Prenzlauer Berg

En lönn i höstbrand utanför köksfönstret, där jag sitter och inte förstår det jag läser; satsanalys i satser överstigande tio rader känns emellanåt lite trögtuggat.
Lönnen har, liksom huset stått i hundra år, överlevt och tittat på; Prenzlauer Berg skonades både från bomber  artilleri och undkom till och med DDRs charmlösa rationaliseringar. Husen är nyklassicim och Jugend med smyckade fasader, gesimser, figuriner, balkonger och långa, hängande gardiner av murgröna.
Befolkningen:  ung och diskret välbärgad, förefaller till stor del bestå av konstnärer, kulturintresserade och föräldralediga akademiker (det närbelägna gymmet har till och med en mysig avdelning för barnpassning).
Små afffärer säljer konsthantverk, antikviteter och ekologiska barnkläder, allt mycket småskaligt och personligt. I huset bredvid finns en synnerligen välutrustad filmbutik specialiserad på kvalitetsfilm och klassiker, och mängder av kondoleansbrev och blommor täcker ingången till  ett litet snickeri där innehavaren uppenbarligen gått ur tiden för två månader sedan. Saknad och ihågkommen. Motsvarande skulle inte förekomma i Sverige, inte ens i Lund, som så gärna klappar sig på magen och berömmer sin gemytlighet.
Prenzlauer Berg är en stad i staden, så vacker och sympatisk, långt, långt från hetsen på Potzdammer Platz och pengatvätten på Ku'damm.

Huset mittemot

Här bor vi, i gårdshuset. 

Nu skall vi ta U-bahn (eller S-bahn?) tvärsöver staden, nästan ända till Charlottenburg för att hämta ut operabiljetter - i morgonkväll blir det Trollflöjten på Deutsche Oper. I kväll däremot träffar vi Ursula på en av Berlins bästa vinbarer,  Weinstein!

Solig söndag i Berlin

Vi är i Berlin nu. Våningen är underbar, området grönt, föga trafik, en hel del barn och uteserveringar. Lite som Chelsea, fast på tyska. I går strosade vi runt, och jag hittade en klänning som jag tänker mycket på, och nog måste återkomma till.
Middag på  spansk restaurang här i området. Jag åt kaninfilé i kastanjesås, vilket Pål tyckte var "att gå över gränsen". Han tänkte på Lavendel, och empatiserade sig. Crème Caramel till efterrätt och 2 cl ren Absint (70%). Som en riktigt god hostmedicin.
Sedan var det Halloweenfest i Brandenburg, querdurch und zurück. Jag skall inte räkna efter, vill inte veta - taxi är i vissa fall det enda rationella (för att citera min kära svärdotters uttalande angående sträckan Stortorget - Pedellgatan). Och det är ju med pengar som med  problem, det kommer hela tiden nya!

 Hemma vid 02.00 (vilket är oerhört för en så kvällstrött person som jag), men vi fick Gott sei dank en timme i present, så jag har faktiskt orkat läsa grammatik i ett par timmar nu medan Pål sprungit fram och tillbaka över Museum Insel - 9km!
Beeindruckend, en dag som denna.

Simning

Martin simmar nu 10-15 meter på djupt vatten!
Fint, korrekt bröstsim med huvudet under vattnet mesta dele av tiden, går bara upp hastigt för att hämta luft i slutet av simtaget. Han ser mycket proffsig ut, och jag gissar att han kommer att kunna vara med på "Morgondagarnas" redan nästa termin.

Fredag

Äntligen fredag! Och en veckas "ledighet" väntar. Förvisso måste jag tentamensläsa (tentar grammatik om en vecka), men inläsningen skall ske i Berlin!
Vi har fått låna en kollegas våning i Prenzlauer Berg och reser i morgonförmiddag. Planen är att strosa på stan, gå på utställningar, kanske opera. På tisdag skall jag följa min kollega på hennes mottagning. Hon har exakt samma arbete som jag - gynmottagning i högt tempo- men vinsten för mig är att göra det på tyska!

Nu skall vi avhämta barnen och fara till badhuset där Martin vill förevisa sina senast förvärvade färdigheter i simning.

