Först hurstårdettill-köret, sen ärdetbaraenkontrollellerhardubesvär-tugget. Sen kunde jag inte låta bli att fråga om härkomsten. Hon var inte från Tomelilla ialla fall.
- Bayern, jag är från Bayern.
-Men brytningen? Nästan dansk, ju? (jag är extremt lyhörd för accenter).
-Tja jag kom ju hit 1953, 14 år gammal. Det är så ju länge sedan...
-Mmm, Hmm. Tyska. Vackert språk,  detdär. Men varför. Varför kom du hit?
Kort tysnad.
- Hur kan du ens komma på att fråga?

Naja. Det går bra att klä av sig där, bakom den vita skärmen.

En sorg i ungdomen följer och förföljer en på vägen vidare i livet. Manar till förbehåll. Det är inte det att man inte gläds, men man bär hela tiden på en medvetenhet om förgänglighet. . Förtroendet för livet naggas i kanten.

Det som var, finns inte, och det som är, förebådar sitt eget utplånande

I cellbiologin fick vi lära om apoptos, programmerad celldöd. I nyföddas kärl hittar man fatty streaks, längsgående små åsar som så småningom skall stelna till de arteriosklerotiska plaque  som så ofta hejdar livet  hos människor som lever gott.  I Abendland. 

Sjuk?

Men blir lite förvånad när ens patient på frågan huruvida hon "är någorlunda frisk i övrigt", svarar att det tror hon inte att någon av oss (av oss?!) egentligen är.

Vi är hos Elli och Jakob nu. Och Barbi, såklart.
Och allt är väldigt, väldigt bra!

Gratisaffären

Martin och Viola älskar "Gratis affären". Gratisaffären är öppen på Malmborgs ibland och då kan man få provsmaka lite av varje. I går var det smakprov på papparkakor och glögg (alkoholfri, förstås). Martin blev helt lycklig över de oväntade godsakern och utbrast tacksamt:
- Det här är den underbarsaste kvällen i mitt liv!

Novemberljus

Numera morgonkaffe i Ljusrummet. Vi har inrett ett ljusterapi-rum i källaren för höstlig hälsa. En stund av stillhet, ljus och läs-eller skriv ro. Helt underbart.
  Första gången jag använde rummet satt jag här två timmar under en kväll. Kom upp i sovrummet rosig och rusig och pigg. Låg fullständigt klarvaken till närmare kl 01.00 på natten,och ärde mig av detta att rummet inte skall användas kvällstid, om man inte prompt vill vaka.

Vad är det som händer hela dagarna? Det som händer mig mellan 8 och 5 är tämligen enahanda och behöver inte besjungas vidare. OM man inte vill ha en blogg av typen: Blöder du efter samlag? I så fall... und so weiter. Och de vill man inte. Idag har jag, utöver att ha undersökt och behandlat 19 Lunda-damer, författat en text om vår katter (på uppdrag av kattklubbens tidning), samt utgjutit mig om över tänkt otrohet. Vill ni läsa? Vi tar kattresan först:

Har man en katt får man lätt en till.” (Ernest Hemingway)

Jag har nästan alltid haft djur, stora som små – de flesta arter, allt från vandrande pinnar till hästar har passerat min vård. Marsvin, fåglar, hundar, möss…

Men jag har aldrig tidigare haft katt. Skälet är att jag vid nioårsålder utvecklade en mycket uttalad kattallergi, som bara blivit värre med åren. Jag umgås helst inte med kattägare överhuvudtaget, eftersom jag får luftvägssymptom bara av att träffa en tröja som träffat en katt. Att besöka ett katthem är uteslutet, såvida jag inte medicinerat riktigt ordentligt i förväg.

Våren 2008 träffade jag Pål, min nuvarande make. Det märkliga var att jag helt omedicinerad kunde stå ut med honom, som vid den tiden levde med tvåRussian Blue. Jag kunde till och med gå på besök i det hem där dessa ryssar bodde, helt utan att få symptom.  Nu var förvisso dessa kissar ganska skygga, så jag kom aldrig riktigt i närkontakt med dem, och kunde således inte provocera min allergi helt ut. Men eftersom avståndsbekantskapen med dessa ryssar fungerade bra, misstänkte jag att jag faktiskt tålde just denna kattras. Kunde det verkligen vara så att man är urallergisk mot alla missar utom östliga grå? Eller var det kattindividen i sig som var icke-allergen? Skulle det gå att skaffa en annan ryss? Vi talade lite löst om att katt, men det var mycket annat som inträffade denna uppståndelsehöst – Pål separerade, inte bara från ryssarna, och efter mycket vända bestämde även jag mig för att ändra kurs i livet; mina småbarn blev plötsligt varannan-veckas-resande.

