Det är dags!

På tåget till Åhus. På väg att bli mormor

Barn nummer 4. Årgång 1989

Idag fyller den här lille grabben 23 år! Grattis! Bilden är tagen av Björn i Vitemölla. Med hatt: Paolo. David har inte synts till på ett tag nu och jag saknar honom så otroligt! Livet är tystare, tristare och så mycket ensammare utan David.

Hoppas, hoppas hoppas att du får en underbar fölsedag, var du än är i världen idag, David - jag ser så mycket fram emot att du skall komma hem. Jag kan köra till Willys hur ofta du vill, bara för ditt trevliga sällskaps skull. Kram!

Premiär med racern i dag. 32km. Men det kändes som det dubbla - och hela eftermiddag har gått åt till att hämta sig. träning är uppenbarligen mycket grenspecifikt. Inte ens spinning är en riktigt relevant förberedelse för landsvägscykling, det är två helt olika saker.
Vi körde en av våra vanligaste rundor: Dalby - Hällestad - Silvåkra - Sandby - och så hem via det stökiga Hardebergaspåret som mes befolkas av människor med barnvagnar, rullskidor och rullatorer.

Barnen har gått till Lars, för in-linespkning och påskpynt-tillverkning, och jag har nu inga särskilda ursäkter för att inte syssla med begrepp som nomen actiones, Thema och Rhema. (Tentamen i språkvetenskap på fredag).

Vi är en liten, liten kurs av C-studenter, fyra stycken närmare bestämt, och vi tycker alla att kursen i språkvetenskap är en aning långsökt. Vi ställer frågor vars svar vi inte förstår, och allt vi "visste" innan (typ vad ett ord och en sats är) ställs nu på ända.
Men det är inte bara vår verklighetsuppfattning som har förändrats denna vinter, också vårt sinne för humor. Ett exempel på detta är följande "konversation"
Någon:
-Vad är en Proposition?
Genast svarar någon annan (nöjt och full i skratt):
-Ein Relator mit Argumenten. Såklart!
Detta tycker vi är mycket komiskt, men jag förstår att ingen som inte gått C-kursen i tysk språkvetenskap kan uppfatta det lustiga i denna ordväxling.
Att vi stackare roas av dylika "skämt" visar bara hur totalt demoraliserade vi blivit.

Bokbörsen som spion

Vad som kan verka praktiskt i bland, är samtidigt lite skrämmande. Nu gäller det Bokbörsens parapsykologiska talanger. Bokbörsen är ett nätantikvariat som jag använder mig av då och då. Söker utgångna titlar, hittar säljare, köper vad som skrevs för länge sedan och sedan gömts och glömts för annat.
I bland skickar Bokbörsen mig förslag på böcker som antas vara intressanta för mig (sannolikt baserat på vad jag köpt innan). Men dess precision börjar nästan bli lite kuslig.
Systrarna Mitford kom för ett par veckor sedan (just när det var som mest relevant att skriva om Ms bekanta. Och idag: Kollektivt självmord.  (Efter att jag i två veckor ägnat mig åt, skrivit om, analyserat just detta).
VET Bokbörsen vad jag håller på med? Inte bara på ett ungefär, utan rent konkret, kapitel för kapitel, dag för dag? Är Bokbörsen i själva verket en mycket mer raffinerad spion än Google?
 Otippat, i så fall. Det är liksom bara ett antikvariat...

Väntar nu otåligt på att bokbörsen skall avisera mig om följande titlar: "Vänta barbarn - så gör du" eller "Från Lund till Århus på en kvart" eller "Du och din oboe".
Vi får se. Jag skulle inte bli förvånad, alltså

Tidig vårmorgon. 05.22. Martin vaknade urhungrig efter att i går ha tagit ut sig på simträningen - han simmade 300 meter, vilket är det längsta han simmat. gröt på  bordet innan halvsex och sedan direkt till pianot.
Efter att ha kommit hem från simningen ägnade vi gårkvällen helt åt musik. Viola ville komponera. Pål ordnade notpapper till henne, och det blev en liten melodi som hon nu har tecknat ned och spelat om och om igen. Mycket fint, faktiskt. En liten slinga i moll, som för tankarna till Maria Gripes hemliga berättelser.
 Martin övade på sin pianoläxa hur många gånger som helst och sedan ägnade vi oss åt att titta och lyssna på oboekonserter på youtube.  Med stort intresse. I dag skall Martin ha sin första oboelektion!

