Tjugo år senare

En sorg i ungdomen följer och förföljer en på vägen vidare i livet. Manar till förbehåll. Det är inte det att man inte gläds, men man bär hela tiden på en medvetenhet om förgänglighet. Förtroendet för livet naggas i kanten.
Det som var, finns inte, och det som är, är man så otroligt rädd att förlora.
Idag är det 20 år sedan den egendomliga morgon då vår lilla Felicia lämnade oss. Tjugo år är en väldigt lång tid, ändå sitter känslan kvar - rädslan, den desperata, hjälpsökande sorgen, det brustna förtroendet. De som idag är mina små och de som då var små, men idag stora märker det (mamma är så löjligt orolig), de som delar föräldraskap med mig och inte minst deras nuvarande livskamrater märker det (nu ringer hon igen...), min kollegor på barnkliniken märker det (jag ringer, frågar undrar, skriver så fort någon är lite, lite sjuk, söker den som kan lite mer än jag, söker någon som kan ge mig hopp). Men förstå, det går inte över. Jo, den mesta akuta förtvivlan bleknar till ett sorgligt vemod, men själva INSIKTEN att livet KAN svika också den som är mycket liten eller mycket ung, den insikten är min ständiga följeslagare.

När får man säga att man håller på att skriva en bok?

En vinterdag för tre år sedan såg jag filmen Der Untergang  för första gången. Jag hade inte sett den när den kom, dels eftersom jag aldrig intresserat mig särskilt mycket för andra världskriget, och dels för att jag kände djup avsmak: Ett apokalyptiskt drama med nazikoryfeér i huvudrollerna signalerade  smygnazism, tyckte jag då. 

Men av något skäl kom jag alltså ändå att se filmen senare, vintern 2010, och det som gjorde allra starkast intryck på mig var Fru Goebbels , propagandaministerns hustru som dödar sina sex sovande barn innan hon, tillsammans med sin man, Joseph Goebbels begår självmord på kvällen den 1 maj 1945.

Jag frågade mig varför barnen Goebbels nödvändigtvis skulle dö, och hur den kvinna som var deras mor fungerade. Så började jag läsa vad som fanns skrivet om henne, och ju mer jag läste desto med mer förbryllad blev jag. Jag hade ju väntat mig att finna en iskall, störd nazihäxa. Istället framträdde bilden av en välbegåvad, intellektuell kvinna, som i sin ungdom arbetat aktivt för att hjälpa Berlins fattigaste judar, som hade ett djupt intresse för buddismen, som i sitt första äktenskap, tog sig an två styvsöner och tre fosterbarn, utöver den egna sonen. En kvinna med starka känslor och socialt patos, och stor längtan efter barn.
Då inställde sig två frågor:
1. Varför blir en sådan kvinna överhuvudtaget nazist?
2. Varför dödar hon sina barn?
För att försöka besvara dessa frågor beslöt jag mig för att skriva hennes historia. En bok alltså. En biografi.
Nästa fråga som inställde sig var: Hur gör man då, när man skriver en bok?
Jag började så klart att läsa. Eftersom det skulle vara en biografi så behövde jag inte uppfinna en intrig och fråga mig hur trovärdig den var. (Magdas verklighet var i sig extremt otrovärdig). Eftersom jag inte är någon särskilt välorganiserad person och ofta slarvar bort det mesta av mina saker, i synnerhet lappar och anteckningar, så blev det aldrig någon synopsis eller några strukturerade anteckningar. Mitt enda förarbete var att jag läste och strök under . Det som var viktigt fick en stjärna, det som var verkligen viktigt fick två och det som absolut måste med i boken fick tre. Men stjärnorna stannade i referensmaterialet (runt femtio böcker samt en hel del andra källor) så det gällde det att vara klar i huvudet och memorera. Men det gick ju ganska bra, rent tekniskt.
Känslomässigt var det däremot mer komplicerat. Jag hade hela tiden en stark känsla av förmätenhet – vem var jag att pretendera på att skriva en bok?  Jag hade ju ingen som helst skrivarvana (jag är läkare till professionen), ingen formell skrivarutbildning och definitivt inget löfte från något förlag. Kan man (får man) säga att man skriver en bok, när man inte vet om det blir en bok eller bara ett manus för byrålådan?
Om man inte vågar sig på att säga att man ”skriver en bok”, kan man alltid säga att man ”skriver på en bok” . Detta ”på” indikerar en pågående process – och fokus förflyttas bort från slutprodukten (det är vägen som är mödan värd). Den som skriver på en bok är i ett skeende, som kan vara mycket, mycket långt, ständigt på väg, aldrig helt säkert framme.  
Men om man inte vill förhäva sig och överhuvudtaget nämna det laddade ordet bok, kan man ju säga att man gör det man faktiskt gör: skriver ett manus (eller på ett manus, om man så vill). Problemet är att ordet manus är lite för svävande och alltid tarvar vidare förklaringar: Vadå manus? Till vadå? Barnens skolteater? Eller en instruktionsfilm i hjärtlungräddning?.   
Man kan också, i yttersta ödmjukhet säga att man bara ”skissar lite på några idéer, ”skriver ned tankar och reflektioner”, eller ”för minnesanteckningar”. Men då får man vara beredd på att bli allvarligt ifrågasatt: Måste dessa reflektioner och skisserade minnen verkligen knackas in på datorn vid midnatt, klockan fem på morgon, varje ledig stund, på resa, under sjukdom halvliggande i sängen, helger, kvällar, semestrar och till och med på julafton?
Nej, vill man nå förståelse hos omgivningen måste man nog berätta vad det rör sig om och bita huvudet av förmätenheten: jag skriver en bok.
För mig var det inte tanken  på att det kanske, trots allt, skulle bli en bok till sist som fick marken att gunga under fötterna.  Det hisnande var mardrömstanken att det inte skulle bli en bok. Tänk om ingen mer än jag skulle tycka att Magda Goebbels liv var värt att läsa om, eller tänk om mina ord, min ton och min melodi inte höll, att det inte blev tillräckligt bra, helt enkelt? Denna ångestladdade osäkerhet orkade jag inte med, utan för att kunna genomföra mitt projekt var jag tvungen att trycka undan det befarade misslyckandet och i stället sturskt intala mig (och människor om kring mig) att det verkligen var en bok jag skrev.