Bort allt vad oro gör

Viola är en ganska orolig person. Det räcker mad att man kallar på en katt för att hon skall få stora skälvan och oroat utbrista:
-Är Rossini borta?"
Sjukdomar, mindre olyckor, vad som helst. Märker hon att jag är lite fundersam blir hon utom sig:
- Är DU orolig, mamma? Då ÄR det farligt.
Jag vet inte om detdär stämmer. Jag är nämligen ganska lättoroad själv, och det är tveksamt om min oro verkligen är ett pålitligt signum för "allvarlig händelse".
Men henne oroar min oro mer än något.
Pål däremot, oroas nästan aldrig. Hans optimism och tillförsikt bereder ut sig som en stabil och mjuk matta av vardagstrygghet för oss andra ängsliga väsen att trippa omkring på.
Vi pratade om det i morse, och jag försökte lugna Viola (som just då inte visste om Rossini var ute eller inne) med att så länge Pål inte är orolig, så finns det egentligen ingenting att vara orolig över. Men Viola verkade skeptisk:
- Jamen, jag litar inte riktigt på Påls oro - han blir ju ALDRIG orolig, så han kanske inte förstår när det är allvar. Och OM han nån gång skulle bli orolig så är det över så konstiga saker,som till exempel att ett rör har gått sönder. Sånt oroar inte jag mig alls över (nöjt).

Jag är nog benägen att hålla med Viola. Rör oroar ganska lite. Det kan på sin höjd bli vått. Och dyrt.  Oftast brukar dessutom Pål lösa sådant utan att varken jag eller Viola alls behöver engagera oss.

Så vi fortsätter att oroa oss för oklara ljud, konstiga ljusfenomen, små sår och gömda katter istället.

"Videnskapen!" (Citat: prof Bondo i Riket. Utropas i kör med pekfingret i luften)

Jag har hört att det finns doktorer som spontant går på PUB-Med, som letar artiklar helt utan uppmaning, som läser nya rön och tänker: "oj jaha..." och "det här skulle man studera vidare". Och som verkligen tänker på medicin, hur det hänger ihop, det där med kroppen och livet och det.
Jag har hört att det kan vara så. Men tvivlar, likväl.

Min man kan inte förstå hur man kan vara läkare, och i synnerhet disputerad läkare, utan att tänka och känna på detta vis. Han undrar om jag fick min avhandling i julklapp och om jag ångrar att jag blev läkare.

Nej, jag ångrar ingenting. Jag kan en del om det bräckliga fodral som utgör vår kropp, jag kan kanske till och med hjälpa människor då och då. Eller i alla fall lugna dem, och jag tjänar lagom mycket pengar.
Men jag undrar inte. Och jag berörs absolut inte av om Lancet  publicerar en ny, stor, randomiserad studie om nånting, irgendwas.
Jag är säkert en skam för hela läkarsläktet, men jag försöker dölja det. Jag sköter mina patienter adekvat (hoppas jag), och ser lagom akademisk ut. Bär min doktorsring som ett alibi. Jag sydde till och med närmare femtio marskalkband i siden på två dagar inför min doktorspromotion 2007.  Det var väl, om något,  en offergåva åt vetenskapen?
Men Pub-med? Nja. vi har gjort slut.
.

Sköna söndag

Tre barn vaknade i morse  klockan 06.00. Vardag som söndag ringer Martins inre väckarur exakt klockan sex. Oavsett när han somnat, och oavsett hur ljust/mörkt det är omkring honom. förut, när han var bebis var det 05.15. Alltid.

Frukost och simskola och pannkakor. Nu är flickorna ute och leker (något med spik och hammare och några brädor, säkert helt i paritet med gårdagens gipsorgie, men ialla fall utomhus), och Pål har åkt till Skattkammarön (alla föräldrars avgrund) med Martin.

Jag översätter tidningstexter och läser om Schillers uppväxt. Drömde inatt att jag var på ett "tyskläger", ett sorts ridläger men utan hästar,  där satsanalys ersatt skogsritter.
Varav hjärtat är fullt....

Die Sonnabendfreude der Mutter

Idag har det mest blivit barn och deras kompisar och lek och pyssel. Mycket med gips, balloner och trälim. På olika oväntade ställen.
 Dessutom har jag läst och läst om Werther. Sturm und Drang usw. Måns kom förbi en stund, vilket var mycket trevligt. Ytterligare en generation barn som omedelbart och bokstavligt satte sig på honom. Alla tre, samtidigt! Han måtte utrsöndra nån sorts barnferomoner...

