett litet smakprov på Martins oboediplom - det börjar bli så många nu att han snart kommer att fylla en hel pärm.

Med Martin har det  tillkommit ett par nya, hittills okända diplom: Dels Nivå 3:1(eftersom han älskar att spela c-dur i två oktaver och alltid, alltid, har det som inledande övningskontroll på att allt är som det skall), och dels ett så kallat "Ambassadörs-diplom". Detta erhöll han efter att, i samband med att hans klass gjorde ett studiebesök på Kulturskolan, ha spelat inför  klassen, förevisat sin oboe och gjort allmän reklam för oboespel.

Konserten

Det gick väldigt bra på konserten, både för mig och Viola och Martin. Mitt stycke hade jag övat mycket systematiskt och fått konkret hjälp av min pianolärare Gabriele Katthän att laga "sprickor" och svagheter. När jag kände att jag kunde det tillräckligt bra för att klara av störmoment, släppte nervositeten lite grand, och jag tänkte på Gabis devis att man måste bestämma sig för om man skall prestera något genom sitt spel eller berätta en historia för dem som lyssnar.

Martin och Viola spelade Nu tändas tusen jule-ljus som en  duett tillsammans - Viola spelade första versen, Martin andra och så spelade de den sista tillsammans. Det gick mycket bra, trots att Martin hade feber och halsfluss. Lisa hade hjälpt Martin att moderera sitt spel så att han inte dränkte Viola helt med sitt ljudstarka instrument, och balansen fungerade bra, tyckte jag.

 Gabi hade köpte en blomma särskilt till mig (till tröst, i fall att). Nu behövde jag väl inte tröstas precis, men jag blev väldigt glad för omtanken.

Här står vi samlade efteråt, vi som spelade, stora som små.


Nu är det alvedon och Kåvepenin och förhoppningar som gäller - Martin ligger till sängs med feber och halsont och skall spela ensembelkonsert på tisdag...

Att trampa i klaveret

 En gång för länge, länge sedan var det en sjuttonåring som slutade första ring på gymnasiet. Hela skolan samlades i Domkyrkan. Den blomstertid och sånt. Sjuttonåringen skulle medverka vid festligheterna genom att spela solo på domkyrkoorgeln inför alla rastlösa sommarlovslängtande skolkamrater.
Bachs c-moll-fantasi låter svårare än den är, men det betyder inte att den är lätt. Den går fort, och mitt i stycket infinner sig några kromatiska klurigheter där vänster hand gör sitt bästa för att störa höger. Men sjuttonåringen hade övat. Och övat och övat och övat. Och trodde nog att det skulle fixa sig, att det skulle gå bra att köra på autopilot även om kvällen före hade varit sen (nära kompis hade haft studentskiva), och det mousserande vinet fortfarande satt som en lite för trång mössa över huvudet. Och det gick bra. Hela första sidan gick felfritt och i ett rasande tempo som emellertid otvetydigt förebådade sin egen undergång. Det gick faktiskt hur bra som helst framtill nästa sista raden på andra sidan (av fyra) - då ville nämligen  vänsterhanden inte riktigt (den var trött sedan dagen innan, krampaktigt spänd i en kombination av nervositet och ischemi (tempot), höger handen blev helt förvirrad och miste puls och sans. Och sjuttonåringen själv insåg att det hela höll på att utvecklas till en veritabel orgelkatastrof. Hon försökte rädda situationen genom att gå vidare, men hittade inget som gick att känna igen i händerna, backade då istället några rader, snubblade igen, hoppade sonika över det svåra och hamnade i helt fel tonart, försökte sedan förtvivlat modulera tillbaka till c-moll för att ha någonstans att sluta, men var inte riktigt klar över hur en sådan modulering skulle gå till. Hittade slutligen (efter mycket om och men)  tonen c och lät katastrofen sluta där.

Detta skulle vara sjuttonåringens första och sista offentliga framträdande. Någonsin.
Det var så hemskt  och skamligt att sjuttonåringen i fråga inte ens vågade gå med kamraterna tillbaka till skolan för att hämta ut sitt betyg (det var ändå inte så jättelysande); tänkte att alla måste förakta henne och skratta åt henne - att först sturskt våga sig på att spela i Domkyrkan och sedan misslyckas. Hur patetiskt kan det bli?