Så det är väl kanske det du skall göra, om du har en idé – våga tro på dig själv, våga förvekliga din dröm.  Skriv en bok!

 

 

 

Ta makten över julen

Förra julen höll jag på att formligen gå sönder av all julstress. Revbensspjäll och gröt och sill och köttbullar och knäck och små käcka marsipanfigurer och allt vad det var. Jag ville att hemmet skulle se ut som Sköna Hems julbilaga och själv skulle jag stå där med spisrosor på kinderna och intyga att "allt går så lätt bara man planerar lite".
Den perfekta julen lyckades nästan, frånsett att jag var trött och sur och ledsen och inte alls kunde "njuta" så som man förväntas göra.

Ändå hade jag då tagit ledigt fyra dagar innan jul "för att hinna allt". Denna ledighet var planerad för att slippa den värsta stressen - tidigare jular har jag ju oftast arbetat ända fram till den 23.e och ibland dessutom varit jour den 25:e eller 26:e.
 Att frigöra tid för julstöket trodde jag var lösningen på julångesten. Men det räckte alltså inte.

Detta år  har jag därför både frigjort tid (arbetar min sista dag idag) OCH - mycket radikalt -  reducerat sjläva julen så att den nästan inte märks.
Eller såhär:den får gärna märkas för mina barn, och kanske för min man,  men INTE för mig. Jag kommer inte att laga mer mat, baka fler kakor, göra mer pyssel än en alldeles vanlig dag i augusti.
Jag tänker  bara göra det som jag har lust med och som det finns tid över för EFTER det att jag skött alla mina andra aktiviteter (barn, kärlek, sömn, piano, oboe, spinning, styrketräning, böcker jag vill läsa, filmer jag vill se).
 Julen får helt enkelt följsamt  rätta sig efter mitt ordinarie program och hålla sig lite diskret tillbaka, inte rusa på sådär som den gjort alla andra år med en massa ohemula krav på mat och bak och godis och pynt.

Skall man ta makten över sitt liv, måste man börja med att åtminstone ta makten över sin jul.



