Mormorslycka

Vi är i Århus hos Elli, Jakob och lilla Alma. Det är så alldeles fantastiskt underbart... vi matar och vyssar och byter blöjor, går tur och badar. Allt är bra. Alma har vuxit sedan sist, fäster blicken och ger svarsleende. Hon är en fantastisk fin liten person - och hon känns så  otroligt bekant...

fler ord

Känner mig som om jag kör någon sorts Triathlon  - i mål! och så direkt upp på cykeln i badkläder. Efter att just ha lämnat biografin för korrektur är det kandidatuppsatsen i tyska. Skillnader mellan svenskt och tyskt passivbruk. Skall vara inlämnad om två veckor. 30 sidor vetenskaplig tysk text. Kan man inte bara vila sig?

Men i kväll skall vi gå på opera, i alla fall  - med Viola! Carmen.

24 dagar

Fick just ett MMS med en bild på min lilla dotterdotter som LER. Bara 24 dagar gammal, men hon ler med hela ansiktet (och lite med dubbelhakan också). Helt underbart!

240 sidor senare

Jag tror att det är färdigt nu.


Boken som börjar med följande citat:
”Vi har ställt oerhörda krav på det tyska folket, vi har behandlat andra människor hårt och obarmhärtigt. Våra segrande motståndare kommer att hämnas […] Alla andra har rätt till ett fortsatt liv, men inte vi. Vi har förlorat. Så mycket obeskrivlig grymhet som skett under en regim som även jag representerar […] jag kan inte göra på annat sätt, och jag måste ta barnen med mig […] jag måste göra detta”


slutar med dessa rader: 
MMG dog innan hon hade hunnit fylla 44 år. Hon efterlämnade en son, Harald Q, som levde fram till 1967 då han dog i en flygolycka. Harald fick fem döttrar födda mellan 1951 och 1967. Den nästäldsta av dessa, Gabriele Q – L är idag en av Tysklands rikaste kvinnor.  

1994 grundade Gabriele QL tillsammans med sin dåvarande make  barnhjälpsorganisationen Children for a better world, vars grundtanke  är att ”hjälpa barn världen över att förbättra sina levnadsförhållanden och övervinna nödsituationer”

Vårlördag

Jag ligger till sängs och är konvalescent efter en operation. Inget allvarligt, men lite bökigt. En gammal skada, som inte gjort sig påmind förrän jag nu också blivit gammal... Under tiden surrar barnen omkring med sitt DS, sina pianoläxor och sina teckningar. På datorn framför mig: de sista sidorna av den historia som jag  började skriva för snart två år sedan. Utanför mitt sovrumsfönster pågår en vår med blommande japanskt körsbär och vit magnolia i blom. Gräsmattan är ett hav av scilla och förgätmigej; tuplanerna tiger fortfarande i knopp, men gula liljor trumpetar  från söderrabatten.
Samtidigt myllrar hela huset av musik, små röster, och klapper av kappla-klotsar. Viola spelar Bachs Sicilano i d-moll,  och Martin har fullt blås i sin oboe.

Återseende

Jag drömde om en ung kvinna i natt. Hon kom ut från ett rum där hon uppenbarligen varit tillsammans med en man som hon älskade. Jag såg henne duscha och klä sig, sen satt vi helt, helt nära och höll om varandra och jag kände hur mycket jag hade saknat henne.
Vi talade om det som varit, var hon varit, hur det varit. Hon var precis som vilken ung, vacker och begåvad kvinna som helst.
Men hon kunde inte se. Och hon sa att hon fortfarande inte kunde förmå sig till att äta. Därför hade hon en liten knapp på magen där "maten" sprutades in. Jag tyckte att det var kusligt att hon fortfarande inte ville äta, och undrade om det var jag som gjort henne skada med att hela tiden försöka få i henne något när hon var liten.

Det var en oerhört verklig dröm, och jag vaknade av att jag hade ont i såret som reparerat skadan hon åstadkom när hon kom till denna världen.
Skadan som åstadkoms när hon lämnade den kan varken repareras eller medicineras, däremot.

Måndagssysslor

Mottagning. Många friska damer utan några svårare problem.
Har läst om Anckarströms likdelar och mordet på Gustav III samt Tahiras blogg ( jag älskar hennes självintervjuer!). Skrivit några rader om nyåret 1944/45, beställt en vegetarisk kokbok samt kollat alla aktuella bilolyckor i Skåne (ett tvångsbeteende som jag har. Min svärdotter håller koll på vädret istället).


I går hade vi en mysig kväll med Apelsinkyckling, Oboespel, Taubevisor vid pianot, Otto är en noshörning (gul!) och mycket flams och trams med Pumparna. Martin är nu helt återställd, vilket är en väldig lättnad.

Påsken, kaninen och haksjukan

Lite bilder från påsken. Efter vederbörlig äggjakt hittade Martin och Viola ett jätteägg som innehöll en liten vit kanin. Vitnos heter den och är åtta veckor. Overkligt söt, måste sägas.
Det nedersta fotot är taget i tisdags just när Martin höll på att verkligen bli dålig i sin ansiktsinfektion.

Veckan som gått

Den senaste veckan har varit ganska dramatisk. I tisdags fick Martin en infektion i sitt sår på hakan. Infektionen spridde sig över större delen av ansiktet på bara några timmar och förorsakade dessutom en våldsam ögonreaktion (infektion? eller allergi tillföljd av bakteriegifter??). Hög feber, antibiotika, barnakuten många timmar... Som martin själv sade - vad är detta för något super-duperdumt?!