Så gick åren och sjuttonåringen blev arton och nitton, och så småningom 45. Hon spelade periodvis mycket, periodvis inte alls. Men ångesten över att spela för åhörare har alltid varit en trogen följeslagare.

*

Det har hittills  aldrig varit aktuellt för mig att spela inför andra igen, men faktum är att  jag har alltid tyckt att det var lite synd att jag inte riktig förmått dela med mig av min musik, att jag är så rädd att göra fel att jag nästan framkallar felen bara för att nå punkten "då det värsta redan har hänt".
När jag skriver detta är det en timme kvar till debut nummer två. Tjugoåtta år och fem månader senare.
Jag återkommer om resultatet.
Kanske.

När kommer boken?

Vänner,
först fick ni höra om Magda, tills ni hade  näsan  helt full. Sen får ni bara höra om oboe... Från det en till andra, så att säga. Nå, om ni undrar hur det går med Magda så har ni planen här:

Hej Maria,

Bildförslagen är bra, och att ha någonstans kring 10 bilder totalt bedömer jag som en rimlig mängd. Sedan får vi se exakt vilka av dem vi kan få tag i. Hur många av dem finns i det tyska arkiv du fick tillgång till?

Nästa vecka är fulltecknad, men sedan ska jag ha bordet blankt och kunna ta fram ett förstakorrektur. Vi har ganska lång tid på oss att sedan bli klara, eftersom jag vill presentera boken för säljarna så att de har en hel insäljningsperiod på sig innan boken kommer, vilket innebär att utgivningsdatum blir augusti 2013. De kommer behöva omslag och texter i början av februari, så det får vi lägga viss prioritet på.

Allt gott,

Anders Svedin

Gidlunds förlag, www.gidlunds.se

Det blir alltså i augusti 2013. Ungefär samtidigt med nästa års träblåskurs, skulle jag tro. 

Torsdagskväll med blåsmästarna

I går var det ensembel igen. Martin går alltså i "Blåsmästarna", en blåsensembel för folk i 9-12 årsålder, både brass och träblås. Martin är en av två oboister - han har en lite tystlåten pultkamrat som heter Simon. De har suttit bredvid varandra och tittat i samma noter var torsdag sedan i augusti utan att utbyta så mycket som ett ögonkast. Ibland har de sneglat på varandras fingrar när det inte funkat att läsa á vista från nya noter, men annars: total diskretion
Igår var det egentligen första gången som jag såg dessa allvarliga herrar busa lite med varandra. De försökte att sträcka sina oboer så högt de kunde i salen för att se vem som kunde nå längst. Och man kunde ana att det inte var många sekunder från att de högt vinglande oboerna snart skulle användas som svärd, men då ingrep jag. Jag har i och för sig mycket bra tumme med den lokale oboereperatören i Malmö,  (jag har en förhandlat en reparationsväntetid från 6 veckor ned till en och en halv timme), men har just nu väldigt dåligt med tid vara hemma med sjuk oboe.
 På tisdag har  nämligen Blåsmästarna konsert och redan på söndag skall Martin (och oboes medverka vid en annan konsert).
Nå, annars är det vanligen mycket god diciplin i Thomas-orkestern (orkesterledaren heter Thomas, och brukar inleda med att uppmana barnen att handklappande hälsa honom med ett käckt och taktfast "hej på dig, Thomas"). Det är egentligen bara saxarna brukar hålla "snacke-hörna". (Varför är det så att saxofonister i regel skiljer sig stort från andra träblåsare. Saxofonister är hejjigare, mer högljudda, saknar dendär nördigt-intellektuella framtoningen som framför allt drabbar oboister och violinister?)

Efter avslutat ensembelspel gick jag och Pål på bio och såg Call-girl, en film och den så kallade Geijer-affären. Det var en rörig och ofokuserad film som inte lyckades problematisera det som egentligen borde problematiseras (nämligen en korrupt, repressiv svinkultur där svin skyddar andra svin och den så försöker göra något åt saken råkar illa ut), utan mest lamterade kring en 14-åring på glid bland andra stackars 14-åringar på glid. Det kändes som om filmmakrna borde ha haft en tydligare linje i vad det egentligen var som man ville gestalta - isället försökte man gestalta lite av det mesta, och allt blev hattigt och slarvigt. Men middagen efteråt på nya Saluhallen var god och trevlig  - libanesiska meze med vindolmar och auberginesallad.