(jodå barn, det blir julklappar, men de har jag inhandlat under en julklappsrunda som jag klätt ut till en trevlig promenad med mannen i mitt liv)

Pianokonsert (igen)

I dag hade Piano-och stråksalongen avslutningskonsert. Klas spelade Turkisk marsch av Mozart, Viola ett stycke av Tjajkovskij och Martin spelade Haydn. Det gick fint för dem alla tre, men mest imponerade Klas . Han har ju inte spelat så länge och detta var hans allra första offentliga framträdande och han hade valt ett  tekniskt svårt stycke, som han emellertid verkligen gjorde rättvisa. (ev kommer ett youtube klipp här lite senare)

Bilder från dubbelt av dubbelt

 Martin omringad av stora fagotter

Grupp 4 repeterar Järnbanegaloppen

Unga lundaoboister på lunchkonserten

Viola, hennes fiol och några av hennes bröder

Äntligen börjar Martin tillfriskna. Han har varit högfebril med halsfluss i fyra dagar, men i dag gav febern slutligen med sig .Vi firade detta med att han fick gå och klippa sig och forma en spännande grön drakfrisyr. Därnäst bakade vi lussekatter och, såklart, spelade oboe.

På eftermiddagen kom Johan hit för att hjälpa Viola med hennes fiolspel - det blev verkligen jättebra, precis som jag hade hoppats.
 Johan hade mycket konkreta förslag, som Viola med lätthet kunde tillägna sig. Han gav henne bra feedback och det kändes verkligen som om hon fick ny inspiration.
Vi har faktiskt inte varit så väldigt nöjda med hennes ordinarie fiollärare: Viola säger alltid att hon tycker att det känns som om E (hennes lärare) inte tycker att hon egentligen spelar särskilt bra- hon säger bara vad som är dåligt, aldrig hur det kan bli bättre. Viola har ju bara spelat fiol sedan i maj i år och trots att hon hade massor med lust när hon började, har E nästan helt lyckats kväva hennes intresse Efter varje lektion går Viola slokörad därifrån; det hon minns mest från sina lektioner är de ständiga tillsägelserna om att titta på noterna istället för på sin vänsterhand.
Nu kommer vi att byta fiollärare inför nästa termin, och Viola skall även få börja spela i en stråkensembel.

På kvällen blev det middag med David och Sarah och så småningom tillkom även Klas. David gjorde sitt bästa för att övertala Klas att avstå från en planerad fest (och lika planerad efterfest) på lördag för att ligga i kö för biobiljetter till The Hobbit. Jag trodde att det var så att David ville att han och Klas skulle ha detta som ett mysigt Sivén-brors-äventyr, men så var inte fallet. Istället ville David att Klas ensam skulle ligga ute några dygn på Västra Mårtensgatan och ruva biljetter i kylan medan han själv slog klackarna i taket på en firmafest i Töntingelund. Men Klas avböjde, begripligt nog.

Onsdagshändelser

Martin är fortfarande sjuk. Febern vill inte ge med sig och hans halsmandlar ser besvärliga ut. Så för tredje dagen har vi varit hemma tillsammans - mina patienter har fått ombokas, så har jag inga tider förrän i februari...
Vi hade utvecklingssamtal med Viola i dag. Hon fick mycket goda omdömen i alla ämnen. Särskilt glad blev jag för att hennes ordkunskap och läsförståelse är så bra - man hade genomfört diagnostiska tester i klassen och Viola låg i topp i allt utom rättstavning. Att stavningen inte är helt perfekt ännu hänger samman med bristande träning, tror jag. I tvåan var hennes lärare frånvarande nästan hela vårterminen och även stora delar av höstterminen. Undervisning saknades nästan helt och verksamheten upprätthålls av två fritidspedagoger.
Känslan för ord och text har hon ju fått automatiskt hemifrån, men jag har inte lagt särskilt mycket  kraft på rättstavning. Men detta är inte ett Viola-specifikt problem, utan har drabbat många i denna lärarlösa klass. Tack och lov är det allvar på ett helt annat sätt nu i trean och hennes lärare  är mycket närvarande, både fysiskt och mentalt. Och Viola trivs. Hon är väldigt  glad att äntligen få börja lära sig saker (vilket man i och för sig hade hoppats att hon skulle fått göra redan från ettan...)

Efter utvecklingssamtalet följde barnen med mig till frisören. Därefter blev det tidig middag, eftersom jag sedan skulle vidare till mitt oboespel hos Lisa. Under tiden fanns Klas hos barnen och övade fiol med Viola och piano med Martin. Klas är mycket duktig på att öva med barnen - metodisk, envis och med en klar bild av hur det bör låta. Själv spelar Klas sin Rachmaninov, och övar inför sitt första konsertframträdande om en- och enhalv vecka.

(Jo,jo jag inser att detta har urartat till en skrytblogg om mina förträffliga barn, men det finns det fog för. Avseende alla sex, faktiskt).