När barnen, inklusive översovande bästis Hedvig, väl somnat och jag tyckte att Werther behövde ta igen sig efter en intensiv dag med mig, blev det lördagsmys på egen hand (Pål är dygnsjour) med yoghurt, käckebröd och lite film - oemotståndliga kostymer i rimlig miljö är vad Grays Anatomi är för Elli eller Gilmore girls för Tahira.
Det behöver inte ens handla om nåt särskilt. Stämningen räcker.

Lyssnar nu på nionde symfonin. Goethe i all ära, men Schiller är strået vassare. Det måste ju även Beethoven tyckt, annars hade väl Mephistopheles sjungit sista satsen. Och knappast an der Freude.

Förresten, är det inte väldigt tjatigt dethär med att fejjan hela tiden meddelar vad olika människor lyssnat på. För att citera min yngsta dotter: Vem bryr sig?

Vad som fyller dagarna

Nu är alla barn friska igen. I går var det jujusti-träning för både Martin och Viola. Och för mig. Träningen för de yngsta bygger nämligen på att föräldern är med som träningskompis, vilket är väldigt mysigt. Jag lärde mig en del grepp och Martin, som annars alltid måste dela uppmärksamhetsutrymmet med sin storasyster,  njöt av att ensam ha mitt totala fokus.
När jag hade lämnat av barnen i hemmet blev det sushi och sojafläckar på jujustidräkten, Pål läste  Tordyveln flyger i skymningen, och  jag gick till min PT-träning (rygg, bröst biceps). Jag kan inte nog betona hur mycket PT-Johannes betyder för min livskvalitet. Jag är svårt träningsberoende och förvandlas omedelbart till en manet med huvudet fullt av segt slem om jag inte tränar 4-5 gånger/vecka. Med Johannes medverkan blir det extra stimulerande, och inget som behöver ifrågasättas (Typ: lite sterssigt i dag, hoppar träningen). Vi kör på bestämda tider och endast sjukdom eller planerade resor får rubba på detta. Och jag blir starkare och starkare, vilket är den officiella avsikten. (men också snyggare, vilket är den egentliga avsikten). Dessutom har vi trevligt.

Min träning ( styrka med PT tisdag + torsdag + söndag samt 1- 2 valfria pass i egen regi, löpning eller spinning) trängs med barnens aktiviteter och allt följer ett strikt schema: Simskola måndag (Martin) + söndag (Viola), piano på onsdagar (Viola), jujutsi på torsdagar (båda). Dessemellan skall vi hinna öva piano och läsa läxor, jag och Viola, och jag skall själv hinna plugga tyska och skriva på min bok. (Ja, och köra gyn-mottagning på dagarna, förstås).
Vi har alltså väldigt, väldigt lite fritidsproblem...
Klas deltar i begränsad omfattning i dessa aktiviteter, men han är duktig på att passa sina syskon, leka vilda lekar med dem, samt föra filosofiska samtal med mig om astronomi och skatteplanering.(Lite udda kombination, kanske?)

Det går förresten snabbt framåt med Violas pianospel, och hennes pianolärare sade i onsdags att hon nu, efter 6 veckor, spelar som hade hon spelat i ett år.
Så frågade han mig om alla mina barn var lika begåvade. Och det får man nog säga att de är, alla sex. Stolt mor, såklart. Även om jag aldrig har känt mig särskilt  ansvarig för deras olika talanger eller framgångar.
 Jag är bara så otroligt tacksam att de finns.

Dagantecknignar

Under helgen trevlig resa till Påls dotter och hennes familj  i Karlstad för att hälsa på lilla nykomna Anna. En fantastiskt fin liten person. Resan var lång med väl där hade vi det mycket bra.  Åter i Lund  blev både jag och viola sjuka. Det är svårt med kombinationen sjukdom, sjuka barn och privatpraktik. Det finns ju  ingen ersättare och därför måste alla patienter  avbokas, vilket innebär både en ekonomisk och PR-mässig förlust, tyvärr. I morgon skall dock min pappa rycka in för att passa barnen och jag får ta näsduken med till mottagningen. Vill man hellre ha snuvig gynekolog än ingen gynekolog?

(I övrigt går tiden mest åt till att skriva. Både träningen och Werter har fått stryka på foten för annans hälta de senaste veckorna. Jag vet att jag kommer att lägga ned projektet för flera månader om förlaget avböjer - därför är det bäst att försöka hinna skriva så mycket som möjligt fram tills dess, när nu "dess" kan vara - skall vi gissa på 11 november? Det är en fredag). 

 Måste, måste, måste ha en plan B. 