I eftermiddag har Martin oboelektion (tillsammans med Viola på fiol, eftersom de skall samspelas inför söndagens konsert). Direkt därefter har båda två pianolektion och sen blir det äntligen fredagkväll...

Varför skall man spela oboe?

Jag tycker att det är så roligt att spela oboe! Jag kan inte riktigt förklara varför - det är ju ett svårt och oförutsägbart instrument där rören kan ha sin dagsform eller helt enkelt bara gå sönder när man minst anar det. Och det är inte alltid så lätt att sätta tonen (det är INTE så att ett blås med givet grepp garanterat ger en förväntad tonhöjd). Däremot är det mycket lätt att spela både falskt och fel och fult på oboe. Ändå är det så roligt.
Såklart har det betydelse att det är Martins påhitt och att det är han som har fört in dubbelrörtillvaron i familjen, och såklart betyder det enormt mycket att vi har en så fantastisk oboelärare. Men allra mest är det ljudet,  det övernaturligt vackra övertonsljudet som är så förtrollande vackert.

Och så är det glädjen att lära nytt - det blir liksom ett bevis på att livet inte går på nedvarvning trots att man passerat 40. Att man kan. 
Glädjen över att tillägna sig ny kunskap kan ju appliceras på väldigt mycket, men ny färdighet det är ståret vassare. Om det rör sig om ett nytt språk, nytt  instrument eller ny sport kan kanske kan kvitta, det är den nyförvärvade färdigheten som gör något väldigt bra med ens välbefinnande.

I trettioårsåldern brukar livet övergå i bestämd form  - man har valt partner, livsstil, yrke och bostad. Hobbyn, om den finns, hänger kanske med från ungdomen, men får inte sällan stryka på foten på grund av tidsbrist. De förändringar som sedan följer hänger vanligen ihop med de val man redan träffat: man kanske byter arbetsplats men inte arbete, man lär sig mer inom ett gebiet som man redan hanterar, avancerar och går vidare.
Men var skall man gå när man redan nått dit man ville? Skall man slå sig ned och vila, för att sen bara uppleva att man tappar fart och mening? Sådana frågor är väl inte särskilt ovanliga i fyrtioårsåldern.

Personligen började jag cykla, skaffade racer, körde runt olika stora sjöar, regnades på och blev trött. Detta var en helt ny erfarenhet och ny färdighet (färdigheten att sitta väldigt länge på en sadel), och cyklandet gav defintivt en ny dimension åt mitt liv.
Några år senare bytte jag sadeln mot skolbänken för att lära mig tyska. På nytt student: nybörjare och okunnig, vilket var en ovan och lite obekväm situation för en överläkare och flerbarnsmor.
Men det ledde till en ny färdighet som i sig gav ett mervärde - det vill säga tillfredsställelsen låg inte bara i att plötsligt (nåja, "plötsligt" efter två år) kunna läsa och tala och skriva tyska utan i  att det går att lära sig något nytt.
Så nu är jag nybörjare igen. Jag kan ungefär lika mycket som en (i och för sig väldigt försigkommen) sexåring, och ibland undrar jag hur alla duktiga, skickliga, erfarna blåsare som man träffar här och där i olika sammanhang uppfattar en så överårig oboe-rookie som jag. Lite, lite patetisk, eller?

Det får vara hur det vill med det, för jag har väldigt roligt, och utmaningen i att lära sig något så pass svårt förhöjer definitivt livskvaliten.

