Konsumera mera!

I natt drömde jag att jag köpte en benvit BH till min äldsta dotter för
17 000kr! Lite, lite dyrt, kanske.
 Denna dröm säger möjligen något om min egen syn på min ultrakonsumtion. På botten av den svarta, svarta själen inser jag uppenbarligen att jag spenderar helt orimligt mycket pengar. Ibland på helt orimliga ting. Lite förmildrande i detta sammanhang att det var en gåva.
Mina senaste vansinnesköp är annars ett par åksjukeglasögon för 11 000 kr samt ett tysk-tyskt-lexikon  på närmare 3 000 sidor för 800 kronor (med det blir rätt billigt per ord trots allt, om man slår ut det, alltså).
Har nästan beställt ett par måttsydda läderridstövlar för 5800 kr.
Kanske börja rida endera dagen? Bästa att vara förberedd i så fall.

Farmor skall bli mormor

I elfte veckan.  Orimligt mycket mage med tanke på att min lilla flicka egentligen är smal som en stängel.
Blir det måhända dubbel utdelning?

SOL i sinnet

Att skjuta upp porten till SOL (Språk och Litteraturcentrum), känna den välbekanta trapplukten  - en blanding av sten och papper - var direkt magiskt. Efter två terminer är jag definitivt inte färdig med tyskan, även om jag väl nått mitt ursprungliga mål  -att kunna läsa medelavancerad tysk litteratur. Roligt var det att återse gamla kursare - vi är in alles fem som fortsatt från förra terminen, ytterligare 4-5 har tillkommit. Studierektor Mikael N är densamme, fast han dagen till ära bytt färg på skjortan. Imorgon blir det föreläsning med "Diejenige" Ursula L, och jag förväntar mig att även hon kommer att vara konserverad sedan i våras - ambitiös, mycket korrekt, högtidligt vänlig.
Plötsligt fick jag känslan att dessa varelser liksom framlever sitt liv på tyska instutitionen, likt inventarier, med ett enda livsmål - att bibringa hågade studenter lite basala kunskaper i tysk syntax.

På samma sätt föreställer sig måhända mina patienter att jag bor här i mitt mottagningsrum, i vit rock dygnet om, ständigt beredd att ta ett cellprov eller utföra en ultraljudsundersökning, och med Lunds kvinnliga befolknings gynekologiska hälsa som enda fokus.

Kanske är det så. Kanske inte.

Sjukvärdsfilosofi

Söndagmorgon och Verdi i sovrummet. I tidningen förundras sjukvårdsfilosofer i chatt med Högsta Regionhönset över tomma operationssalar nattetid. Varför inte fylla dem, operera elektivt hela natten och "beta" av köer?
Ja, varför inte? Det är väl bara att samla ihop alla sysslolösa doktorer som går här och dräller på vikariat och gråblock, ge dem en unikabox med nattamat och en "maskinpark" med op-bord, kniv och en bit tråd. Äntligen skulle dessa stackare få en fast punkt i tillvaron.
Tanken är rar, men lite problematisk. Med operationer följer nämligen narkos, ibland röntgen, post-op och av och till IVA-behov; all form av kirurgi är invävd i en intrikat, personal- och läkartät logistik. Skall alla dessa människor arbeta på natten? Vem skall då arbeta på dagen?
Utöver att man skulle dränera verksamheten på kompetens dagtid vore arrangemanget knappast ekonomiskt fördelaktigt.
Få operatörer skulle operera elektivt på natten med mindre än dubbel ersättning (dvs vanlig jourtaxa), och för att locka stafettläkare till ett upplägg som innebär 100% nattarbete, får man nog lätta avsevärt på plånboken.
 Personligen skulle jag inte acceptera en  arbetsvecka med fullt operations-eller mottagningsprogram nattetid för mindre än 200 000 kr till mitt bolag, mån- fre 21.00 - 06. 00.

Vidare talade Regionhönset om att "vi" måste skapa fler "arbetstillfällen" inom vården i Öresundsregionen.
Det är en vacker tanke, fler doktorer per capita. Men då får vi nog börja att skapa fler doktorer.
Det heter att tillfället skapar tjuven. Dessvärre skapar knappast arbetstillfället doktorn. Det tar sådär dryga sex år plus femårs specialistutbildning samt ytterligare ett antal år för att bepröva vetenskap och erfarenhet innan man i kompetens och arbetskapacitet kan ersätta den kollega som just gått i pension efter 35 år i branschen.
Men då har regionrådet schon längst själv redan retirerat till nåt pensionärsgetto i Provence och lämnat över till nya, lika förvånade tänkare...