Varannan vecka huset fullt, varannan vecka tyst och tomt. Utan både barn och djur gick min omsorg på tomgång ojämna veckor. Det var då som det här med kattallergin åter kom på tal. Skulle vi kanske försöka med en liten ryss och hoppas att min allergi verkligen var selektiv? Eller var 7500 kr lite mycket pengar för ett äventyrligt experiment? Tänk om vi skaffade en katt, blev förälskade och sedan skulle bli tvungna att gör oss av med den?

Tankarna gick fram och tillbaka, men slutligen fattade Pål det avgörande beslutet att kontakta Kenneth Eklind. Jag minns fortfarande det sms som Pål skickade mig efter att ha talat med uppfödaren: ”S* Limelight’s Quintus finns leveransklar. Bor i Kungsbacka. Jag har beställt honom”.  Beställt! Vi hade beställt en liten katt!

Den 28 december 2008 kom så den beställde Quintus hem till oss. Han fick vardagsnamnet Rossini, och flyttade direkt in i mitt hjärta (där jag för säkerhetsskull grundat med Lomudal). Vad vi inte visste var att han hade tänkt sig att vara vår bebis – vi trodde att vi beställt ett djur – så första natten stängde vi sovrumsdörren. Men den lille katten ylade otröstligt, och betedde sig ungefär som mina sju egna bebisar gjort då de sörjt förlusten av livmoderns varma innanhav. Jag låg vaken och tänkte att de är väl gjorda av ungefär samma skrot och korn, människoungar och kattungar, och tog resolut den ylande ulltussen i famnen, vaggade, vandrade och sjöng, tills han lugnade sig. Andra natten flyttade han in i sovrummet, låg på rygg mellan oss med huvudet på kudden och lilla kattkroppen under täcket, fann sig nöjt till rätta, och spann som en kvarn.  Efter några veckor slutade jag med Lomudal – och si, min misstanke var riktig: Jag var inte allergisk!

Rossini är en mycket personlig katt. Tålmodig med barnen, hängiven oss, oblyg i förhållande till främmande. Som en dresserad hund kommer han alltid omedelbart när vi kallar.

Så är det inte med Bellini. Bellini kom till oss några månader efter Rossini, tänkt som kompis och sällskap åt Rossini, som var ensam långa dagar när vi arbetade.  Hans högtidsnamn är S * Korolevas Mitja Ivanushka, uppfödd av Kaja-Märta i Allingsås. Bellini är en helt egen art, en blyg och hemlig liten katt som framlever sina dagar i ett linneskåp om han tycker att huset hyser för många invånare. (Det gör huset ibland, med alla barn och kompisar och läskiga gäster).  I Bellinis värld kan man inte vara nog försiktig. Hittills har vi dock inte introducerat högljudda barn och opålitliga främlingar i vårt linneskåp, och därför tycker han att det är bäst att stanna där tills lugnet lagt sig. Då kommer han fram, på låga ben, pratar med liten blyg röst och låter sig försiktigt tas om hand. Riktigt tam har han aldrig blivit, trots att han fått precis samma behandling som ”storebror” Rossini. Helt lugn är han bara med mig, i ensamhet.

Vi bor i ett slumrande villakvarter i stadsbrynet. Trädgårdar med småfåglar, ett oregelbundet rutmönster av liguster; åldriga äppelträd. De stora katterna, Rossini och Bellini, får gå ut. Om de lovar att inte bli överkörda och komma direkt när vi kallar. Hittills har det fungerat (även om oron ibland är liktydig med den man känner när 15-åringen stängt av sin mobil och fortfarande inte avhörts när klockan passerat midnatt). En och annan natt har vi suttit uppe och väntat på nattrumlande kisse.

Men så en dag förra sommaren kom inte Bellini hem. Det blev natt och det blev morgon, och katten förblev borta. När en vecka hade gått, och Rossini började se riktigt ledsen ut i sin ensamhet, föddes tanken på ny katt. I Gävle hittade jag Bernice Skytt, vars fina Rajsa planerade familj ett halvår senare. Det lät bra. Jag bokade den ännu ej koncipierade kissemissen, och hoppades på babylycka. Köpte i mellantiden två kaniner som allmän tröst åt Rossini och småbarnen.