Bilderna är från Martins första konsert. Åkersberg, Höör, 12 augusti 2012

Pianokonsert

I måndags var det debut för Martin och Viola som pianister. Det var ett sam-arrangemang mellan Piano-coh stråksalongen i Lund och Musikskolan i Höör där omkring 15 elever fick visa vad de lärt sig.
Själva upp-spelningen var ju väldigt konsertlik med ensamheten på scen, strålkastarljuset och publiken i mörker, rad efter rad. Spännande och lärorikt.
Viola inledde konserten med Bach, Menuett i G-dur. Hon tog det lugnt trots att hon var mycket nervös, och det gick helt fint. Martin spelade som nummer nio och var nog inte så nervös - han kunde sitt stycke (Thriller ur en pianobok av M.Aaron, och kom ihåg att bocka för applåder (dock åt fel håll, med ryggen mot publiken...).


På söndag blir det dubbelkonsert för oboe och fiol på Kulturskolan i Lund.

 Viola provar flygeln före konserten

Martin med sin pianolärare Julia Sigova

Att lära av varandra

Helgen inleddes med asien-inspirerad middag hos David och Sarah. Tack för underbart god mat! Morgonen därpå bar det iväg till Malmö och Dubbelt av dubbelt (det dubbla är rörbladen, och det dubbla av dem är att det omfattar både oboe och fagott). Utöver lite ensembelspel, masterclass och två konserter blev det en Howarth-oboe till i familjen. Nu kan vi alltså än mer utvidga vår oboe suzuki-verksamhet, Martin och jag. Vi lär av varandra när vi spelar oboe. Lyssnar, titta och härmar.  Detta blir både inlärningsmässigt och känslomässigt väldigt spännande.  Martin blir liksom stor och ansvarstagande och delar med sig av det han kan till mig (han har bättre minne och snabbare fingrar). Tillsammans med Viola på fiol kör vi någon sorts improviserad Musik-kindergarten i hemmet. Instrumenten får "prata" med varandra, vi turas om att kompa varann, och lek blir till övning. Med piano händer det inget särskilt i vår "rollfördelning". Vid pianot är jag mamma-vuxen som kan och leder och visar och ställer krav (krav som man ibland kan vilja vända sig emot med ett " är vi inte färdiga nu snart??"). Med oboen blir det ju inte alls så, utan det händer saker i just utbytet av kunskap.
Det är lek, det är absolut en lek, men det är också allvar - för det är väl klart att man inte investerar motsvarande värdet av en begagnad Ford scorpio i ett gäng oboer  bara för att leka. Det inser ju Martin också intuitivt, och just dettta underliggande allvar gör denna "lek" extra angelägen för honom, tror jag.

Tillbaka!

Hej på er!
Bloggen har vilat ett bra tag nu.
Orden tog helt enkelt slut efter att förlaget, som under många månader kontinuerligt aviserat sitt intresse, ändå tackade nej till att ge ut min bok. Det kändes faktiskt inte aktuellt att skriva en enda bokstav under flera månader. Alla ord, alla snitsiga formuleringar och framför allt Andra världskriget stod mig upp i halsen.
Jag inser givetvis att många skribenter blir refuserade, ändå hade jag lite svårt att ta att det drabbade just mig. Men det gjorde det ju. En stund, ialla fall.
I september fick jag emellertid glädjebeskedet att Gidlunds förlag gärna vill ge ut min Magda Goebbels-biografi.
Mest är jag nog lättad - lättad att det blev en bok till slut, att allt inte var förgäves, att någon i alla fall har tyckt om det jag skrivit. I övrigt är biografin nu ett  totalt avslutat kapitel, som jag lämnat både praktiskt och känslomässigt. När den väl ligger på bokdiksarna i vår kommer det nog att kännas som en mycket gammal nyhet. Eller, för att uttrycka det ett uttråkat ungdomligt media-idom: så våren 2012.
Nå, vad hände efter Magda då? Tja, det blev sommar, Elli, Jakob och lilla Alma kom och hälsade på. Själv kunde jag inte sluta att tänka på instrumentet engelskt horn, och köpte ett begagnat ungefär samtidigt som Martin fick sin Howarth junior-oboe och Viola började spela fiol. Sedan i maj spelar jag alltså engelskt horn. Jag tar lektioner av den osannolikt entusiasmerande oboisten Lisa Nyberg på Kulturskolan i Lund (som också är Martins lärare), övar och gör till och med små framsteg.