Riket på riktigt

För att skingra tankarna gick jag igår från arbetet direkt till gymmet. Det blev crosstrinersintervaller, vilket är bland det jobbigaste som finns. 30 minuter totalt, med tio minuters uppvärmning på stigande motstånd och sedan nio 45- 60 sekunders-intervaller på nästan max-puls följt av 45-60 sekunders aktiv återhämtning. Därefter ett mindre pass benstyrka med betoning på volym (ca 10 repetitioner i 3 set). Det fanns inte närheten av en chans att jag skulle orka styrke-uthållning efter ett så intensivt intervallpass.

Protein, yoghurt och en stunds vila  efter hemkomst. Därefter promenerade jag och Pål genom den våtvarma staden i skymningen. Det blev  Stadsparksrestaurangen, en mindre förrätt och ett glas vin.

Väl hemma ville Klas att vi skulle fortsätta att se på von Triers Riget, vilket vi gjort kontinuerligt under den gångna veckan.
Jag har ju givetvis sett Riget flera gånger  - härifrån stammar flera episka citat,väletablerade i familjerjargongen. (Morgonkonferensen börjar när jag kommer. Morgonkonferensen slutar när jag går!)

Första gången jag facinerades av Riget var 1995. Då var jag en oskuldsfull medicine kandidat. I dag ser jag Riget med andra ögon. Spökena lite mer marginella. I förgrunden: uppblåsta omorganiseringar. I Riget: Operation Morgonluft, i verkligheten: Parsjukhus-organisationen (90-tal),  Skånsk livskraft (milleniumskifte) och Leankoncept (för ett par år sen), SUS (nu).
Alla dessa fåniga, kostsamma "strukturomvandlingar" som med mer eller mindre (oftast mer) krystad terminologi skall få oss att tro att snart, snart skall vården bli bra, och säker och effektiv och gratis. Eller ialla fall gratisare. Bara vi åker på lite fler ledarskapskurser, uttalar orden "flöden" och "förändringsarbete" som vore de heliga besvärjelser, ritar fler  fiskbensdiagram, trycker upp fler knappar med texten "jag vill hela världen väl" eller liknade. "Vi måste lära oss att sätta patienten i centrum" (Mm. Klokt Nytt liksom. I stället för vem, undrar man lite stillsamt, emellertid? - Sig själv? Sin chef? Regionpolitikerna? )
Riget är en skarp ironisk kommentar till det sjunkande skepp som den offentliga vårdkolossen utgör, lika aktuell idag som på 90-talet. Ironi inlindad i så pass mycket folklighet att även en TV-publik som saknar erfarenhet av "six thinking hats"  (en i ledarskapskurskretar välkänd kommunikations-lek), kan uppskatta och inbillas att de förstår.

Kanske snart dags för en uppföljare: Direktörn för det hele, en deckare i sju avsnitt  om en f.d.
 elektronik-företagsledare som vill "skriva nya kontrakt"där politikerna häpnadsväckande nog skall ägna sig mer åt politik och professionen mer åt sjukvård.
Juryns specialpris  utlovas  till den som lyckats genomföra flest misslyckade sjukhussammanslagningar i landet.

Nu är de borta

Jag har känt mig ledsen hela förmiddagen, och när jag nu läste Tahiras blogg stod det helt klart att det är saknad-ledsen jag är. Jag har inte riktigt hunnit ta ordentligt adjö av Tahira och Spike, och nu när jag kommer hem från mitt arbete är de borta. Vemod och klump i halsen och inte lust med någonting. Augusti har varit den bästa månaden detta året - alla barnen har varit hemma i olika omgångar, huset fullt varje dag;  Tahira och Spike har bott hos oss i tre veckor.
Vad jag kommer att sakna alla småförhandlingar med Spike, hans många och långa argument (men Farmor, MEN...) , bus med tre småbarn och tre DS, Tahiras "tonårsvanor" med tio olika rengöringskrämer i badrummet, ett berg av fina kläder i slumpvisa högar, skor som snubblat på sina egna high heeels,  champangeglas på otippade ställen, sena kvällar, bleka mornar.
Gemensam vardag skapar närhet.
Men usch vad jag känner mig sorgsen nu, och direkt ledsen. Jag saknar dem så att det gör ont.
Att de åkt är också ett definitivt tecken på att Sommaren 2011 är slut!

Fehrnsehen!