Elva dygn senare står han plötsligt på trappan igen. Tussig och hungrig, men inte mager. Oskadd, och sig fullständigt lik med linneskåpslängtan och allt.  Vi talar fortfarande om denna underbara morgon, jag och barnen: hur det kändes, hur förvånade och glada och rörda vi blev allihop. Rossini närmade sig kompisen försiktigt, nosade länge, länge på hans bakfötter och väste tyst. Bellis luktade fel, tydligen, men efter lite rengöring och avloppning, klippning av klor och pälsvård, var ordningen återställd. Två grå herrar sovande i en hög i soffan. Eller tumlande omkring med nacksving och låtsat struptag.

Det dröjde innan Bellini fick gå ut igen.

Tiden gick och jag undrade hur det gick med kattromansen i Gävle. Hade det blivit något? Skulle vi ha en katt till? Nu var vi ju dessutom kaninägare…

Men vid nyår hände något märkligt: Rossini blev sjuk och fick krampanfall. Generella stora anfall, som vid epilepsi. Jag tog honom till veterinären som röntgade och tog prover, utan att hitta något alls. Anfallen fortsatte och katten verkade trött. Just som vi var som mest bekymrade för Rossini, fick jag ett mail från Bernice. Rajsa hade fått två döttrar strax innan jul, var jag möjligen fortfarande intresserad?

Ja, hur skulle vi göra nu? Och hur skulle det gå med Rossini? Jag var ganska pessimistisk och tänkte att Rossini antagligen inte ens fanns kvar i mars, när lilla Belle i så fall skulle komma. Så vi beställde vår tredje ryss.

Under vintern fick Rossini kramplösande medicin under ett par veckor. Sedan dess är han helt återställd. (Jag undrar om det inte var en infektion i alla fall, med agens som vi inte känner till och därför inte har någon provtagningsrutin för). Hursomhelst: numera frisk. Utan anfall, restsymptom eller medicinering.

Till en återkommen och en tillfrisknad kattgosse kom alltså den 20 mars i år en liten söt kattflicka, Ärkeängelns Belle. Hon skulle ersatt någon, men fick i stället en helt egen plats i vår ryska treklöver.

Belle är nu snart ett år gammal, hon är en otroligt tuff och social liten varelse. Inga låga ben, där inte, utan ett stabilt självförtroende och massor av energi.

I början var gruppdynamiken inte helt harmonisk, men när Belle bott här i några veckor och blivit väldigt gnälld och väst på av båda herrarna, bjöd plötsligt Bellini in henne i linneskåpet. Förvisso anvisad en hylla lite längre ned, men likväl: inbjuden i hans innersta. Trots att Belle inte är någon typisk skåpkatt, tog hon artigt emot hans generösa inbjudan - jag tolkade det som att han erbjöd henne det bästa han kunde föreställa sig…

Rossini däremot har aldrig riktigt accepterat Belle. Han jamar förargat när hon kommer i närheten, och beter sig som en gnällig gubbe när hon vill leka. Irriterad och humorfri. Kommer han åt, utdelar han en lavett med framtassen och hotar att jaga henne trots att han vet att hon är mycket snabbare. Men Belle låter sig inte skrämmas. Hon fortsätter att retats med honom, lägger sig på lur och anfaller hans svans när han minst anar det, tycker nog mest att han är fånig och lite tråkig.

Antagligen är Rossini svartsjuk, helt enkelt. Han lever så nära oss och vill behålla sin plats i centrum, helst utan onödig konkurrens. Den diskrete Bellini utmanar inte och kan därför accepteras, medan lilla söta Belle, som stjäl allas hjärtan, är ett konstant irritationsmoment. Han tycker nog att hon kunde hålla lite lägre profil, kanske gå med lite lägre ben, hålla sig sist i ledet.

Men Belle är en självständig och livlig liten tjej som tar för sig av livet, och min gissning är att det med tiden blir lillasyster som blir damen på täppan.

Och kanske, kanske att jag någon gång skall unna henne lyckan att ta hand om små…

----------------

 Sen kommer dagens skörd av ett  annat litet projekt, som inte är ett beställningsarbete från Kattklubben, och inte alluderar på någon nu levande människa! 

