Tjugo år senare

En sorg i ungdomen följer och förföljer en på vägen vidare i livet. Manar till förbehåll. Det är inte det att man inte gläds, men man bär hela tiden på en medvetenhet om förgänglighet. Förtroendet för livet naggas i kanten.
Det som var, finns inte, och det som är, är man så otroligt rädd att förlora.
Idag är det 20 år sedan den egendomliga morgon då vår lilla Felicia lämnade oss. Tjugo år är en väldigt lång tid, ändå sitter känslan kvar - rädslan, den desperata, hjälpsökande sorgen, det brustna förtroendet. De som idag är mina små och de som då var små, men idag stora märker det (mamma är så löjligt orolig), de som delar föräldraskap med mig och inte minst deras nuvarande livskamrater märker det (nu ringer hon igen...), min kollegor på barnkliniken märker det (jag ringer, frågar undrar, skriver så fort någon är lite, lite sjuk, söker den som kan lite mer än jag, söker någon som kan ge mig hopp). Men förstå, det går inte över. Jo, den mesta akuta förtvivlan bleknar till ett sorgligt vemod, men själva INSIKTEN att livet KAN svika också den som är mycket liten eller mycket ung, den insikten är min ständiga följeslagare.