När jag inte spelar med barnen eller är på simhallen läser jag om Speer. Läste Joakim Fests biografi över honom för några år sedan, nu är det Dagbok från Spandau, som han skrivit själv och Speer och sanningen av Gitta Sereny. Oerhört intressanta böcker, båda två. Speer är en komplex och motsägelsefull person, som förvisso ibland ger intryck av att inte förstå sig själv, men väl att vilja försöka; han ansåg själv att hans tjugoåriga fängelsestraff sannolikt var för lindrigt.
Varför lägga timmar, dagar (veckor?)  på att plöja 1500 sidor om Speer, nu när jag egentligen bara skulle skriva färdigt själv?
Letar efter nycklar. Försöker förstå genom annans förståelse. Eller försök till. Allt som kan hjälpa mig att förstå trollmakt är av fortsatt intresse. Skuld, insikt, motsikt. Ja, motsikt.

I övrigt väntar jag.

På HMs reaktion på de senaste 195 sidorna.
Och på den dotterdotter som skall födas inom bara några dagar.

Det värsta

Allvarligt talat: Är gyn-undersökning verkligen det värsta tänkbara man kan vara med om?
 Verkligen?
En del av mina patienter påstår det. Jag tänker då i tysthet: Du måtte ha levt ett skyddat liv. Och dessutom ha en högst begränad fantasi.

Nu har Martin fått bekräftat att han kommer in på oboe. Först var det en sekreterare som visste att berätta att han minsann var alldeles för liten för "att komma i fråga" för instrumentet oboe och uppmanade mig att "vänligen"   återkomma när han fyllt nio! Men så hänvisade jag till den rara oboeläraren Lisa och berättade vad Martin var för sorts person (intensiv, stark, musikalisk och med enorm sisu), och två mail senare hade vi en tid. Så nu spelar han piano på onsdagar och oboe på fredagar!

I går tog han bronsmärket i simning. Allt på en gång, snabbt och lätt:
100 meter bröst
50 meter rygg
flytning 1min 30 sek
längddykning 5 meter
bad- och båtvett (teori)
livräddning (kasta i livboj till nödställd storasyster och så simma på rygg in med livboj och storasyster på släptåg.
-Hon är tung, tyckte Martin...
Men det gick jättebra. I sommar kommer båda två att gå i samma märkesgrupp . Säkert blir Martin minst. Men uppseendeväckande duktig.

Musikanter

Vi var på Kulturskolans "öppet hus" i lördags. Barnen fick prova olika instrument (jag tänkte att det kunde vara bra att ha ett till, förutom piano som båda spelar). Viola fastnade för inte oväntat i bildateljåen och vi anmälde henne till Bild (nej, det är inget instrument, men ändå. Hon älskar att rita och måla och skulptera). Denne lille pojke, provade fiol och cello och blockflöjt, men det blev slutligen oboe som han valde (egentligen ville han spela fagott, men de tar inte in små fagottister förrän de fyllt sju år). Oboe-läraren däremot såg det bara som en fördel att Martin är liten (lättare att lära), och han fick, häpnadsväckande nog fin ton i oboen.
Det går mycket bra för både Viola och Martin med pianospelet, de är väldigt duktiga och musikaliska båda två, men Martin över mer. Det har att gör med att han är en så intensiv person - han måste göra något exakt hela tiden. Spela till exempel.

Väntan på liv och död

Vi går i väntans tider . På olika sätt.
Pål har vågat 4 kronor på att Ellis bebis kommer denna vecka, jag håller på nästa...