Trolösa

J får mig numera att tänka på nöjesfältens skrattkammare med väggar täckta från golv till tak med speglar med växlande topografi: Man ser sig själv ömsom uppblåst, ömsom urholkad,  smärtsamt utdragen med överdimensionerad svanhals eller hoptryckt till en liten tax, men man syns. Man ser sig. Var man än vänder sig: mötet med självet. Alla dessa damer -  varav några passerar mitt hus, äter vid mitt bord, nyttjar mitt sovrum -  är speglar åt Js ego. De ser honom, och genom dem får han syn på sig själv. Må vara i en skrattspegel som berättar sagor.  Man får vad man vill ha - reflektionsvinkeln överensstämmer med infallsvinkeln.  

Jag minns den vansinniga diskussionen vi hade i början, då allt var nytt och jag var hans livs kvinna (sades det). Han hade ju sett en och annan dam förut, men tappade intresset för mångfald när jag kom in i bilden. Med stor självinsikt talade han i alla fall med mig om att ingen människa helt kan fylla en annans behov. Så lade han sin ena hand över den andra, men bara delvis. ”Så här, Süssing: vi kan inte förvänta oss att få allt vad vi behöver av en enda, ingen kan helt täcka den andres behov, här måste man ödmjukt inse sin begränsning…”

Där täckning saknas, i handflatan eller i livet, kan alltså annan gripa in.

På den tiden tyckte jag att det var vackert och poetiskt. Vi satt i soffan hos mig och lyssnade på Beethovens Romance för fiol och orkester, en radioupptagning med filharmonin - var gång jag hör den påminns jag om denna kväll och min i förväg stipulerade otillräcklighet -  då J övertygande klargjorde att pluralism var en del av hans kreativitet, kärleken som skapande kraft, und so weiter. 

Så mycket dravel bara för att få Charte Blanche att bedra mig! 

Kvällsfika med det oväntade mötet mellan laxsushi och jätte-, jättemånga pepparkakor. Vi lekte citatleken - en gammal hederlig sivénwestinwölnerhanssensk sällskapslek där man gissar citat från filmer eller sånger.
Några favoritexempel:
You are a lot of things, not the least of them is repetitious (sound of music, Kapten von Trapp till Maria efter ett bus med barnen)
Det är grönt, va´? Jag vet (Mitt liv som hund)
Number one: It's a basement (Inglorious Basterd)
Say goodbye to your Nazi-balls! (Ibid)
Det står en idiot i min operationssal och kallar sig för MAJ! (Stig-Helmer, Riget)

Väntan

Nu har halva den stipulerade maxtiden gått.

Mörkersikt

En gång för inte så länge sedan hade vi en fest där fyra av fyra gäster - helt oförberett och oberoende av varandra -  kom i solglasögon. Det var senhöst och mörkare ute än inne. Alla tog av sig sina varma skor och stövlar i farstun.  Behöll däremot solglasögonen på. Lite, lite märkligt, tyckte jag. Eller?

Spöke

I dagens sydsvenskan kan man läsa om bland annat spökskrivare. Någon som mot betalning skriver men förblir osynlig. Som inte bjuds till TV-sofforna eller nomineras, men som har sålt sitt ord. En sorts omvänd eskortverksamhet. Ömsesidig diskretion. Betalningen var emellertid inte rundhänt - 148 000 för sex månaders heltidsarbete. Men ändå kostsamt för uppdragsgivaren. Ingen förlagsgaranti inkluderad, givetvis. Man exemplifierade med någon som velat skriva en bok om en krogprojekt i Frankrike, anlitat spöket, kontrakterat för 220 sidor, fiskat hos flera förlag efter 70 sidor, men fått nobben. Det går väl ingen nöd på spöket som väl ändå får sin magra slant, men krogberättaren kan stå där med barskrapad plånbok och en otryckt historia som inte ens är hennes egen.
Spökerier är - eller riskerar att vara -  en utomordentligt dålig affär för båda parter.

Varför skriver jag om detta, undrar du - det finns ju redan att läsa i sydsvenskan? Varför behöver detta kommenteras och ojas över?

Tja, säger jag till mig själv. Hur det än blir så tjänar jag sex gånger så mycket som läkare än som spöke, hur det än blir har jag inte betalt någon för någonting eller kontrakterat hit eller dit, hur det än blir är historien helt min egen, orden mina. Det helt oavvisliga behovet att förstå och förklara är mitt.
Jag har både orden och pengarna.
Men jag väntar fortfarande på svar från dem som har pressarna.

