Att skjuta upp porten till SOL (Språk och Litteraturcentrum), känna den välbekanta trapplukten - en blanding av sten och papper - var direkt magiskt. Efter två terminer är jag definitivt inte färdig med tyskan, även om jag väl nått mitt ursprungliga mål -att kunna läsa medelavancerad tysk litteratur. Roligt var det att återse gamla kursare - vi är in alles fem som fortsatt från förra terminen, ytterligare 4-5 har tillkommit. Studierektor Mikael N är densamme, fast han dagen till ära bytt färg på skjortan. Imorgon blir det föreläsning med "Diejenige" Ursula L, och jag förväntar mig att även hon kommer att vara konserverad sedan i våras - ambitiös, mycket korrekt, högtidligt vänlig.
Plötsligt fick jag känslan att dessa varelser liksom framlever sitt liv på tyska instutitionen, likt inventarier, med ett enda livsmål - att bibringa hågade studenter lite basala kunskaper i tysk syntax.
På samma sätt föreställer sig måhända mina patienter att jag bor här i mitt mottagningsrum, i vit rock dygnet om, ständigt beredd att ta ett cellprov eller utföra en ultraljudsundersökning, och med Lunds kvinnliga befolknings gynekologiska hälsa som enda fokus.
Kanske är det så. Kanske inte.