Efter mycket om och men, flera timmar på taket och slutligen hjälp av en gubbe i vit minibuss, har vi nu äntligen tysk TV!

Om doktorn själv får välja

När Pål och jag  kom hem från arbetet igår var huset fullt igen - så som det nästan alltid är numera. Barnbarnet Spike med mor Tahira och mormor Mia, Klas och efter en stund X-make Lars och småbarnen. Våra eftermiddagar är ganska intensiva med många barn och andra från vårt stora, vitt förgrenade familjeträd.  Det går åt en del kaffe.
Sen gjorde vi (??)  mat - fläskfile, grönsaker i ugnen och äppelkaka, åt utdragen middag och förvånades över en flaska Rosévin som verkade dricka upp sig själv.  Spike åt en läcker kombination av makaroner och bagels, och verkade nöjd med vårt lilla sällskap (Tahira gick till vänner och småbarnen till Lars. Kvar var jag , Pål och Klas. Och drakis.  Och så Spike själv, förstås).

Klas frågade  hur livet hade sett ut som jag aldrig bilvit läkare och så pratade vi lite om varför vi valt som vi gjort och vad andra hypotetiska val hade haft för tänkbara konsekvenser.
Givet ett livets da capo - hade jag träffat andra val? Hade jag börjat läsa medicin?
Ja, sannolikt hade jag det. Trots allt. Trots att jag verkligen inte tillhör dem som "älskar sitt arbete" eller ser sitt arbete som sin käraste hobby.
Förklaringen handlar om trygghet och frihet:
Det finns vissa saker som jag inte skulle velat vara utan, och dit hör främst en sorts medicinsk/allmänbiologisk allmänbildning: att kunna förstå vissa fysiologiska samband, att kunna avgöra om någon (inkl jag själv) är sjuk, frisk eller mycket sjuk, att ha möjlighet att förskriva läkemedel åt mig själv och min familj när det behövs. Denna värderingförmåga  ger mig en sorts vardagstrygghet. Oftast kan jag, tack vare denna medicinska skolning lugna den oroliga (ibland hyperoroliga) modern inom mig, och tala min oro till rätta med välunderbyggda argument, förklara sakligt för barnen hur deras kroppar fungerar. Men jag vet också när jag bör söka annans hjälp.
Därutöver är det givetvis en fördel att ha en utbildning som leder till säkert  arbete, att det finns ett brett utbud av olika specialitceringsmöjligheter och att jag i princip kan få arbete var jag vill, när jag vill, om jag vill. Tämligen välavlönat.
Det är frihetsaspekten.
Så svaret, Klas, blir nog ja, jag hade gått samma väg en gång till.

MEN det finns vissa tillägg jag skulle vilja göra om nu livet gingo i repris: Jag hade sett till att lära mig flera språk riktigt bra medan jag var ung, jag skulle spelat fler intrument, jag borde inte slutat rida och jag skulle skaffat fler barn...

(Alltså, kära barn, och svärbarn, (och barnbarn): se detta önske-tillägg som ett klokt stalltips: gör alltid lite, lite mer än du tänkt dig. Och tveka absolut inte om barnen. Det är ju de som är själva livet!)

PT- Johannes

Alla som känner mig vet att jag har orimligt många barn. Sådär sex -sju stycken. De flesta vet att jag är gynekolog, en del känner till att jag ägnar all tid jag inte har åt att studera tyska på universitetet (tredje terminen börjar om fem dagar).
Vad vissa inte vet är att jag lever i en mycket intensiv relation med Johannes E.
Johannes och jag träffas två gånger i veckan. En timme varje gång. Efteråt är jag i regel mer död än levande, men totalt euforisk. Ibland har jag ont. Då blir jag lite extra stolt.
Johannes är min PT.
Vi träffades på Actic Högevall 2008 och ibland "hjäpte" han mig att intensifiera mina styrkepass. Sedan dess har jag följt honom till Actic Delphi och vidare till Actic Veberöd.
Där Johannes finns tränar jag. Vi passar som varandra hand i handske. Jag är av naturen ett gnälligt, manipulativt barn som gärna fuskar, men det går att bestämma över mig, och jag är rätt stark. Joahnnes å sin sida är totalt obarmärtig, envis och med en enorm auktoritet. Han frågar inte efter hur det känns. Han säger bara: KÖR!
Joahnnes är engagerat med i varje repetition, varje set, och vi kör (ja, vi KÖR!) oftast till total utmattning.  Ofta känner jag mig misslyckad när jag inte orkar fler repetitioner, men tack vare Johannes är jag den absolut mest muskulösa 44-åriga sjubarnsmoder jag känner...