Utflykt

Nyss hemkommen från Ängavallen. Gåsamiddag med alla upptänkliga tillbehör, övernattning och underbar frukost.

Ordnung muss sein

Viola var med på min tyskföreläsning idag. Hon hade lite ont i huvudet och magen och ringde mig på jobbet för att jag skulle hämta henne. Under eftermiddagen hade jag föreläsning i tysk litterturhistoria, och tänkte inte att det skulle vara något problem att ha henne med.
Jag gick både ögon-och öronkursen med Klas. Han var med på varenda föreläsning. I vagn. I bland fick han mjölk. Han var till och med på tmottagningen.

Men läkarlinjen är tydligen easygoing i sammanhanget. På SOL råder en högre grad av ordning, tydligen. Det blev höjda ögonbryn och snack om policy, att det i princip inte får förekomma barn på föreläsningarna.
Det blev ganska tråkig stämning, faktiskt. Viola var dock exemplarisk. Satt som ett ljus i två timmar och ritade till och med en teckning till föreläsaren.
Men jag blev sur. Och det är jag fortfarande. Trots att jag fick veta att jag klarat grammatiktentan, med VG till och med (trots att mer än halva kursen körde..)
Ja, så fick jag det sagt.

Dagen efter

Vilken söndag!
Det tilltagna tilltugget  i gårkväll blev minsann missinassen. Men mustigt och lustigt.
 Tackochlov fick vi skjuts i båda riktingarna av mannen i den röda kepsen, och det gick undan.
 Kepsen bearbetade gaspedalen synnerligen hårt, och då jag utsötte små rop av dödsångest,  hänvisade han lugnt och övertygat till att hans pappa någon gång i kepsens barndom anförtrott honom att "det var bäst att ligga först på motorvägen".
Sedan dess har mannen i den röda kepsen funderat över den djupare innebörden av denna faderliga visdom, (samt gjort sitt bästa för att förverkliga den, uppenbarligen).
 - Hur vet när när man är först på motorvägen? Det kan ju alltid komma en annan fåne och köra på från en påfart längre fram, eller hur? Hur gör man då?
Det verkade inte som om fadern, som nu med slips och utan keps fåfängt hoppades på ett liv efter detta, hade något riktigt bra svar på kepsens dilemma.
Gaspedalen verkade i alla fall ha  en central roll i det hela, förstod jag då vi,  i sista sekunden, lyckades  veja för det stora nybyggda köpcentret Entré som så oförhappandes råkade dyka upp där, vid  motorvägens slut.


Dagen idag har emellertid  gått i ritardando. Ligger nu sist. Både på motorvägen och i livet, känns det som. Lite imponerad är jag dock av mig själv att jag mot förmodan kom iväg till Simträningen med Viola. Och dessutom läste 30 sidor Schiller vid bassängkanten (Maria Stuart, sorgespel i fem akter. En trist historia, kan jag lova. Läs den inte!).

När vi kom åter från Delphi hörde vi en marschorkester på avstånd - Gustav II Adolf, Lützen, dimma och sånt - och Viola som är lika galen i marschmusik som jag krävde att få leta upp denna församling av pukor och trumpeter, även om det innebar en lång, vilsen jakt (vi hörde dem ju bara  avlägset), nu tillfots, utan bil och keps. Detta evenemang översteg dock min kapacitet för dagen.
Pål, däremot, drog tappert på sig pjäxorna och gick med henne i kringelikrokar ända bort till Krischansta nation och undervisade henne samtidigt  i orkestrars, armeérs och sjukhusförvaltningars hierarkier. (Högst snarlika, nämligen). Ordnar, epoletter, knappar och dekorationer. Hattar och ringar,  basfiol och flöjt.

Väl hemma ritade hon sen en hög, smal "karriärsstege" där egot och matkassen växte för varje trappsteg uppåt (smula-bröd-stekt ägg--kyckling, usw...)  Ju högre upp, desto mer tilltugg.
 Nästhögst: Ministern (mätt, antar jag).
 Ännu högre: Högsta hönset (jätte,jättemånga ägg, rimligen).
Terminologi enligt Viola.

(Det slog mig sedan ätt det naturligtvis är han, högsta hönset, som ligger först på motorvägen!)