I slutet av maj hittade vi Julia Sigova som undervisar Piano-och stråksalongen.  Hennes "ingripande" i barnens musikundervisning har betytt oerhört mycket. Under hela sommaren tog de lektioner privat av henne, och senare via pianosalongen. Julia är musikalisk pedant med mycket själ, men från början var  barnen en smula de ovana vid hennes intensitet och kompromisslöshet. Nu när de börjar se resultatet är de dock väldigt nöjda  - och stolts - båda två. De har utvecklats enormt och, som Viola säger med glimten i ögat: Julia är en vanesak.

I juni for Pål och jag till Goetheinstitutet i Göttingen för att jag skulle bättra min talade tyska och inte bara kunna umgås på ett språkvetenskapligt plan med tysktalande. Vi levde studentliv med smala sängar och kokplatta i två veckor. Och tyskan blev ledigare, faktiskt.
I juli var vi och hälsade på familjen i London, svettades med Johannes i 40-graders Yoga, och noterade med glädje att Tahira slutat dricka kaffe...

Vi hyrde hus på Hven under den enda soliga juliveckan som denna sommar erbjöd och i augusti åkte jag och Martin på oboeläger i Höör. Här gjorde Martin sitt första konsertframträdande - han spelade en liten duett med soloobisten Henrik Chaim Goldschmidt. (För den som inte är så hemma i oboevärlden kan man kanske jämföra betydelsen av detta med att, som ungsångare få sjunga duett med Pavarotti).

Det blev sensommar, vi var i Århus för Alma-fest, och sen började Viola  trean; Martin skulle egentligen ha gått kvar på dagis, men han hade liksom mognat väldigt akut under sommaren både socialt och intellektuellt, varför vi fick ändra kurs och låta honom börja i förskoleklass istället.

För närvarande går det mesta av tiden åt att spela med barnen (Martin med sin oboe, Viola spelar fiol och båda spelar piano).
Under november kommer Martin att medverka vid inte mindre än två konserter för blåsarensembel, en duett med sin syster och sedan ha ett pianoframträdande på Kulturhuset i Höör. Viola skall också ha både pianokosert och ett fiolframträdande (första gången hon spelade fiol offentligt var i samband med kulturnatten - hon spelade Nu grönskar det (JS Bach) i stadshallen och jag fick förmånen att kompa henne på piano.)
Även Klas har börjat spela på allvar igen. Han lektioner för Irene Frisch på Piano-och stråksalongen. Med tanke på hur lite han egentligen har spelat som barn är det mycket anmärkningsvärt hur duktig han blivit sedan i somras. Han spela nu hela Mozarts à al Turca och har även börjat på ett ganska krävande preludium av Rachmaninov.

När vi inte spelar händer det att vi arbetar/går i skolan eller motionerar. Martin som egentligen går i "simskola 3" har nu blivit uppflyttad till nivån "crawl 1", eftersom det har hänt så otroligt mycket med hans simning på sistone. Han håller på med kandidaten (guldmärket) och saknar där nu bara livräddningen samt ett huvuddyk med sträckta ben från en meters höjd.
Viola tog bronsmagistern under sommaren och skulle egentligen simmat två gånger per vecka. Detta har dock vi varit tvugna att reducera eftersom hon spelar så mycket och behöver tid både till lektioner och övning. Därför simmar hon bara en gång i veckan.

Själv springer jag. Äntligen. Det har tagit lång tid att komma i gång så pass att man kan kalla det springa. Jag började i augusti enligt schemat. 5 min gång, sedan1 min jogg, 1,5 min gång osv i 30 min. Stegvis ökades löpningsintervallerna och minskades gångpauserna och nu tre månader senare springer jag faktiskt 5-6 km (låt vara med några smärre gångpauser efter uppförsbackarna) tre gånger i veckan. Men det är faktiskt märkligt hur jobbigt det är att komma igång med löpning även om man tränat styrketräning och cykling/spinning/crosstrainer i många år. Därför är jag just nu väldigt stolt över att kommit över den initiala tröskeln.

Under hösten har vi vecka för vecka fått följa en liten ny familjemedlem från dess allra första börja... Den bor ännu i mörker, men kommer med våren - och detta är nog det allra märkvärdigaste som hänt oss sedan den första april när vi fick lära känna lilla Alma.