Lovestory

Jag mötte min älskare för ett par år sedan. Först var det bara glimtvis. Ohyggligt spännande men osäkert. En hisnande oro. Efter hand kunde vi träffas allt oftare och oftare och relationen gick mer på så att säga "fast mark". Vi hade liksom bestämt hur den skulle vara .Var och när och hur. Formen var satt. Tonarten. Fortfarande underbart, dock.
Så småningom kom vardagen i fatt oss. Vi hade våra rutiner, jag visste ungefär vad som förväntades av mig - och jag visste att vi skulle komma att få det jätte-jobbigt på slutet, i synnerhet skulle bli dags att räta ut alla missförstånd, och kolla vem som egentligen sagt vad, var och när.
Nå. Vi har inte allt nått slutet än, långt därifrån. Vi är väl inte ens gifta på riktigt än. Väntar fortfarande på att hindersprövningen skall gå igenom. Har väntat sedan oktober. Överväger nu att höra med ett annat skattekontor, så att säga.
Men vi delar vardagen.har blivit varandras vardagssällskap. Inte längre overkligt och hemligt och fantastiskt.  Mer 7-16-köret och lite fredagsmys. Det är okej.
Efter en hel honeyweek  i sängen - (sängen är  helt nödvändig - mina axlar och höfter omöjliggör att jag sysslar med sådant här vid ett skrivbord)  - har  vi nu i alla fall nått halvvägs, skulle jag tro. Och jag börjar inse att vi inte alltid kommer att vara tillsammans.
Men just ikväll jag har drabbats av tillfällig övermättnad. Det står mig upp i halsen,alltihop. Skickade därför i dag i väg hela historien för granskning och eventuellt en liten ansiktslyftning. Känner ett riktigt proffs i sammanhanget (har till och med varit gift med honom).
Under tiden kan jag vila mig och fira sportlov med småbarnen, greja min tentamen i språkhistoria, och  umgås med min man. I slutet av veckan förväntar jag  återkomst i tilhyfsat skick. Då kanske vi båda är färdiga för nya tag, hejåhå. Andra halvlek.