I går lunchade jag med Elli, vi gick  och köpte lite bebiskläder, tittade på åkpåsar och åt något wokat på Makai. Så himla mysigt.
Tanten (damen, kvinnan, expeditien) i barnklädesaffären småpratade med oss och fick fram att jag varit med några gånger förr.
"Va´? Sju barn, då måste man verkligen tycka om barn, och vara intresserad... och ha oändlig ork. Och ett enormt tålamod", funderade hon.
Hm, sade jag
Hm, sade Elli (lite,lite mer eftertryckligt).

Jag, som inte alls  känner igen mig i denna beskrivning, började fundera på varför alla dessa barn, och om det faktum att de är många på något sätt speglar att jag orkar något eller har ett särskilt tålamod. Skulle man fråga barnen själva skulle de definitivt förneka att deras mor är uthållig och tålmodig. Jag gissar att de skulle säga något i stil med: "Mamma? hon vill ju bara sova hela tiden (eller ägna sig åt den hobby som i ögonblicket står högst i kurs, nu är det visst tyskan), och om hon inte får som hon vill blir hon arg och sur, hon dominerar sin omgivning på ett läskigt vis".
Det låter inte som någon drömmorsa, precis. Så varför alla dessa barn? Är det för att jag inte har hittat rätt preventivmedel (och därför behövt gå den långa vägen och utbilda mig till gynekolog)? Eller är det för att jag tidigt tappade förtroendet för pensionssystemet och hoppades kunna trygga försörjningen genom att skaffa en bred nästa generation? Eller var det för att krama sista droppen ur flerbarnstillägget? Eller för att det är så himla mysigt att aldrig egentligen kunna ta det lugnt och bara chilla?

Jag vät inte, som min yngste son skulle sagt. Jag vet absolut inte varför jag har barn, i synnerhet inte varför jag har så många.
Men det blev väldigt bra barn, måste jag säga!
..och svärbarn, och barnbarn såklart.