Just nu har vi en period med tonvikt på uthållighet och i går KÖRde vi tills jag svimmade!

Såhär var gårdagens upplägg (Ben + Mage):
Uppvärmning på crosstrainer 10 minuter
50 uppsteg på bänk med två 8-kiloshantlar
20 "rulla-bollen-med baksida-lår (lårcurl heter det kanske?)
50 uppsteg på bänk med två 8-kiloshantlar
20 "rulla-bollen-med baksida-lår
50 uppsteg på bänk med två 8-kiloshantlar
20 "rulla-bollen-med baksida-lår
25 x 3 Quadricepsspark
20 enbens knäböj
25x3 vadpress i benpressmaskinen
Massor av tåhävningar (min starkaste muskel)
25 Crunches i maskin
Planka + en-bens-planka
25 Crunches i maskin
Planka + en-bens-planka
25 Crunches i maskin
Planka + en-bens-planka
Roterande rumplyft

Att jag inte fick bäras hem beror bara på att det faktisk är nedförsbacke på hemvägen.

Musik

Det första jag införskaffade till min gyn-mottagning när jag tog över den i våras var en Tivoliradio. Denna går varm hela dagen på 102.3 MHz (dansk kanal för klassisk musik). Mellan patienterna på en normal och naturlig volym, under samtal med patienterna på en diskret och lite lägre volym, ibland, om det är nåt extra (som i ögonblicket då det spelas Bellini) på en hög och forcerad volym. Det finns så otroligt mycket vacker musik... Bellini och Rossini har en speciell plats i mitt hjärta. Men också Verdi och Donizetti. Och det finns för varje enskilt tillfälle ett speciellt Beethovenstycke. I sommar har det blivit mycket av Beethovens pianomusik, framför allt variationer. Oro och dramatik.
Sen får man förstås aldrig glömma att lyssna på Mercadante.

Jag är dessutom oväntat (?) svag för marschmusik. Vi var på internationell Tattoo i Ystad i lördags, och det var faktiskt en upplevelse. Förutsättningen är att man tycker om militärmusik, uniformer och stöveltramp i formation. I november blir det likande i Berlin, och till våren i Münschen.

De marscher som betyder mest för mig är :
Alte Kameraden
Titanic (Jan Warkowski)
Gladiator(Sousa)
Coburger Marsch
Egerländer Marsch
Der Königsgrätzer Marsch
Laridàh

Arbetsdag

Dagarna går fort, uppdelade i tjugominutersintervaller. Oftast Z01.4 (dvs ICD-10 diagnoskoder för gynekologisk undersökning, ingen sjukdom). Det är en frisk patientpopulation som jag vårdar. Och det vill till att vara frisk om man vill gå till  en doktor som har två månaders väntetid... Den som råkar vara sjuk frisknar annars oftast till under väntetiden, lyckligt nog.
Det är sällan jag verkligen hittar sjukdom - de som kommer till mig är oftast friska och de kommer ofta. Inte för att gynekologisk vårdkonsumtion i sig är hälsobringande, men hit kommer de som har ett ordnat liv och en kalender med framförhållning. Åt dem som har skall vara givet.  Socialt stabila kvinnor med akademisk examen, som inte röker, som bor på rätt sida om järnvägen, och som sköter sina cellprovskontroller är en mycket frisk del av befolkningen.
Det krävs lite Fingerspitzengefühl att lugnande försäkra patienten att hon inte behöver komma om hon inte har bekymmer utan att samtidigt diskvalificera hennes aktuella intiativ att komma.

Ansatserna har vilat ett tag.
Under tiden har Eleonora har varit hemma några dagar, mått illa, fått en symaksin och blivit fölsefirad; Tahira och Spike har kommit från London och så småningom  även Johannes. Storfamiljsliv när det är som bäst.
Att de stannar så länge denna gång känns verkligen roligt - de blir en del av vardagen och hela huset lever i alla vrår. Martin och Viola tycker att de fått ett bonussyskon (att de i själva verket är bonussyskonets faster och farbror, verkar inte tynga), och det leks och spelas DS och småpratas med ficklampa under täcket när det egentligen är läggdags, och allt är så otroligt mysigt.

Under tre veckor har det dessutom varit väldigt mycket simskola. Martin har lärt sig crawla några meter och Viola, som gått i Poseidons märkesgrupp har tagit sex nya märken, däribland Järnmagistern!