Har just anmält min x-make till en kurs på Folkuniversitetet i Jönköping med kursbteckningen Hur man pimpar sin rullator. 

Träningstorsdag

I kväll var det åter PT-kväll. Vi kör tre gånger i veckan, jag och Führer Johannes E på Actic. (Jag blir alltid så förvånad när mina patienter ber om att få "fortsätta" hos mig. De tycker uppenbarligen att det är viktigt att prenummerera på en och samma gynekolog. Men det är det inte alls, i själva verket. En riktigt bra PT, däremot. DET är viktigt!)

Dagens pass: rygg och bicpes. Koncenterat. Maxstyrka.
Triset:
Stående rodd
Pull-over i cablecross,
Breda latsdrag,

Excentrisk pull-over i maskin

Enarms bicepscurl med 12 kg-hantel. 12x3 för var arm
Excentrisk bicepscurl i maskin

Rygglyft.

Sen hem och bad och protein och en halv sida typer om halte pojkvännen 1920 -21.

Juholtdrama i flera akter på aktuellt.  Rörande att man talar om "det som hänt". Som vore det fråga om något som drabbat herrn Juholt.
Och nu: stormar som skall ridas ut, och huruvida han skall klara det.
Är det inte bara så enkelt att han är väldigt mycket smålänning?

Deutscher Herbst

Betygssamtal avseende muntlig språkfärdighet. Helt oväntat gott omdöme, så nu skiner solen. Jag vet att jag är ganska stark i grammatik, men fortfarande muntligt obekväm. Mer än hälften av mina kursare har tyska som Muttersprache, vilket gör att jag för det mesta känner mig rätt kass, vergleichsweise. Men den snälla, rara lektorn Ursula L påpekade att hon undervisar i tyska som Fremdsprache och att värderinggrunderna utgår från detta. Sie sagte, ich würde in Prüfung bestimmt nicht durchfallen. Tralala!

Nu är två kurser avklarade, språkvetenskap och Muntlig färdighet. Kvar: Grammatik, Översättning, Uppsats och Litteraturhistoria.
Uppsatsen pågår, om än långsamt. Den rör tempusskillnader i översättning sve-ty; Grammatikkursen är snart klar, tenterar i november. Översättningen börjar idag ,och nästa vecka börjar slutligen den tunga kursen i tysk litteraturhistoria. Werter först. Orginaltexten, förstås, oavkortat. Lotte och lidandet och den gula kavajen, usw. Sen Schiller och Mann.
Jag förstår inte hur jag skall hinna arbeta lite grann också. Gyn-mottagning ter sig så irrelevant i sammanhanget, liksom. Desstom har jag ju min lilla biografi att sköta om. Samtnågra barn, sägs det...

Planen: Om förlaget hör av sig på ett positivt sätt, tar jag litteraturhistorien till våren i stället. Om det blir nobben blir det Leiden i flera bemärkelser resten av hösten.

Araknoidea

Började dagen med att det hoppar ut en gigantiskt stor spindel från mina kläder, som jag råkat lägga på golvet innan jag gick till sängs i går kväll.
Detta är ett trauma som kommer att få mycket tråkiga följder på många olika vis: Överallt sitter det alltså spindlar och bara väntar på att angripa mig. Känns det som. Det går åt jättemycket tid bara till att spindelsäkra närmiljön (skrivbord och gynstol)  - hur många jävla spindlar finns det inte i resten av världen???
När skall jag hinna göra något annat än spåra och förinta spindlar?

Som tröst berättade Pål, på vägen till arbetet, att han minsann inte tänkte resa till Brasilien. Skälet: Riklig förekomst av små, smala ålar som simmar in genom urinrörsmynningen, vidare upp och anriper blåsan, går igenom blåsväggen och ställer till oreda i kroppen största allmänhet. Ålar. Så jälva vidrigt.

Det finns så mycket äckliga saker att man blir alldeles ledsen.

Ridtur på Sleipnirs ängar

                                                   Cecilia och jag

                                                    Viola och Martin ryktar

                                                    Martin kratsar hovarna. Alldeles själv.

                                         -Hej, Hästen!

                                                     Snart iväg

                                                    Ridklar

I dag har jag varit med min barndomsvän Cecilia och ridit islandshäst i den underbart vackra skogen vid Björnstorp.

