Tjugo år senare

En sorg i ungdomen följer och förföljer en på vägen vidare i livet. Manar till förbehåll. Det är inte det att man inte gläds, men man bär hela tiden på en medvetenhet om förgänglighet. Förtroendet för livet naggas i kanten.
Det som var, finns inte, och det som är, är man så otroligt rädd att förlora.
Idag är det 20 år sedan den egendomliga morgon då vår lilla Felicia lämnade oss. Tjugo år är en väldigt lång tid, ändå sitter känslan kvar - rädslan, den desperata, hjälpsökande sorgen, det brustna förtroendet. De som idag är mina små och de som då var små, men idag stora märker det (mamma är så löjligt orolig), de som delar föräldraskap med mig och inte minst deras nuvarande livskamrater märker det (nu ringer hon igen...), min kollegor på barnkliniken märker det (jag ringer, frågar undrar, skriver så fort någon är lite, lite sjuk, söker den som kan lite mer än jag, söker någon som kan ge mig hopp). Men förstå, det går inte över. Jo, den mesta akuta förtvivlan bleknar till ett sorgligt vemod, men själva INSIKTEN att livet KAN svika också den som är mycket liten eller mycket ung, den insikten är min ständiga följeslagare.

När får man säga att man håller på att skriva en bok?

En vinterdag för tre år sedan såg jag filmen Der Untergang  för första gången. Jag hade inte sett den när den kom, dels eftersom jag aldrig intresserat mig särskilt mycket för andra världskriget, och dels för att jag kände djup avsmak: Ett apokalyptiskt drama med nazikoryfeér i huvudrollerna signalerade  smygnazism, tyckte jag då. 

Men av något skäl kom jag alltså ändå att se filmen senare, vintern 2010, och det som gjorde allra starkast intryck på mig var Fru Goebbels , propagandaministerns hustru som dödar sina sex sovande barn innan hon, tillsammans med sin man, Joseph Goebbels begår självmord på kvällen den 1 maj 1945.

Jag frågade mig varför barnen Goebbels nödvändigtvis skulle dö, och hur den kvinna som var deras mor fungerade. Så började jag läsa vad som fanns skrivet om henne, och ju mer jag läste desto med mer förbryllad blev jag. Jag hade ju väntat mig att finna en iskall, störd nazihäxa. Istället framträdde bilden av en välbegåvad, intellektuell kvinna, som i sin ungdom arbetat aktivt för att hjälpa Berlins fattigaste judar, som hade ett djupt intresse för buddismen, som i sitt första äktenskap, tog sig an två styvsöner och tre fosterbarn, utöver den egna sonen. En kvinna med starka känslor och socialt patos, och stor längtan efter barn.
Då inställde sig två frågor:
1. Varför blir en sådan kvinna överhuvudtaget nazist?
2. Varför dödar hon sina barn?
För att försöka besvara dessa frågor beslöt jag mig för att skriva hennes historia. En bok alltså. En biografi.
Nästa fråga som inställde sig var: Hur gör man då, när man skriver en bok?
Jag började så klart att läsa. Eftersom det skulle vara en biografi så behövde jag inte uppfinna en intrig och fråga mig hur trovärdig den var. (Magdas verklighet var i sig extremt otrovärdig). Eftersom jag inte är någon särskilt välorganiserad person och ofta slarvar bort det mesta av mina saker, i synnerhet lappar och anteckningar, så blev det aldrig någon synopsis eller några strukturerade anteckningar. Mitt enda förarbete var att jag läste och strök under . Det som var viktigt fick en stjärna, det som var verkligen viktigt fick två och det som absolut måste med i boken fick tre. Men stjärnorna stannade i referensmaterialet (runt femtio böcker samt en hel del andra källor) så det gällde det att vara klar i huvudet och memorera. Men det gick ju ganska bra, rent tekniskt.
Känslomässigt var det däremot mer komplicerat. Jag hade hela tiden en stark känsla av förmätenhet – vem var jag att pretendera på att skriva en bok?  Jag hade ju ingen som helst skrivarvana (jag är läkare till professionen), ingen formell skrivarutbildning och definitivt inget löfte från något förlag. Kan man (får man) säga att man skriver en bok, när man inte vet om det blir en bok eller bara ett manus för byrålådan?
Om man inte vågar sig på att säga att man ”skriver en bok”, kan man alltid säga att man ”skriver på en bok” . Detta ”på” indikerar en pågående process – och fokus förflyttas bort från slutprodukten (det är vägen som är mödan värd). Den som skriver på en bok är i ett skeende, som kan vara mycket, mycket långt, ständigt på väg, aldrig helt säkert framme.  
Men om man inte vill förhäva sig och överhuvudtaget nämna det laddade ordet bok, kan man ju säga att man gör det man faktiskt gör: skriver ett manus (eller på ett manus, om man så vill). Problemet är att ordet manus är lite för svävande och alltid tarvar vidare förklaringar: Vadå manus? Till vadå? Barnens skolteater? Eller en instruktionsfilm i hjärtlungräddning?.   
Man kan också, i yttersta ödmjukhet säga att man bara ”skissar lite på några idéer, ”skriver ned tankar och reflektioner”, eller ”för minnesanteckningar”. Men då får man vara beredd på att bli allvarligt ifrågasatt: Måste dessa reflektioner och skisserade minnen verkligen knackas in på datorn vid midnatt, klockan fem på morgon, varje ledig stund, på resa, under sjukdom halvliggande i sängen, helger, kvällar, semestrar och till och med på julafton?
Nej, vill man nå förståelse hos omgivningen måste man nog berätta vad det rör sig om och bita huvudet av förmätenheten: jag skriver en bok.
För mig var det inte tanken  på att det kanske, trots allt, skulle bli en bok till sist som fick marken att gunga under fötterna.  Det hisnande var mardrömstanken att det inte skulle bli en bok. Tänk om ingen mer än jag skulle tycka att Magda Goebbels liv var värt att läsa om, eller tänk om mina ord, min ton och min melodi inte höll, att det inte blev tillräckligt bra, helt enkelt? Denna ångestladdade osäkerhet orkade jag inte med, utan för att kunna genomföra mitt projekt var jag tvungen att trycka undan det befarade misslyckandet och i stället sturskt intala mig (och människor om kring mig) att det verkligen var en bok jag skrev.

Så det är väl kanske det du skall göra, om du har en idé – våga tro på dig själv, våga förvekliga din dröm.  Skriv en bok!