Lördagmorgon

Lång lördagmorgon med Martin - vi vaknade redan kl 05.54 båda två, och har sedan tillbringat några timmar i sängen. Jag har gjort tal till Martin, både plus och minus och vi har övat att skriva siffror. Dessutom har vi lärt varandra att räkna på olika språk. Martin kan nämligen räkna på spanska och japanska, och jag på tyska. (Att räkna känns just i dag som det enda jag egentligen behärskar på detta invecklade språk - för det är ju rätt sällan som räknerord uppträder i långa omständliga nominaliseringar med tjugo olika genitivattribut på olika nivåer).

Nu ser Martin på Mio min Mio och jag försöker att jämföra Goethe som ung (Sturm und Drang) med Goethe som gammal (Klassik). Viola är hos Hedvig, Klas sover en välförtjänt sömn efter att av mig ha tvingats till gymmet två dagar i rad - han trogna ambition att bli världens största slacker verkar nu tillfälligt ha kommit av sig.

Grammatik-tentan på B-kursen

Fy fasen vad svårt det var! Jag upplever att den teoretiska nivån på tysk språkvetenskap är betydligt mer komplex än vad medicinstudierna någonsin var.
Medicin var bara mycket. Det här är svårt.

De sista dagarna i Berlin

På tisdagkvällen var vi på Detusche Oper och såg/hörde Mozarts Trollflöjten. Fin och intressant uppsättning med mycket ambitiöst och suggestivt sceneri. För första gången kunde jag verkligen sätta mig in i texten, och insåg att den bjuder en hel del konstigheter, vissa av  direkt misogyn art.

Tidigare under dagen var jag  med Ursula på hennes gynmottagning och lärde mig skilja på patienter från öst och väst, medan Pål tillbringade eftermiddagen på ett bibliotek för journalistisk. Avsikten var att kopiera ett ganska stort antal sidor till mig ur en tidskrift från 1952. Detta var emellertid inte tillåtet, varvid Pål istället smygfotograferade av alla sidorna med sin IPhone (var sida krävde 3-4-bilder).   Finurligt och tålmodigt.
Så nu har jag 320 bilder att skriva ut, klippa och klistra ihop till  sammanhängande text...

På onsdagen  blev det träning på gymmet (givetvis),  grammatikplugg  och sen lite strosande på stan.   I en antikvitetsaffär på Wörtherstrasse  förälskade vi oss båda i en otroligt elegant, ovanlig, delvis emaljerad kristallkrona, som emellertid verkade lite åbäkig att ta hem utan bil. Istället  köpte jag klänningen som jag hittat redan första dagen, och den passade perfekt.
För att citera Hans Landa: if it fits, you must wear it.

Ursula

Middag med Ursula på Weinstein, Lychnerstrasse. God mat, bra vin och framför allt väldigt, väldigt trevligt.
Vem är då denna Ursula?
Ursula är gynekolog. Jag lärde känna henne 2004 på KK i Malmö dit hon  kommit  som ST-läkare från Tyskland, via Karlstad, för att speeda upp sin specialistutbildning. Jag förstod genast att hon var kulturell, intelligent, och okonventionell, och bjöd ut henne på ost och vin på Lilla torg efter knappt två månaders bekantskap.  Professionellt var hon dock inte så okonventionell, utan mycket tysk: Vi jourade en del tillsammans och  då jag  föreslog någon åtgärd eller behandling, och samtidigt på mitt svenska vis frågade Ursula, som då var underläkare, vad hon tyckte, svarade hon kort och bestämt att det var mitt ord som gällde eftersom det var jag som var specialist.  Underläkardemokrati och ansvarsfördelning var inget för professorsdottern från Bonn.
 Hon tyckte nog att  den svenska sjukvården generellt var lite väl  layed-back, inte bara wegen Duzen och utslätad hierarkiordning. Å andra sidan får de yngre doktorerna betydligt mera träning i Sverige än i Tyskland och uppnår högre grad av självständighet tidigare i sin karriär, vilket väl var det huvudsakliga skälet till att hon kom till Sverige. Men hon längtade hela tiden tillbaka till Tyskland - hon tyckte att Sverige var ett kulturellt u-land- och återvände till Berlin 2007. Så nu lever hon här i Prenzlauer Berg med privatpraxis, tre lägenheter, en bortrest operaregisserande pojkvän och två små barn under två år.