Kväll med barn och magsjuka

Ligger sjuk i sängen, läser grammatik och kikar på kultursidornas utrop om Tranströmer.
Vad  litteraturpriset anbelangar så finns det så otroligt många tyckare och förståsigpåare. Människor som överhuvudtaget inte läser annat än Metro eller på sin höjd Sydsvenskans söndagsbilaga känner sig plötsligt skickade att ha åsikter. Så är det sällan avseende fysikpriset. Jag har heller inte hört någon enda fnysa över medicinpristagaren. I litteraturens värld är alla experter, däremot.
Här finns det en parallell med psykiatrin - där känner sig ofta både politiker och allmänhet manade att ha synpunkter på diagnoskriterier, terapival och vårdform. Att samma "allmänhet" skulle diktera hur man syr fascian bäst vid en bukoperation eller vilken cytostatikaregim som är lämpligast, är däremot helt uteslutet (tack och lov) .

Lite familjerapport:
Viola har börjat på Jujutsi,  och idag inköptes dräkten. Nästa vecka skall även Martin börja, och kvällen har ägnats åt att tre barn har visat grepp och kastat omkring varandra.

Eftersom jag är sjuk lagade Pål mat, vilket inte händer så ofta, men det blev hur bra som helst: köttfärssås med salvia och konjak och grädde. Till och med jag, som egentligen bestämt mig för att bara äta kalla äpplen framgent, fick i mig lite.
Klas och småbarnen har som hemuppgift att röja efter middagen utan föräldramedverkan, och det har de klarat väldigt bra denna veckan. Men som alla diskande barn måste de alltid påminnas om att kastrullerna "ingår". ( De tre yngsta är emellertid mycket mer lättdirigerade i detta avseende än deras tre större syskon...)

Nu övar Viola sin pianoläxa tillsammans med Klas, medan Martin badar. Jag skall läsa om nominaliseringar, och kanske skriva lite på mitt manus om illamåendet släpper (jag har aktat mig för att ens titta på manuset idag av rädsla för att  illamåendeassociationer - då skulle jag nämligen aldrig mer kunna skriva).
Vi borde baka lussekatter (6 okt är sedan 1984 lussekattsdag i vår extenderade familj), men jag orkar inte vara ur sängen så pass länge att jag skulle hinna få i alla ingredienserna. Tyvärr.

Nobelpriset? Ja!

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.


                                                                                                                                     Tomas Tranströmer

Geld und Zeit

Wir haben einen perversen Ehrgeiz entwickelt, die sogenannten laufenden koste zu maximieren, um das Ende der Arbeit nie absehbarer zu machen.

 Ausserdem: Bei mir hängt das, was ich meine "eigentliche" Beschäftigung betrachte, überhaupt nicht kausal mit dem Bestreiten des Lebensunterhalts zusammen.
40 Stunden Neben-arbeit wöchentlich - das ist bestimmt nicht einleuchtend.

Om varför jag inte hinner blogga, läsa sagor, plugga grammatik eller signera journaler

Just nu är jag helt upptagen av mitt manus, eller snarare: av mina misstag, upprepningar, syntaxfel och rena slagfel. Jag har skickat manuset  till förlaget (långt, långt i från färdigt, men ändå), och sitter nu och upptäcker alla korr-fel som inte syntes innan jag stoppade kuvertet på lådan.
Fick bekräftande mail idag på eftermiddagen - som om redaktören hade nosat sig till min vånda. De återkommer efter sammanträde i utgivningsgruppen...
Hjälp! Manus till Vita tidningen (Ultrasound in Gyn/Ob) och BJOG (British Journal of  Obstetrics and Gynecology) känns som en känslomässig lekskola jämfört med detta - då var det ju bara en artikel eller en lite blygsam avhandling, nu är det ju hela min själ, som står på spel!

En tragikomisk episod:
Vi hade gäster i lördags, vissa kända, vissa mindre kända. En av gästerna upptäcke att det verkade pågå någonting intressant på mitt skrivbord och så började vi prata lite om det. Jag sade att jag ämnade skicka det som skrivits till förlag XX i dagarna. Gästen i fråga undrade varför just förlag XX, och inte förlag YY,varvid jag svarade något överlägset om att förlag YY minsann hade brist på "ekonomiska muskler". Sen blev det inte mer sagt i den saken, men stämningen förändrades en smula.
Först dagen efter förstod jag att gästen i fråga ägde det föreslagna förlaget YY.

Gut. Det blir nog inte nåt bjuda-igen där inte. Jag  har fått första pris i social klumpighet.