Att han inte kunde gå på sin pianolektion i onsdags var kanske det allra största problemet (som han såg det). Vi -  hans olika föräldrar - är bara så tacksamma att vi lever i en tid och i ett land med tillgång till antibiotika. I dag blir det dock oboe-lektion (även om hakan fortfarande inte riktigt ser ut som den brukar), och Martin är nu åter "sig själv".
_________________________________________________

Igår fick jag ett mail från förlaget. Redaktören i fråga  hade läst mitt manus och betecknade det som " väldigt intressant". Och efterfrågade en elektronisk utgåva för att fler skulle kunna ta del. Är det bra? Det får man hoppas.Snart färdigt, emellertid. Det saknas två kapitel, 30 sidor gissningsvis. Om det blir en bok av det återstår dock att se. (Men det finns ju andra förlag, förstås, om marknadsavdelningen HM tänker hålla fast vid sin uppfattning att det inte lönar sig att ge ut historiska biografier om kvinnor...).

Kamera obsura

Jag köpte en ny kamera häromdagen. En fin liten panasonic, som jag tycker så mycket om att jag till och med har läst dess instruktionsbok. ( Och det vill inte säga lite, med tanke på att jag gäller för att vara tekniskt retarderad...)
Mannen på Mattsons fotoaffär måste verkligen ha trott att jag var mindre begåvad, för han tittade mycket misstroget på mig när jag, ledsagad av en vilsen man och två överaktiva barn kom in och sa:
- Jo, hej... eh, jag skulle väldigt gärna vilja ha en liten kamera som man kan fotografera med.
Medan Martin gång efter gång försökte fälla Viola medelst olika jujustigrepp  och Pål försökte se ut som om han inte kände oss, förevisade herr fotoförsäljare mig den allra billigaste lilla digitalkamera som han kunde leta fram .
-HÄR trycker man. HÄR finns ett batteri. HÄR kan man titta på det motiv som man vill fotografera...(pedagogiskt övertydlig röst med  återhållen, men likväl uppenbar, irritation.)
Efter en stunds tålmodig uppmärksamhet hade jag sen den dåliga smaken att fråga om kameran i fråga kunde ta bättre bilder än en Iphone, varvid fotoaffärs-bodknodden höll på att gå under av indignation.
Nu hade han slutgiltigt fått bekräftat att jag var en TOTAL idiot och yttrade bara ett eftertryckligt fnysande till svar.
- Okej, tröstade jag. Har du någon lite dyrare så tar jag den. Rakt av, sådär.
Nu åkte ögonbrynen högt upp (uppenbarligen var jag blåst, men jag ville samtidigt betala lite mer än jag behövde för att få en tingest som jag ändå inte förstod mig på...)

Men jag fick i alla fall en fin kamera och bodknodden kunde gå hem till sin bodknoddsfru och sucka över vilka fånar det finns bland Lunds kamerakunder.

Den här tavlan av Allan Madsen kom hem till oss i förrgår. Den föreställer Domkyrkans norra port och hänger nu i vårt frukostrum.

I går föll Martin och slog sin haka. Han skulle just hoppa från ett högt trappsteg i en trappa på dagis när någon av hans kamrater plötsligt drog fram ett snöre framför honom så han störtade pladask på haka och mage. Med tanke på hur det gick till var nog en sprucken haka en lindrig skada- det hade kunna vara så mycket värre. Pål körde och hämtade barnen på dagis just när det hänt och sedan fick Martin komma upp till mig på kliniken och bli ihopsydd med sex stygn (efter bedövning, förstås).  Han var mycket, mycket tapper.

Hemma igen med pumparna och Laurentiikliniken. Det känns tokigt att vara så längt borta från Elli och Alma. I dag skall de komma hem från BB, och hade vi bara bott i samma stad så hade jag kunnat titta in en liten sväng i kväll för att få en glimt av Alma i hennes egen miljö, det "bo" som Elli så fint förberett.

När jag kom hem i går och berättade om Alma, blev både Martin och Viola, men i synnerhet Viola, väldigt svartsjuka. De tyckte inte om att höra om hur söt och märkvärdig Alma är, att hon är ett fulländat litet under, vackrast på jorden.
 Viola fnös och frustade på samma sätt som hon gjorde när Martin kommit. Då, när hon bara var tre år fnös hon irriterat i tre veckor innan hon slutligen formulerade sin frustration:

-Jag är arg för att han finns!

Nu tror jag inte att hon är arg för att Alma finns, men hon känner nog att jag lämnat halva hjärtat kvar i Århus...
Sedan spelades det oboe och piano och åts middag med massor av chokladpudding till efterrätt.

Välkomstmiddag för Alma på 40 mils avstånd...

Dotterlig storsinthet

-När jag se tillbaka tycker jag inte  att jag själv alltid varit en så lysande mamma till dig.
-Ja men så bra att vi har så många år framför oss då.

Min dotter är den klokaste och  mest storsinta människa jag vet.

Almas födelse

 Pappa Jakob med sin flicka

 Den nya lilla familjen

 Första måltiden

 Tre generationer i backspegeln

Mormor

Kan man gå sönder av kärlek och lycka och rörelse och jubel, så är jag nu i tusen lyckliga bitar:

I dag, söndagen den 1 april kl 11.34 föddes min dotterdotter Alma Maria, 3340g och 52 cm lång  - och världens absolut vackraste barn!