I dag är det precis 27 år sedan Johannes föddes-Grattis till honom. Och till mig. Han väntades den sextonde, men kom alltså tre dagar tidigare efter en helt okomplicerad graviditet och förlossning . Jag tänker och tror och hoppas att Elli skall få det lika lätt.

Påls väntan är på annat vis.
Vi har ju inte känt varandra så väldigt många år (även om det känns så ), och jag har bara träffat hans mamma en gång. Hon är 90 år gammal och nu på väg bort från detta liv. Det känns förstås konstigt och liksom "tomt" bakåt, när man själv blir äldsta generationen.
Jag tänker ofta att jag hade velat känna den lille pojken Pål, tidningsförsäljare i Hamar, studenten Pål, medicinaren Pål i Schweiz med alla damerna, forskaren Pål i Seattle, docenten Pål, åter i Lund på 1990-talet.
Nu blev det inte så. Jag lärde känna schemläggaren och sektionscehfen Pål 2008, och alla de historiska utgåvorna av honom har jag bara hans egna berättelser om.  Men sedan dess har jag lärt känna cyklisten Pål, älskaren Pål, maken Pål, småbarnsbonuspappan Pål, katt-hussen Pål, kaninvännen Pål, privatpraktikern Pål och, tror jag, själva människan Pål.

Och även om jag inte kände hans mamma Sigrid så känner jag defitivt hennes son, känner och känner med.

Ögonblick

Jag har svårt att sova. Sedan några dagar tillbaka sover jag knappt 40 minuter i taget. Dessemellan klarvaken. Funderar på vad jag skrivit under kvällen och vad jag skall skriva nästkomande dag. Och på huruvida jag håller på att bli överviktig efter att, på grund av sjukdom, inte ha tränat på en vecka.
I natt kliade det i ögonen som det oftast gör när jag är sjuk, och däför steg jag upp. Tänkte ta Lomudal. Eller Anasten Privin. Ögondroppar, alltså.
Jag gick ut i badrummet och tittade mig närgånget i spegeln. I ögonvrårna (där det kliade helt infernaliskt): två små vita prickar som rörde sig. Äcklad tog jag tag om den ena lilla vita knoppen med en liten pincett och kunde ur den vänstra tårkanalen dra fram en tjugo centimeter lång, blek mask. den slog lite slakt med svansen innan den lösgjorde sig från mitt pincettgrepp och ringlade in under badkaret. Förfor på liknande vis med högra ögat.

Gick sedan och la mig igen. Väl medveten om att min själ, förvånande nog i form av två vita maskar , nu lämnat min kropp och just byggde bo under badkaret. Jag vill inte påstå att det kändes bättre, men jag somnade i alla fall om.

Jag  är trött och sjuk och orkar inte ens skriva. Träna är inte att tänka på. Pål får ta min fredagsmottagning nu på eftermiddagen. Saknar min lilla stora dotter och hade velat vara närmare i hennes liv nu de här sista veckorna med magen. Saknar andra utlandsbarn också. David och Sarah på vildmarksliv i Malaysia, Johannes och Tahira på Waterloo Bridge.
Martin är fortfarande rejält sjuk, Viola småsjuk. Klas mår bra, planerar en resa till London då storebroren fyller 27. Klas har börjat få så konstiga intressen. Han frågade mig i går om jag hade någon bok om linjär algebra. Jag vill minnas att min barndomskompis Kersti Perssons pappa skrev en röd extremt torr och tråkig bok med titeln Analys i en variabel. Antar att det var ungefär det Klas eftersökte. Jag har den emellertid inte. Jag har däremot många böcker om kvinnans intimare delar samt en hel del om familjen Goebbels. Vi har alla våra särintressen. Som en kursare till mig som skrev en  C-uppsats som omfattade 75 (!) sidor och behandlade ett suffix i indoeuropeiskan som inte utvecklats riktigt, riktigt som det förväntats.
Det gäller att koncentrera sig på de verkligt stora frågorna i livet..

Familjen Krank

Sjuk. Näsan och hostan och hela kroppen. Martin högfebril, Viola småkrasslig. Fader och styvfader med hosta.